Mirror mirror on the wall…

Miss Skinny

Det fanns en tid i mitt liv då jag stod på vågen säkert 12-20 gånger varje dag. Där varje kalori var en kalori för mycket. Varje skippad måltid en seger. Och där jag jämförde mig med varenda tjej som befann sig i min närhet.

Jag minns att jag hade en hemlig mapp full med bilder. Bilder jag klippt ur modemagasin och kvällstidningar. Bilder på kändisar, tv-profiler och modeller. Den ena kroppen smalare än den andra. Bilderna var mina måttstockar. Mina målbilder. Och jag betade av dem en efter en, samtidigt som kilorna försvann på min redan magra kropp.

De säger att man är medskyldig till sin egen sjukdom. Det kanske man är. Men jag kan inte svara på det. För vad kom först, hönan eller ägget? Jagade jag sjukdomen, eller jagade den mig?

Men jag minns att jag läste allt jag kom över. För att få tips och knep på hur jag snabbare skulle nå min inbillade lycka. Det här var före thinspiration-bloggar och pro-ana sites. Men det fanns ett par forum på nätet där vi samlades. Vi som var samma.

Berättelserna i forumet blev triggerpunkter. Deras bilder på sig själva blev nya målbilder. Dessa var äkta människor. Vanliga, precis som jag. Som ”lyckats”. Som kunde knepen. Jag minns att en flicka som hängde på forumet dog. Hennes hjärta stannade. Skrämde det oss? Tyvärr inte. Utan vi fortsatte att dela våra erfarenheter, dagboksanteckningar och tips.

Faktum är att när man står och balanserar på randen till sjukdomen (eller är mitt i). Då finns det inget som skrämmer. Det finns inget varningens finger. Inga ord som kan få en att vända och gå i motsatt riktning. Allt blir i stället till utmaningar som får en att kämpa ännu mer för att nå målet man strävar efter.

Det är därför hela Miss Skinny kampanjen är så in-i-helvetes fel på alla sätt. För det är inte de som diskuterar, rasar och hatar den som behöver förstå att modebranschen är kroppsidealssjuk. De har redan förstått. De är inte de som är i riskzonen. Det är inte de som påverkas av kampanjen. De kommer aldrig att bli sjuka.

Det är de tjejer som i det tysta klickar på bilderna för att de drömmer om size zero. De som skärmdumpar, de i deras ögon perfekta kropparna, och i hemlighet bär med sig bilderna i sina telefoner tillsammans med andra thinspirationbilder. För dem blir bilderna och kampanjen utlösare. De som i sina huvuden tolkar att kampanjen talar till dem. De med sina feta, äckliga kroppar som inte är värda något förrän de är precis där. I size zero. De läser aldrig orden när de klickat på länken. De är inte mottagliga för den informationen. Den brytpunkten passerade de för länge sedan.

Och det är dessa flickor som Frisk & Fri offrar för att bli virala. För att folks kännedom om dem ska öka. Och det äcklar mig. Hur de med all sin sjukdomsinsikt, all vetskap om hur sjukdomsförloppet startar och fortlöper, kan använda sig av exakt det som kan utlösa sjukdomen hos någon. Någon som balanserar på randen.

Och den reklambyrå som gjort hela kampanjen måste ha gjort oerhört dålig research, eftersom de väljer att lyfta fram ämnet på det här sättet. Och om de visste, men ville visa på modebranschens cynism och då ser att ändamålet helgar medlen, kan man notera att deras cynism är större.

För mig var den utlösande faktorn att en vän berättade att hon hade skrattat åt mig för att jag hade storlek 32 i vidd på mina jeans. Den dagen bestämde jag mig för att nå size zero.

….who is the skinniest of them all?

 

7 votes, 4.57 avg. rating (90% score)

En rädsla större än allt

dandelion

I morse vaknade jag till det ledsamma nyheten om att Kristian Gidlund tillslut somnat in. Besegrad av den skoningslösa cancer han brottats med så länge.

Överallt i mina flöden fanns uppdateringar om Kristian. Små meningar, tankar, kramar och inlägg, som vittnade om hur nära han kom alla de som följt hans ord. Orden i den blogg där han beskrev sin kamp. En kamp han var dömd att förlora.

På bussen på väg till jobbet satt jag och jag läste alla inlägg. Och grät. Kände hur salta tårar rann ner för mina kinder. Tårar av sorg, tomhet och rädsla. Tårar över ett liv som slocknat. Och jag märkte hur jag fick svårt att andas. Som om kroppen fylldes av ett svart vakuum som bara växte och fick mig att kippa efter luft.

Hur kan man gråta över någon man aldrig träffat? Någon vars ord jag läst de gånger jag varit tillräckligt stark för att orka ta in dem. För det var inte alltid jag klarade av att läsa. Många gånger stängde jag ner de inlägg han skrev utan att nå inläggens sista rader. Det blev för tungt. Det var lättare att stänga ner och blunda för sanningen. En sanning som inte var hans, utan min. Sanningen om min egen dödlighet.

