I say cheese and you like me

Idag hade jag och Deeped vår tredje och avslutande föreläsning med Creative Day. Vi har varit på Börshuset i Malmö, på Brewhouse i Göteborg och idag befann vi oss på Garnisonen i Stockholm. Och vi har pratat digitala trender och sociala medier för säkert över 600 personer sammanlagt.

För mig har det varit en fantastiskt lärorik och utmanande tid. Att jag dessutom fått möjlighet att föreläsa tillsammans med en av mina nära vänner, men också förebilder och influenser, är obetalbart.

Men det är inte helt enkelt att föreläsa ihop med någon. Man ställs inför nya utmaningar. Främst roliga sådana, men också prövningar som man (läs jag) fått lov att brottas med under resans gång. Sömnlösa nätter, otaliga timmar stirrandes in i skärmen, och en del tårar, när ångesten om att inte lyckas leverera på en tillräcklig hög nivå har krupit på en.

Jag har lärt mig saker jag inte visste. En del nya digitala kunskaper, men också om hur jag själv fungerar som person. Om uppladdningar, kontrollbehov och förmågan att försöka bibehålla lugnet, trots ändringar i både slides och manus minuterna innan vi ska upp på scen. Något som för mig har rört upp ett kaos på insidan. Jag som vill planera allt minutiöst och helst vara helt klar ett par dagar före dragning.

Niclas har också fått sin beskärda del av prövningar. Honom har jag tvingat skriva manus. Något han är ovan vid. Och dessutom försökt få honom att lova att hålla sig till det. Vilket han förstås inte har gjort. Och jag har tålamodstestat honom till den milda grad att han nästan gått i taket, innan han resignerat för mina ibland banala önskemål och påstridiga frågor. Och så har han fått lära sig att det är bäst att hålla sig för skratt när jag har vankat av och an, djupt koncentrerad, för att repetera mitt manus tills att jag kunnat det i sömnen.

Men det har gått bra. Vi har kört våra föreläsningar och fått fin respons på Twitter. Tydligen fungerar vi väldigt bra ihop på scen. Kompletterar varandra med våra olikheter och likheter. Niclas pratar meta och jag pratar hands-on. Från det stora och ibland lite komplicerade, till det mer specifika som du faktiskt kan ta med dig hem och direkt applicera i din vardag.

Det har varit väldigt givande. För oss, men också för de som har lyssnat. Framförallt har vi haft oerhört roligt. Och det har synts. Vi har skrattat mycket under den här tiden. Jag vet att jag i alla fall har haft otroligt kul. Och jag vågar nästan skriva under på att Niclas också upplevt det samma.

Det skulle väl i så fall vara det här med den där musikvideon jag prompt skulle ha in i presentationen. För jag lovar er, att får Niclas höra Gagnam style en gång till tror jag att han kommer att strypa mig. Oooop oooop !

Oooop

Inlägg #17 #Blogg100

Tillägg:
Vill dessutom ge en extra guldstjärna till Niclas som, trots hög feber och influensafrossa, stod jämte mig på scenen idag och genomförde föreläsningen. En heroisk insats. *Tack*

När hotet kommer inifrån

Agony

Den sitter och skaver. Känslan av misslyckande. Och den vill inte släppa taget om mina tankar. Jag snubblade på orden idag när jag föreläste. Och för en kort stund dog jag där uppe på scenen.

Jag tror att alla har upplevt den någon gång. Prestationsångesten. När förväntningen på en själv är så hög, att oavsett hur man presterar, så har man misslyckats redan innan man startat. När kraven i huvudet och jakten på perfektion når oöverstigliga höjder. Och rädslan att svika – inte bara sig själv, utan de som tror och litar på en – får en att kippa efter andan.

Väldigt ofta ställer jag orimliga krav på mig själv. Så till den grad att jag är illamående av oro i dagar inför en viktig händelse. För att lindra nervositeten något försöker jag förbereda mig minutiöst. På alla sätt minimera riskerna för nederlag. Allt för att vara så redo som möjligt. Allt för att undantrycka känslorna inifrån som hotar att kväva och stjälpa.

Och sen efteråt…tankarna som säger att man borde gjort på annat sätt. Varit mer taggad. Repeterat ännu mer. Gått igenom materialet ett par gånger till. Att man kunde presterat, borde presterat bättre. Väldigt sällan säger tankarna fan vad bra du var.

Som i eftermiddags. Redan innan jag gick upp på scenen hade jag en olustig känsla i magen. Nervös brukar jag vara. Men vanligtvis inte så att jag skakar. Fullt med folk. Jag var så taggad. Ville att det skulle bli så bra. Och jag hade övat. Många gånger. Väldigt många gånger faktiskt. Och trots det…

Idag snubblade jag på orden. Det ska inte hända. Det får inte hända. Jag var inte felfri. Det var inte perfekt. Det spelar ingen roll vad någon säger. Känslan är fortfarande den samma. Jag misslyckades.

 

 

Flåt Niclas.

Inlägg #10 #Blogg100