För i helvete, berätta inte för mig att jag äter.

 

#smcgbg. Sociala medieklubben i Göteborg har lunchträff. Månadens höjdpunkt för mig som ofta sitter ensam på jobbet. En fantastisk stund med underbara människor, god mat och intressanta diskussioner.

Idag pratade vi PR och nätet. Åsikterna och engagemanget bland deltagarna vibrerade på Incontro. Vi var ca 70 personer där som alla delar samma passion. Kommunikation på webben. Det var en bra lunch. I alla fall början av den.

Jag satt vid ett trevligt bord. Vi skrattade och pratade. Åt gott. Diskuterade massor. Tiden gick fort. Maten slank ner. Sedan var det dags för kaffe och efterrätt. Vanligtvis brukar det bara bli kaffe. Det brukar räcka så. Men idag kände jag att jag ville ta en bit Tiramisu. Lunchen hade varit grönsaksfylld och jag skulle cykla till landet efter jobbet. Ca 5 mil. Behövde energin.

Så jag gick till dessertbordet. Det stod en kypare i fyrtioårsåldern på andra sidan bordet och vek servetter. Han följde mina rörelser. Jag fyllde min kopp och plockade sedan upp serveringsskeden och skar en liten bit Tiramisu som jag la på min tallrik. Sen kom det…

”Jag ser att du tänker unna dig efterrätt.”

Jag ryckte till som om jag fått en stöt. Pratade han med mig? Bevisligen, då det bara var jag där, och hans ord träffade mig i magen som ett knytnävsslag. Jag hade lust att säga något tillbaka. Något syrligt. Att han inte hade med saken att göra. Att han borde låta bli att kommentera vad folk äter. Att han…

Men det gjorde jag inte. Jag var bara tyst, medan orden pulserade i blodet och fyllde mig med skam. ”Unna mig efterrätt”, hur hade jag tänkt? Jag tittade ner på min tallrik där den lilla biten Tiramisu nu hade vuxit sig större. Flutit ut över hela asietten och runnit ner på golvet. Som en stor, fet, dallrandes, slemmig snigel. Brunaktig och kaffeluktandes.

Och jag stod mitt i denna sörja och kände hur paniken växte. Ville bara försvinna därifrån. Han pratade fortfarande men hans ord nådde inte längre mina öron. Bruset inifrån dånade och dränkte omvärlden. Tallriken brände i mina händer.

Jag tror jag log mot honom när jag gick därifrån tillbaka till mitt bord. Efterätten ställde jag bakom en blomma på väg ner för trappan. På betryggande avstånd. Hoppades på att ingen annan sett de brott jag varit så nära att begå.

Funderar på om det var han som hittade den sen. Tallriken. Kanske undrade hur den hamnat där. Eventuellt svor han över otacksamma gäster som tar och inte äter upp. För hur kunde han veta att hans ord hade gjort skada. Han ville ju bara kommunicera lite.

 

 

 

 

 

 

 

 

Pinterest – inspiration, kreativitet och tatuerade brudar.

 

Jag jobbar på en liten byrå. Så liten att det bara är jag och min chef som sitter i lokalen. Det är rätt annorlunda då jag de senaste åtta åren jobbat på större ställen. Byråer med 40 anställda eller fler, där hela atmosfären vibrerat i idéer och kreativitet.

Utmaningen när man sitter ensam är att hitta inspiration. Du har ingen att fascineras av, och än mindre någon att utbyta idéer och tankar med. Det är rätt tufft då man i min bransch förväntas vara kreativ åtminstone sju av åtta timmar på jobbet.

Så jag har haft som vana att scanna nätet. Har en guldgruva av bloggar och hemsidor som de senaste åren matat mig med vackra bilder, annorlunda typsnitt och kreativa idéer. Men det tar tid att leta bloggar. Och du kan ju inte riktigt välja vad du vill titta på.

Men så i januari fick jag en invite till Pinterest. Ett socialt nätverk. En slags virituell anslagstavla uppbyggd av bilder att fullkomligt frossa loss i. Du kan i stort sett söka på vad som helst och sekunder senare fylls din skärm av exakt det du letar efter (nåja nästan exakt i alla fall). Och det fina är att du kan samla på dessa bilder. Du skapar dina egna anslagstavlor och fyller dem med de bilder du fastnar för. Sedan kan du gå tillbaka och titta på bilderna när du vill. Och förutom att hitta bilder genom sökord, kan du också hitta folk att följa, och deras anslagstavlor de gjort. Du formar ditt eget flöde utifrån dina intressen och fetisher.