Jag klarar inte av att tänka på det. Insikten om att livet är så sårbart och skört. Att man inte kan ta något för givet trots att man många gånger förblindad rusar fram genom livet utan att ens ge sig tid att andas. Än mindre stanna upp och vara i nuet.

Jag har varit lyckligt lottad. Den grymma döden har aldrig drabbat mig. Jag har blivit förskonad dess orättvisa och brutalitet när den drabbar unga i ens närhet. Unga som aldrig får chans att leva klart. Som rycks ifrån livet alldeles för tidigt. Jag har sluppit handskas med den smärtan.

Men så helt plötsligt kommer döden nära och fyller alla de flöden jag vanligtvis så bekymmerslöst scrollar. Någon har gått bort. Någon som funnits där som avatar och 140-teckensuppdateringar. Någon som rört sig i cirklar och bland vänner som är mina vänner. Någon yngre än jag. Med en framtid som aldrig blir. Och jag påminns om att allt plötsligt kan ta slut.

Jag tror egentligen att jag inte är så rädd för att dö själv. Det är inte den tanken som skrämmer. Jag har fått vara med om massor. Har ett fantastiskt liv. Jag skulle kunna vara nöjd så.

Det är tanken på att svika mina barn genom att inte finnas för dem när de växer upp, som får mig att kippa efter luft. Det är den sanningen jag vill blunda för. För vetskapen att det faktiskt kan hända, att det faktiskt händer, är för tung att bära. Och det är därför tårarna kommer när jag sitter på bussen och läser om Kristian. Han förkroppsligar sanningen och rädslan. En rädsla större än allt. Och ett svek inför två barn som förlorar en mamma om det grymmaste av allt skulle hända.

 

RIP Kristian Gidlund

2 votes, 5.00 avg. rating (94% score)

Tänk om jag skulle

Hemligt

Ibland funderar jag på om jag skulle testa igen. Utan att säga något till någon. Plocka upp bloggen. Den som stått still sedan jag hoppade av blogg hundra då prestationsångest och arbetsbörda satte stopp för skrivandet. Smyga ut inlägg utan att dela. Utan att fundera på om, eller att, folk läser.

Jag vill ju så gärna. Vill känna fingrarna dansa över tangenterna. Se hur orden bli till meningar, som blir till stycken och inlägg. Tankar på rad. Som pärlor i ett pärlhalsband. Att kunna återvända till senare. Ibland viktiga tankar. Ibland totalt ointressanta, platta, vardagliga och grå.

Lite som livet. För det är ju så. Alla dagar kan ju inte vara fantastiska dagar. För då skulle inte någon dag vara det. Och det är ju de där stunderna som bryter vardagen, de som innehåller det oväntade som glimrar till, som gör livet så makalöst underbart att leva.

Och det är väl precis det jag måste acceptera. Att om jag ska klara av att blogga. Om jag verkligen ska få det här att fungera. Så måste jag inse att det kommer att finns dagar där det kanske bara blir ett par rader utan varken mening eller innehåll. Och att det faktiskt kan vara helt okej. För utan de inläggen kommer inte de där andra inläggen att skina. De  som gör skillnad och berör. De som skapar leenden i hjärtat.

Så jag testar. Men det får bli en hemlighet. Så berätta det inte för någon.

 

1 vote, 5.00 avg. rating (91% score)

Barnförvaring eller barnförvirring

Barn

 

Dagis heter inte dagis längre utan heter förskola. Nollan kallas förskoleklass men heter inte förskola utan fritids, det är det som tidigare kallades lekis, och i andra delar av landet kallas sexårs. Förskoleklass är främst på morgonen/förmiddagen, övergår sedan till skolverksamhet och vid 13-tiden transformeras verksamheten till fritids, även kallat fritidshem, ofta i samma lokaler och med samma pedagoger. En del barn går hem då. Skolan går man i först från ettan. På det glada 70-80 talet hette det dagis, lekis och skola. Sedan dagis, förskola, skola. Och nu förskola, förskoleklass, skola.

Kom inte och säg till mig att det är klockrent. Mvh förvirrad förälder som lämnar in barnen på två olika ställen på morgonen.

 

5 votes, 4.00 avg. rating (80% score)

Sharing is caring

Sharing-is-caring

Jag både uppskattar och älskar begreppet ”sharing is caring”. Tycker att hela konceptet med att på frivillig basis dela med sig till andra av den kunskap man har är fantastiskt. I min ibland naiva tillvaro kan jag tycka att detta gör världen lite vackrare. Och mig mycket klokare.

Men allt som ofta känner jag mig också som en igel som parasiterar på andra.

