Kategoriarkiv: Blogg100

Och det är inte så det ska vara

Postat av
8

Rain

Jag misslyckades. Det gör ont. Och det grämer mig. Ville så gärna klarat det. Men tiden, orken och viljan räckte inte till. Något blev hela tiden lidande. Eller någon. Och det är inte så det ska vara.

Något, var ofta inläggen på bloggen. Inte alls skrivna så som jag vill att de ska skrivas. Inte med den passion, glädje och berättarlust som varje inlägg bör vittna om. Mystiken uteblev. Funderingarna fastade i tanken. Orden flöt inte. Och det är inte så det ska vara.

Någon som tappades bort på vägen var jag. Slutkörd och vilsen av val och prestationskrav. Bestulen på sömn. Varje kväll. Kämpandes mot tiden, och den mot mig. För att hinna skriva. För att nummerordningen skulle stämma. Dagarna bli rätt. Andandes i dubbeltempo. Och det är inte så det ska vara.

Och nu. Ett missat datum. Och allt det där som satt och skavde. Allt det där som pressade. Borta. Ett hålrum i tiden att fylla med annat. Det borde vara skönt. Men i stället tomhet och saknad. Känslan av misslyckande. Av att inte klara av hundra inlägg på hundra dagar. Det blev bara 47st. Jag räckte inte ens halvvägs. Jag klarade det inte. Det gör mig ledsen. Det ekar inom mig. Och det är inte så det ska vara.

 

Inlägg X #blogg100

Om att bli äldre

Postat av
6

FuckinBirthday

Om en månad fyller jag år. Ganska många sådana. Och jag måste erkänna att jag tycker att det är jobbigt. Det kanske inte är direkt siffrorna som stör. Eller jo, de också. Men det är så mycket annat runtomkring som följer med siffrorna som jag har så svårt att acceptera.

Allt det där som händer i och med kroppen. Och jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag har ingen sjukdom eller annan åkomma som tär på kropp och utseendet. Jag har inte råkat ut för tragedier som ärrat mig. Och för det är jag ytterst tacksam.

För mig är det helt enkelt bara åren som gått och livet som satt sina spår. Precis som sig bör. Vackert säger vissa. Det tyder på livserfarenhet och mognad. Om att man har varit med om massor.

Och visst är det väl så. Men det är ändå jobbigt. Jag är inte där mentalt. Vill inte vara där. Känner mig inte så som siffrorna visar. Det där numret som tyder på att man snart nått medelåldern. *Ryser av tanken*

Men hur jag än försöker att förneka det, märker jag av det i kroppen och möter det i spegeln varje morgonen. Hon den där som ser tillbaka, möter blicken. Hon som är jag – men ändå inte. Hon som brukade studsa upp ur sängen vig som en gasell. Ha!

Det var då. Nu är nu. Men vem var det som fast forwardade åren?

För ett tag sedan frågade min dotter mig varför jag hade glitter i håret. Glitter! Det var de vita hårstråna hon menade. Idag sa hon det igen. Fast den här gången konstaterade hon snarare ”att mamma du har ju massor av vita hårstrån”. Jag gillar ordet glitter bättre. Det lät lite mera älvlikt.

I morgon ringer jag frisören. Glittret ska bort. Det är ju den enkla biten. Glåmigheten man möter i spegeln på morgonen, det där stela i kroppen som inte fanns förut, rygg- och knäontet som dyker upp emellanåt, och känslan av ful och gammal. De symptomen är svårare att trolla bort. Liksom alla de där unga som invaderar ens arbetsplats. De som ännu inte fyllt trettio.

Jag gissar att huvudet helt enkelt får växa ikapp med ålderssiffran. Men fan för att åren går så fort. Och att det ska vara så svårt att acceptera. Jag bara undrar – hur stannar man tiden?

 

Inlägg #47 #Blogg100

Och for the record. Jag fyller inte 40 ännu. Det är faktiskt ett par år kvar tills dess.

 

När Twitter trollar

Postat av
1

MeanTwitter

Jag älskar Twitter. Har gjort det sedan jag började twittra. Det blir fyra år nu i oktober, och jag har skrivit lite om vad Twitter betyder för mig här.

För det mesta är mitt twitterflöde fyllt av diskussioner, intressanta länkar, vardagsprat och annat mer eller mindre matnyttigt. Ibland flimrar det förbi syrligare tweets. Ibland rasas det i större drev. Och ytterst sällan, men det händer, dyker det upp ett och annat troll. Men på det stora hela en plats att trivas på.

Men så inträffar något som gör att den feed jag är van vid att se, totalt byter skepnad. Och Twitter i stället blir en slags tävling i jakten på retweets. Hela flödet blir syrligt, ironiserande och hånfullt. Där fyndigaste tweet vinner. Oavsett om fyndig = elak. Där majoriteten av twittrare i mitt flöde går att jämföra med de värsta trollen.

Melodifestivalen är ett sådan tillfälle.

Och jag undrar. Tänker ni någonsin på att artisterna faktiskt kan gå tillbaka och läsa allt det som twittras ut om dem, under de minuterna de står på scen. Att de faktiskt kan ta åt sig av de 140 tecken som blixtsnabbt skickas ut i flödet, eftersom man precis då tycker att man kommit på något riktigt ”klyftigt” att skriva.

