Förlåt

Förlåt för mina för tillfället ointressanta bloggposter. Förlåt att jag inte orkar anstränga mig att skriva om annat än den situation jag för tillfället befinner mig i. Förlåt att jag inte hittar kraften att väga orden mot varandra. För att låta dem dansa i disharmoni. Skapa motvikter och hitta balanser och obalanser i meningarna. Förlåt att jag inte lyckas kittla era fantasier och utmana era tankar. Kanske gjorde jag det inte innan heller, men jag hade ambitionen att göra det. Nu orkar jag helt enkelt inte. Inte just nu.

Jag befinner mig i en bergochdalbana mellan febertoppar och Alvedondalar. Svag och darrig och med illamåendet rusande inom mig. Men jag har lovat mig själv att jag ska fortsätta blogga. Inte ge upp och resignera för tanken att hoppa av Blogg100. Nu när influensan faktiskt ger mig en legitim anledning och något att skylla på. Göra misslyckandet mindre misslyckat.

Och kanske var det precis det här jag behövde för att prestationsångesten skulle släppa. Oförmågan att kunna skapa det jag vill, eftersom kroppen säger nej och huvudet helt enkelt vägrar att tänka. Kanske är det någon mening med allt det här.

 

Still ill

Still-Ill

 

Inlägg #24 #Blogg100

Hur gör du med Blogg100?

Hur gör du med Blogg100?

Jag klarar det inte. Vill så gärna. Men varje gång jag ska skriva ett inlägg är det så svårt. Och jag förstår inte varför det ska vara det.

För att du gör det svårt Sarah.
För att du inte tillåter dig ha kul med bloggen.

Men hur kommer jag dit?

För att du tänker mer på att folk läser än att du skriver för att det är kul. För att du oroar dig för vad andra ska tycka om det du skriver istället för att skriva om det du tycker.
För att du jämför dig med mig och med andra. Jämför dig med dig själv.

Jag trodde på allvar att det skulle släppa. Efter 10–12 inlägg sådär. Det gjorde det inte. Det blev bara svårare. Och kanske är det så. Jag började bry mig om siffrorna. På att se att folk faktiskt läste det jag skrev. Var rädd att jag skulle svika dem med mina kanske mer banala inlägg.

Exakt. Men du. Varför startade vi bloggen?

För jag ville så gärna se mig själv som bloggare. För att jag gillar att skriva. För jag hade så många inlägg i huvudet men ingenstans att göra av dem.

Ingenstans finns där ”för att jag ville att folk skulle tycka om mig, för att jag skulle verka smartare än jag är.”

Är det så? Är det det jag vill? Nä. Eller, jag vet inte. Jag läste era bloggar. Läste det ni skrev. Klokheter och tankar, och kände att jag också skulle vilja vara där. Testa om jag kunde. Gillade tanken. Men prestationsångesten kom i vägen. Gav mig skrivkramp. Jag är inte där. Är inte som ni. Det är tungt att inse det.

Ok. Hoppa av #blogg100 då. Men innan du gör det, titta på vad det är folk skriver om. Så kan du väl ändå inse att dina banaliteter många gånger är grymt mycket bättre än de? Vi gör alla misstag. Vi skriver saker snabbt. Men vi skriver. Till skillnad mot en mängd andra.

Du är så snäll. Och jag tar din tid och dina ord. Men jag hoppar inte av. Inte ännu. Jag kämpar ett tag till. Och du… Tack för att du finns.

Inlägg #19 #Blogg100

När hotet kommer inifrån

Agony

Den sitter och skaver. Känslan av misslyckande. Och den vill inte släppa taget om mina tankar. Jag snubblade på orden idag när jag föreläste. Och för en kort stund dog jag där uppe på scenen.

Jag tror att alla har upplevt den någon gång. Prestationsångesten. När förväntningen på en själv är så hög, att oavsett hur man presterar, så har man misslyckats redan innan man startat. När kraven i huvudet och jakten på perfektion når oöverstigliga höjder. Och rädslan att svika – inte bara sig själv, utan de som tror och litar på en – får en att kippa efter andan.

Väldigt ofta ställer jag orimliga krav på mig själv. Så till den grad att jag är illamående av oro i dagar inför en viktig händelse. För att lindra nervositeten något försöker jag förbereda mig minutiöst. På alla sätt minimera riskerna för nederlag. Allt för att vara så redo som möjligt. Allt för att undantrycka känslorna inifrån som hotar att kväva och stjälpa.

Och sen efteråt…tankarna som säger att man borde gjort på annat sätt. Varit mer taggad. Repeterat ännu mer. Gått igenom materialet ett par gånger till. Att man kunde presterat, borde presterat bättre. Väldigt sällan säger tankarna fan vad bra du var.

Som i eftermiddags. Redan innan jag gick upp på scenen hade jag en olustig känsla i magen. Nervös brukar jag vara. Men vanligtvis inte så att jag skakar. Fullt med folk. Jag var så taggad. Ville att det skulle bli så bra. Och jag hade övat. Många gånger. Väldigt många gånger faktiskt. Och trots det…

Idag snubblade jag på orden. Det ska inte hända. Det får inte hända. Jag var inte felfri. Det var inte perfekt. Det spelar ingen roll vad någon säger. Känslan är fortfarande den samma. Jag misslyckades.

 

 

Flåt Niclas.

Inlägg #10 #Blogg100