Hallucinationer, monster och febertoppar

20130214-200027.jpg

Den är grym, årets influensa. Det kan alla som drabbats av den skriva under på. Grym och hänsynslös. Knockar en fullkomligt.

Dagen idag har sovits bort. Feberrusig har jag glidit in och ut ur medvetandet, samtidigt som feberhallucinationerna jagat mig.

Mardrömmar om blodiga monster som slitit barnens kroppar i bitar. Hur jag försökt fly och rädda dem, men fötterna suttit fastcementerade. Hur monstren väsande och hasande kommit närmare, deras andedräkt flåsande nära mig. Hånskratt som ekat. Skrik på hjälp som inte hörts.

Jag har panikartat och genomsvettig vaknat. Utan att först veta var jag har varit. Men sakta insett att jag legat hemma i min egen säng. Andats ut och låtit tårarna komma.

Jag trodde man slapp feberdrömmar som vuxen. Jag hade fel. Och de är minst lika skrämmande som de var när man var liten. Verklighetstrogna. Gastkramande. Och rädslan för att somna om, för nya mardrömmar, har gjort att man kämpat emot. Men febern har vunnit och man har kastats tillbaka in i mardrömmarna. Om och om igen.

Den är grym årets influensa. Och just nu har den mig i sitt grepp. Jag hoppas att den snart släpper taget.

Inlägg #23 #Blogg100

Det började som en viskning

Plush-Microbes-Flu

Ett dovt mullrande långt bort i horisonten. Och trots att jag anade vart det skulle bana väg ignorerade jag den. Låtsades inte höra.

Viskningen växte sig starkare. Nådde ett irriterande brus. Slog lock för öronen, gjorde så ont att ögonen värkte. Jag vägrade lyssna. Tog två Alvedon. Och för stunden lyckades jag lura den.

Men sen tog den fart. Intensifierad i sin ilska. Tills den likt ett dånande vattenfall rusade genom huvudet med sådan fart och kraft att jag kippade efter andan. Darrig, med frossa och feber hamnade jag i sängen. I fosterställning, under dubbla filtar. Resignerade för det faktum att influensan eventuellt kopplat sitt grepp om mig också. Slocknade och sov i två timmar.

Min plan är att jag ska till jobbet i morgon. Med eller utan Alvedon. Men idag tillåter jag mig att vara sjuk och ynklig. Så längre än så här orkar jag inte skriva. I morgon är en ny dag. Får se vem av oss som är mest envis då – jag eller influensan.

 
Inlägg #21 #Blogg100

 

Vissa dagar

Dear life

 

Vissa dagar börjar fel. På alla sätt. Och hur än du försöker vända på dem så fortsätter de som de börjat. Aviga och trilska. Som om de slagit knut på sig själva och vägrar lösas upp. Idag var en sådan dag. Måndag dessutom.

Morgonen som började som en kalldusch. En väckarklocka som inte ringde. En frukost som aldrig hanns med att ätas, och en buss som självklart körde ifrån mig när jag precis hunnit fram.

Det kändes som det hade räckt där. Men självklart fortsatte dagen i moll. Och det verkade som allt på jobbet beslutat sig för att strula. Datorn ville inte starta till en början. Tidsredovisningen vägrade att gå igenom. Och ett mail jag var säker på att jag skickat i fredags, visade sig ha fastnat i utkorgen.

Men det var när webbplatsen jag hjälper till att administrera ville ha hjälp med en uppdatering som bägaren rann över. Ingenting ville. Absolut ingenting. Och till en början visste jag inte om det berodde på mig, eller om jag hade fått felaktigt material.

När man är relativt ny vill man inte att saker och ting ska gå fel. Man vill att allt ska flyta på. Inte behöva göra om och fundera på om man gör rätt. Och man vill absolut inte bli sittandes framför datorn och känna hur tvivlet smyger på. För det är då som tårarna kommer.

Jag hatar dom. Hatar att de rinner utan att kunna stoppas. Visserligen tårar av frustration, men hur ska de jag jobbar med veta det. Det ser ju bara att jag är ledsen. Tur är att jag har världens bästa arbetskamrater som ställer upp och hjälper till. Visar, så att man gör rätt. Men det är svårt att be om hjälp. Svårt att erkänna att man inte förstår.

Idag tog den där uppdateringen lite mer än en halv dag. Något som borde gjorts på någon timme eller två. Tiden kan jag ta. Jag får se den som utbildning. Jag lär mig fortfarande. Men att jag grinade är oförlåtligt. Och än mer att andra såg att jag gjorde det.

Det blev en väldigt lång dag. Och längre blev den eftersom jag inte ville annat än att den skulle ta slut. Det är dagar som dessa man bara vill glömma. Radera och låtsas som om de aldrig hänt. Tyvärr är det svårt. De sätter spår. Eller river upp gamla. Oavsett, är den här dagen nästan över nu. Tur de kommer så sällan nuförtiden.

 

Inlägg #20 #Blogg100

 

Hur gör du med Blogg100?

Hur gör du med Blogg100?

Jag klarar det inte. Vill så gärna. Men varje gång jag ska skriva ett inlägg är det så svårt. Och jag förstår inte varför det ska vara det.

För att du gör det svårt Sarah.
För att du inte tillåter dig ha kul med bloggen.

Men hur kommer jag dit?