Jag vet ju hur jag själv gör efter att jag har hållit en föreläsning. Jag går igenom twitterflödet för att läsa folks reaktioner. Vad de tyckte. Om jag lyckats leverera. Vad jag kan förändra för att få det ännu bättre tills nästa gång.

Twitter ger reaktioner i realtid. Eller efteråt, om man väljer att backa flödet och läsa under den #tag som finns. Och twitters yxor är inte nådiga.

Tack-och-lov har jag för det mesta mötts av positiva kommentarer. Men även en del negativt. Och tyvärr är det de som sitter kvar. De negativa omdömena. De fastnar som tapetklister och vägrar släppa taget. Som en kletig smet.

Nu kanske det är naivt av mig att tro att artisterna skulle gå igenom Twitter och #melfest-taggen för att se vad folk tyckte. Den snurrar ju trots allt på i 180 knyck. Flera hundra tweets per sekund. Men tänk om de gör det. Tänk om de faktiskt scrollar tillbaka flödet för att se reaktionerna. Och då får läsa alla hånade kommentarer. Om utseende, falsksång, klädval, pinsamhetsgrad, rörelsemönster, och ännu värre saker som folk häver ur sig.

För det är mycket fult som skrivs. Elakt. Spydigt. Nedvärderande. Ord som, hade de skrivits på någons skolbänk, skulle ses som ren mobbing. Men som nu skrivs utan reflektion att de faktiskt kan slå hårt, och klistra sig fast. Om nu den det skrivs om läser det.

För det är så det är. Jag tror ingen riktigt menar det de skriver. Och jag tror väldigt få skulle säga det rakt ut om de mötte personen i verkligheten. De försöker bara vara roliga, eller få några extra retweets. Det var ju inte så de menade. För…

Det ju så många tweets. Alla skriver ju sådana saker. Det vet man väl, att det är ju bara skämt. Det ska man ju inte ta åt sig av. Vi skriver ju i stundens hetta. Det är ju bara Twitter och Facebook. Och då är det är ju inte på riktigt. Eller hur?!

Känns det igen?
Inlägg #46 #Blogg100

 

Och jag pekar inte ut någon speciell. Jag exkluderar inte mig själv. Den här gången drar jag faktiskt hela feeden över en kam. Och ber oss tänka till en gång extra, inför nästa gång. Så vi slipper tapetklisterorden. För de gör ont.

Älska snö

Postat av
Svara

Mer Trysil. Det levererar.

Trysil i snö

Har ni kollat in Älska Snö som Skistar har. Att tagga bilder med #alskasno innebär att det blir en del av den platsens berättelse. En kul idé som självklart testades.

Och idag har det varit skidtävling. Mina fina skidåkare var med såklart:

knattecupenDet här är inlägg #45 i #blogg100 och snart är jag hemma med mer internet.

 

En liten skylt

Postat av
Svara

Man skulle kunna tro att bara för att man är ledig bör man ha hur mycket som helst att blogga om. Så är det inte. Det är snarare tvärt om.

För när man är på semester blir man bortkopplad från verkligheten. Och än mer så när man befinner sig i ett annat land. Även om landet är ett grannland och språken är snarlika.

Har man dessutom begränsad till ingen uppkoppling (och jag vet att jag tjatar om det, men det är jobbigt) så har man inte samma möjlighet att scanna av vad som händer i världen. En märklig känsla. På både gott och ont.

Men så idag hamnade vi på ett litet café. Efter timmar av skidåkning. Trötta, med värkande ben och vindbitna rosiga kinder, stannade vi för att värma oss en stund. Och döm om min lycka när jag såg skylten på dörren. Där, mitt i backen en liten del av en större verklighet.

Ibland kan en liten skylt göra skillnad.

20130306-205224.jpg

Inlägg #43 #Blogg109

Ryggläge

Postat av
1

…på riktigt. Det blev ingen skidåkning idag. Inte för mig i alla fall. De andra sju i stugan har varit ute sedan niotiden i morse. Istället för att susa ner för manchesterplogade pister har jag fått gå på värktabletter var 6e timme.

Ryggen brakade ihop igår efter att jag, på skidor, bogserat min sexåriga dotter uppför en backe. Jag gissar att hon iklädd full skidutrustning väger närmare 28 kg. Så i morse fick jag rulla ur sängen, med en totalförstörd rygg som skriker av varje andetag jag tar. Det fanns inget annat alternativ än att stanna hemma. Trist då solen dessutom beslutade sig för att titta fram, och dagen inifrån ut sett verkar alldeles underbar.

Men jag är vid gott mod och hoppas på att ryggen är bättre i morgon, så att jag åtminstone kan stå på skidorna under eftermiddagen. Det är en smärre pina att gå inne i en alpinredd furustuga, utan uppkoppling, med ett snölandskap badandes i solsken utanför fönstret.

Inga böcker och tidningar har jag med mig heller. Visserligen finns det böcker att låna i stugan. Böcker som Hästarnas dal, Pestens tid, och Nationens hjälte. Jag kan inte påstå att någon av titlarna lockar speciellt mycket. Det blir väl till att sätta på någon av barnens filmer för att få tiden att gå. Madagaskar 3 har jag hört ska vara en riktig höjdare.

Inlägg #42 #Blogg100