Glupskt läser jag blogginlägg och slukar teorier och tankar som andra skriver och generöst delar med sig av. Koncentrerat tittar jag på streamade förläsningar, och lyssnar på podcasts, om och om igen, tills att jag nästan kan mantra dem i sömnen. I smyg följer jag konversationer och diskussioner i trådar och grupper i sociala nätverk. Allt för att utveckla mig själv och bredda den bas jag står på. Jag låter andras slit och livserfarenheter tillfredsställa min omättliga hunger.

Men jag skäms samtidigt då jag inser att jag väldigt sällan kommer med någon form av gentjänst, eller ”återbetalning” till de som kunskapsberikar mig. Visst händer det att jag skriver inlägg som delas, där andra kan få nytta av det jag i min tur har lärt mig. Men inte alls i jämförelse mot all den lärdom jag fått av de vars bloggar jag följer. Och även om jag ibland lägger en kommentar, delar deras inlägg vidare, eller likear det de skriver, är jag rätt usel på att säga *tack* för att de är så grymma och faktiskt lever efter devisen ”sharing is caring”. För jag vet ju att utan dem, hade jag inte kunnat allt det jag kan idag.

Men mitt löfte till er, mina lärare, blir detta. Att jag på bästa sätt ska förvalta och nyttja den visdom ni delar med er, att jag aldrig ska ta den för given, och att jag i min tur ska föra den vidare till de som vill lyssna och lära av mig. Och att jag ska sträva efter att en dag kunna dela med mig av det jag har lärt mig och förhoppningsvis kunna vara en förebild för någon på samma sätt som ni är för mig.

Så tack
Deeped Niclas Strandh
Joakim Jardenberg
Michael Kazarnowicz
Hans Kullin
Annica Lidne
Fredrik Strömberg
Fredrik Wass
Susanne Nilsson
Johan Ronnestam
Carin Fredlund
Nikke Lindqvist
Peter Rosdahl
Jesper Åström
Jeanette Fors-Andrée
Jerry Silfwer
Search Integration
JMW
Lilla Gumman

… och alla ni andra, vars bloggar jag följer och läser. Tack för att ni delar med er, så att jag kan få ta del av er kunskap och bli lite klokare och bättre på det jag gör. Det uppskattas oerhört. Det vill jag att ni ska veta.

 

4 votes, 4.00 avg. rating (80% score)

Kärlek kan komma plötsligt

Har ni varit med om det någon gång. Har ni varit med om att ni går in i en butik eller affär, och ser något som bara talar till er på det där alldeles speciella sättet. Kärlek vid första ögonkastet. Och ni står där och blir alldeles kära i en pryl.

Det hände mig idag. Det händer mig iofs rätt ofta. Men kärlek kan komma i grader av styrka. Idag knockade den mig. Och plötsligt blev jag den där lilla tjuriga femåringen igen som vägrade lämna butiken förrän den där saken/varan låg i en påse jag fick ta med hem.

Jag såg ett par skor. Något udda. Väldigt udda faktiskt. Och många skulle säkert betrakta dem som fula. Faktum är att de har både öron, ögon och ett helt gäng nitar på sig. Men jag kunde bara inte låta bli. Attityden de för med sig. Vetskapen om att inte många skulle våga köpa dem. Och känslan av exklusivitet. Det avgjorde det. Jag var bara tvungen att ha dem.

Så nu får våren gärna komma. Jag och mina nitade hundar vill ut och gå. Och ”trust me” – jag vet att ni tvivlar – men på fötterna är de riktigt coola.

Marc Jacobs

 

Thank you darling Marc for being you, so I dare to be me.

4 votes, 2.75 avg. rating (60% score)

Och det är inte så det ska vara

Rain

Jag misslyckades. Det gör ont. Och det grämer mig. Ville så gärna klarat det. Men tiden, orken och viljan räckte inte till. Något blev hela tiden lidande. Eller någon. Och det är inte så det ska vara.

Något, var ofta inläggen på bloggen. Inte alls skrivna så som jag vill att de ska skrivas. Inte med den passion, glädje och berättarlust som varje inlägg bör vittna om. Mystiken uteblev. Funderingarna fastade i tanken. Orden flöt inte. Och det är inte så det ska vara.

Någon som tappades bort på vägen var jag. Slutkörd och vilsen av val och prestationskrav. Bestulen på sömn. Varje kväll. Kämpandes mot tiden, och den mot mig. För att hinna skriva. För att nummerordningen skulle stämma. Dagarna bli rätt. Andandes i dubbeltempo. Och det är inte så det ska vara.

Och nu. Ett missat datum. Och allt det där som satt och skavde. Allt det där som pressade. Borta. Ett hålrum i tiden att fylla med annat. Det borde vara skönt. Men i stället tomhet och saknad. Känslan av misslyckande. Av att inte klara av hundra inlägg på hundra dagar. Det blev bara 47st. Jag räckte inte ens halvvägs. Jag klarade det inte. Det gör mig ledsen. Det ekar inom mig. Och det är inte så det ska vara.

 

Inlägg X #blogg100

4 votes, 4.00 avg. rating (80% score)