För att du tänker mer på att folk läser än att du skriver för att det är kul. För att du oroar dig för vad andra ska tycka om det du skriver istället för att skriva om det du tycker.
För att du jämför dig med mig och med andra. Jämför dig med dig själv.

Jag trodde på allvar att det skulle släppa. Efter 10–12 inlägg sådär. Det gjorde det inte. Det blev bara svårare. Och kanske är det så. Jag började bry mig om siffrorna. På att se att folk faktiskt läste det jag skrev. Var rädd att jag skulle svika dem med mina kanske mer banala inlägg.

Exakt. Men du. Varför startade vi bloggen?

För jag ville så gärna se mig själv som bloggare. För att jag gillar att skriva. För jag hade så många inlägg i huvudet men ingenstans att göra av dem.

Ingenstans finns där ”för att jag ville att folk skulle tycka om mig, för att jag skulle verka smartare än jag är.”

Är det så? Är det det jag vill? Nä. Eller, jag vet inte. Jag läste era bloggar. Läste det ni skrev. Klokheter och tankar, och kände att jag också skulle vilja vara där. Testa om jag kunde. Gillade tanken. Men prestationsångesten kom i vägen. Gav mig skrivkramp. Jag är inte där. Är inte som ni. Det är tungt att inse det.

Ok. Hoppa av #blogg100 då. Men innan du gör det, titta på vad det är folk skriver om. Så kan du väl ändå inse att dina banaliteter många gånger är grymt mycket bättre än de? Vi gör alla misstag. Vi skriver saker snabbt. Men vi skriver. Till skillnad mot en mängd andra.

Du är så snäll. Och jag tar din tid och dina ord. Men jag hoppar inte av. Inte ännu. Jag kämpar ett tag till. Och du… Tack för att du finns.

Inlägg #19 #Blogg100

Ouch

HSS
Nätet. Det finns så mycket jag behöver lära mig. Så mycket som hänt i det förgångna som jag inte vet om. Så många turer, diskussioner och viktiga ämnen som flammat upp, försökt få fäste men urvattnats och fallit i glömska. Och det gör att jag ibland trampar i klaveret när jag uttalar mig.

Olyckligt – javisst. Medvetet – aldrig.

Och när det händer känns det som att det är lika bra att hålla tyst. För då riskerar man ju… ja, ingenting. Men å andra sidan lär man ju sig då aldrig någonting heller.

 

Inlägg #18 #Blogg100

I say cheese and you like me

Idag hade jag och Deeped vår tredje och avslutande föreläsning med Creative Day. Vi har varit på Börshuset i Malmö, på Brewhouse i Göteborg och idag befann vi oss på Garnisonen i Stockholm. Och vi har pratat digitala trender och sociala medier för säkert över 600 personer sammanlagt.

För mig har det varit en fantastiskt lärorik och utmanande tid. Att jag dessutom fått möjlighet att föreläsa tillsammans med en av mina nära vänner, men också förebilder och influenser, är obetalbart.

Men det är inte helt enkelt att föreläsa ihop med någon. Man ställs inför nya utmaningar. Främst roliga sådana, men också prövningar som man (läs jag) fått lov att brottas med under resans gång. Sömnlösa nätter, otaliga timmar stirrandes in i skärmen, och en del tårar, när ångesten om att inte lyckas leverera på en tillräcklig hög nivå har krupit på en.

Jag har lärt mig saker jag inte visste. En del nya digitala kunskaper, men också om hur jag själv fungerar som person. Om uppladdningar, kontrollbehov och förmågan att försöka bibehålla lugnet, trots ändringar i både slides och manus minuterna innan vi ska upp på scen. Något som för mig har rört upp ett kaos på insidan. Jag som vill planera allt minutiöst och helst vara helt klar ett par dagar före dragning.

Niclas har också fått sin beskärda del av prövningar. Honom har jag tvingat skriva manus. Något han är ovan vid. Och dessutom försökt få honom att lova att hålla sig till det. Vilket han förstås inte har gjort. Och jag har tålamodstestat honom till den milda grad att han nästan gått i taket, innan han resignerat för mina ibland banala önskemål och påstridiga frågor. Och så har han fått lära sig att det är bäst att hålla sig för skratt när jag har vankat av och an, djupt koncentrerad, för att repetera mitt manus tills att jag kunnat det i sömnen.

Men det har gått bra. Vi har kört våra föreläsningar och fått fin respons på Twitter. Tydligen fungerar vi väldigt bra ihop på scen. Kompletterar varandra med våra olikheter och likheter. Niclas pratar meta och jag pratar hands-on. Från det stora och ibland lite komplicerade, till det mer specifika som du faktiskt kan ta med dig hem och direkt applicera i din vardag.

Det har varit väldigt givande. För oss, men också för de som har lyssnat. Framförallt har vi haft oerhört roligt. Och det har synts. Vi har skrattat mycket under den här tiden. Jag vet att jag i alla fall har haft otroligt kul. Och jag vågar nästan skriva under på att Niclas också upplevt det samma.

Det skulle väl i så fall vara det här med den där musikvideon jag prompt skulle ha in i presentationen. För jag lovar er, att får Niclas höra Gagnam style en gång till tror jag att han kommer att strypa mig. Oooop oooop !

Oooop

Inlägg #17 #Blogg100

Tillägg:
Vill dessutom ge en extra guldstjärna till Niclas som, trots hög feber och influensafrossa, stod jämte mig på scenen idag och genomförde föreläsningen. En heroisk insats. *Tack*