Lördag förmiddag. Solen har äntligen hittat tillbaka efter att ha legat i dvala under vintern och det är fortfarande relativt kyligt i luften.

Jag har varit vaken ett par timmar. Ätit frukost. Klätt mig. Förväntansfull och laddad. Jag vet att om en liten stund ska jag få sätta mig på cykeln. Ett par timmar, bara jag, racern och asfalten. Egentid. Ett ord som för ett antal år sedan var totalt främmande för mig. Men som nu är ett sätt att få andas, på riktigt. Ensam. Få lov att försvinna in i ingenting, och med bara ett fokus. Att trampa.

Jag spänner på mig skorna. Fäster vattenflaskorna där de ska sitta på cykeln. Tar ett djupt andetag. Musiken dundrar i lurarna. Dränker omvärlden. Hoppar upp på cykeln och startar klockan.

Nu är det jag mot vägen, och den mot mig. Fötterna rör sig ljudlöst. Hjulen snurrar. Benen pressar tramporna nedåt. Samma takt, samma tempo. Det gäller att aldrig tappa fart. Vägen utmanar och jag kontrar den med hjälp av växlarna.

Fokusera. Andas. Trampa.

Jag flyger fram. Kilometer efter kilometer. Mil efter mil. Landskapen flyter samman till ett, sträcken i vägen flimrar framför ögonen. Pulsen dunkar i takt till musiken. För en stund är jag odödlig. Syret gör mig hög. Fötterna rör sig. Hjulen snurrar.

Efter ett tag säger kroppen ifrån. Vill inte mer. Orkar inte längre. Varenda tramptag smärtar. Blodsmaken gör sig påmind. Lungorna vill strejka. Det blixtrtar framför ögonen. Ändå pressar jag mig lite till. Får inte vila. Får inte känna efter. Smärtan i kroppen står i direkt jämförelse till euforin jag känner efteråt. Belöningen som gör att man orkar pressa sig ännu en stund. Så man fortsätter. Lite till, lite längre, lite snabbare.

Några timmar och ett antal mil senare är jag framme. Utmattad och darrig. Benen värker och kroppen är totalt dränerad. Stoppar klockan. Ny tid. Det gick lite snabbare än förra gången. Känner hur jag blir alldeles varm inuti. Jag klarade det. Den här gången också. Endorfinerna pumpar i blodet. De är min drog. Min överlevnad.

Jag fullkomligt älskar det.