Behöver jag säga att jag är fast?

I skrivande stund har jag skapat mig 28 olika anslagstavlor, och pinnat närmare 3000 bilder. Några exempel på kategorier är ”Smarta annonskampanjer”, typografi, grafisk design & illustration, människor med karaktär, och tatuerade tjejer.

Pinterest ger mig all den inspiration jag behöver för att fylla på med energi. Jag hittar idéer till förpackningar, nya sätt att typografera, annorlunda vinklingar vid fotograferingar och fantasifulla affischer. Eller när jag kör fast och behöver rensa tankarna, då är Pinterest perfekt. Då är det bara att logga in och titta runt en stund och lusten kommer tillbaka. Det är helt enkelt en guldgruva för jobbet.

De tatuerade brudarna då? De representerar nog en del av mig som aldrig blev. Ni vet, en sådan där rebellisk tjej som klättrade ut genom sovrumsfönstret nattetid. Som smög iväg för att träffa farliga killar, tjuvröka och bli upphånglad mot en tegelvägg. Jag ville, men jag vågade inte. Jag var ordentlig, på gränsen till tråkig. Gjorde aldrig revolt. Inte ens som tonåring.

Men det kanske inte är för sent. För jag gjorde min första tatuering strax före jul. Och det kommer att bli fler. Inte lika stora och vågade som de jag samlar på. Men ändå. Och jag skiter i att svenskarna är de mest tatuerade folket i världen. För i min värld är det stort, och fortfarande lite rebelliskt.

Så vill du följa mig på Pinterest kan du göra det här. Och vill du bara titta på tatuerade brudar, vilket kan vara riktigt trevligt, så kan du göra det här. Och skulle du sedan av någon anledning bli sugen på att tatuera dig så har jag namnet på en grym tatuerare i Göteborg, och då är det bara att höra av sig.

 

 

Troll, idioter och mobbare

Jag är relativt ny som nätanvändare. Har inte funnits så länge på de sociala plattformarna och håller fortfarande trevandes på att lära mig alla de dolda spelregler som existerar. Men det har blivit en stor del av min vardag och jag älskar det. Alla fantastiska människor man får kontakt med och som man aldrig annars skulle mött. Alla svar på frågor man ställer. Allt sällskap ensamma kvällar, och alla som stöttar en när man behöver det. Livet skulle faktiskt vara bra mycket tråkigare utan, och jag har lite svårt föreställa mig hur mina tre senaste år skulle varit utan er.

Men tyvärr finns det ju en baksida med allt. Och ju längre tid man rör sig i den här världen, ju fler kontakter och konton man lägger till i sitt flöde desto oftare möter man dem. De som är där enbart för att förstöra för andra.

Ni kallar dem troll. Jag skulle vilja dela upp dem i två kategorier. Idioter och mobbare. Idioterna är relativt enkla att upptäcka. Mycket på grund av deras infantila val av ord och ointelligenta påhopp. Råheten i deras uttalanden kan vara gränslöst smaklösa och i många fall riktigt obehagliga. Det bästa är egentligen att blocka dem. Men det är olustigt att det finns människor som inte skyr sig från att skriva sådana elakheter om andra. Och det kan inte ses som annat än ren mobbing.

Värre och mer skrämmande är då de mer raffinerade mobbarna. De som gör sig roliga på andras bekostnad, men har ett sådant förfinat sätt att göra det på att man först inte reagerar. Det finns ett twitterkonto som har satt detta i system. De har en hel drös följare. De är finurliga, och snabba med att plocka upp händelser som de sedan använder för att förlöjliga någon utvald. Och de lyckas. De retweetas ofta och många skrattar åt deras kvickhet. Men följer man dem ett tag så märker man att de har ett par utvalda som de ger sig på. Samma personer om och om igen. Skalar man då bort den satir de så skickligt gömmer sig bakom då börjar det att smaka illa. Då inser man att det handlar om mobbing. Skrattet stelnar och den där obehagliga känslan kommer krypandes.

Men det är aldrig någon som vågar säga ifrån, inte i något av fallen, och detta tycker jag är intressant. Vanligtvis svämmar ju de sociala nätverken över av alla ”gulligullpepp” och kramisar. För om någon mår dåligt är vi snabbt där och skickar en kram eller en hälsning. Men om någon trakasseras av ett troll är det inte många som vågar lägga sig i. Eller kanske snarare väljer att inte lägga sig i. Man läser, och i vissa fall kanske också backtrackar konversationen. Men man säger inget.

