Första december. Det är bitande kyligt ute och hela himlen skiftar i blekkalla färger. Jag smyger upp. Tänder värmeljus i hela huset, fixar frukost innan jag väcker resten av familjen, och ställer en adventskalender på var barns stol.

Jag älskar december månad. Kylan som på riktigt greppar tag om dagarna och får andedräkten att bilda små rökmoln när man pratar. Människor som kurar ihop sig i överdimensionerade halsdukar, och in under storstickade mössor som dragits allt för långt ner över öronen i ett försök att hålla värmen. Caféerna som svämmar över av fikasugna som för en stund flyr polarvindarna för att tina upp.

Och mörkret kvällstid. Som förändrar allt runtomkring. Bäddar in världen i svartaste sammet och suddar ut alla konturer. Mörkret som ger oss anledning att sätta upp ljusslingor och adventsljusstakar i varje fönster och gör att bostadsområdena ser ut som stjärnhimlar nattetid.

I stan har julskyltningen kommit igång på riktigt. Julgranskulor, glitter och julpynt i överflöd. Lukten av glögg och pepparkakor. Jullåtarna vi älskar att hata vävs in i varandra i en enda kavalkad av dålig smak och vulgärcovers. Och allt toppas av hetsen över att hinna klart innan lucka 24 öppnas.

Jag älskar det. Älskar att vandra omkring och frossa i julförväntningar. Äta pepparkakor och se på julkalendern på tv. Att planera de julklappar jag vill köpa, och hoppas på att jag lyckas pricka in just rätt present. Att mysa i förväntningarna inför ledighet och lata dagar. Så som det brukar vara. Som det alltid har varit.

Men så loggar jag in på min Facebook och läser feeden. Eller skummar de hundratals tweets som rusar i mitt flöde. Och allt som oftast ser jag inlägg om hur man hatar julen. Äcklas över den konsumtionshets och högtidsfascismen som råder. Och ibland kommer det inlägg som hävdar att det är fel på oss som tramsar med och bidrar till helgcirkusen. Att vi är vidriga som gillar julen.

Det gör mig ledsen. På så många plan. Jag kan förstå att ni som haft mörka barndomsjular med ledsamma minnen helst av allt skulle slippa att bli påminda om dem år efter år. Och att ni våndas inför uppesittarkvällar som i unga år spårat ur på grund av alkoholens baksidor. Jag kan förstå att ni helst av allt skulle vilja sluta ögonen i början av december, och hålla dem stängda ända tills att det är januari och ett nytt år.

Men jag har haft tur. Jag vuxit upp med fina jular. Där december varit en enda lång förväntansfull längtan till julafton. Inget överdådigt, men fulla av mys och skratt. Så som jular bör vara. Och det sitter i. Alla dessa varma minnen mina föräldrar gav mig som gör att jag fortfarande älskar julen lika mycket som jag gjorde när jag växte upp.

Och min önskan är att få ge samma minnen till mina barn. Och jag är lycklig över att jag kan. För jag hoppas att de en vacker dag också kan älska julen utan att skämmas. Precis som jag gör.