Varför vågar vi inte? Vad är det som gör att vi hellre håller tyst. Låtsas att vi inte ser och tänker att det nog blir bäst så, om de löser det själva. Oavsätt hur grova påhopp som sägs. För tänk om… Tänk om trollet skulle vända sig mot oss. Nä, det blir jobbigt. Lika bra att låta bli. Att inte störa.

Och när vi handlar så, är vi ju inte bättre än de som vänder ryggen till på skolgården. Som ser, men blundar för att det är bekvämast. Och vågar vi inte stå upp för våra vänner, hur ska vi då kunna lära våra barn att stå upp för sina kompisar. Vi är ju deras förebilder. Vad är det för ett samhälle vi skapar om vi som vuxna inte vågar reagera och lägga oss i när någon blir felbehandlad.

Jag följde en sådana konversation häromkvällen. Någon sa ifrån. Tröttnade. Ville inte mer och bad dem att sluta. Någon annan lade sig i. Tyckte inte det var så farligt. Att man får acceptera att om man syns så får man lära sig att ta skit. Och det var ju bara satir, så sluta vara så känslig. Men när går satir över till förföljande och mobbande? Vem bestämmer det? Satirikern eller den som utsätts?

För visst fan gör det ont. Oavsett vem det är som utsätts, så är vi människor. Varför ska det spela roll om vi är ”kända” eller ”okända”. Man eller kvinna? Du vet inte vilken historia den som drabbas bär på, eller vilka upplevelser den har varit med om tidigare i livet. Och skulle det hända dig, hur hade du känt då? Hade du velat att någon sa ifrån och stod upp på din sida. Eller hade du hellre sett att de tittade bort?

Vi bör skämmas om vi inte reagerar. Om vi vänder bort blicken och scrollar förbi det obehagliga. För ska man hårdra det, så är vi faktiskt inte bättre än Trollen om vi bara låter dom fortsätta utan att agera för en förändring.

 

 

 

Elva frågor

Bloggstafetter är roliga. De påminner mig om när man var yngre och om alla ”Mina Vännerböcker” som var så populära ett tag. Undrar om de fortfarande finns kvar? Kanske i appform, med delningsfunktion, instagramkoppling och automatuträknande av vuxenpoäng. Jag förmodar att vuxenpoängen slår i taket nu. Kanske lika bra om delningsfunktion inte finns.

Jag fick 11 frågor av Deeped häromdagen, och här kommer mina svar.

 

 

1. Varför är det vackert med körsbärsblommor?

De är en explosion i rosa som bevisar att våren äntligen har kommit och att vinterns gråa pantoneskala är över.

 

2. Vilken sociala medietjänst skulle du vilja vara?

Banjo. Bästa stalkerappen av alla. Passar mig som är så nyfiken.

 

3. Om du fick resa någonstans med helpension men utan uppkoppling: vart skulle du då resa?

Till New York. Världens bästa stad. Det går inte att ha tråkigt där, men visst skulle det vara svårt att inte få vara uppkopplad.

 

4. Ditt favoritplagg alla kategorier (kom ihåg att jag kommer avfölja alla som skriver one-piece)?

Jeans. Alltid jeans. Man kan helt enkelt inte ha för många par.

 

5. Om du var tvungen att namnge ditt barn ett namn på Y vilket skulle det bli?

Yrla. Låter lite som ett yrväder.

 

6. Bästa sättet att röra på sig?

Cykling. Mtb kommer på första plats – och ju stökigare underlag desto roligare. Racer kommer tätt bakom – ett sätt att få andas utan att behöva tänka.

 

7. Favoritbil? Och varför det?

Jag gillar min Smart. Det är den enda bil jag kan fickparkera med.

 

8. Det gör dig glad.

Kramar, leenden och de jag älskar.

 

9. Vad bjuder du din bästa vän på för mat?

Vinmiddag – räknas det? I don’t do food.

 

10. Om du fick önska att du kunde något du inte alls kan vad skulle det vara?

Att kunna sjunga. Jag hade en dröm om att bli musikalartist. Sångröst är liksom en förutsättning. Den drömmen sprack under en mardrömsaudition. Förstår inte alls hur jag tänkte där. Får fortfarande ont i magen när jag tänker på det.

 

11. Hur många tecken är den perfekta bloggposten på?

Hur långt är ett snöre? Det beror helt på vem som skriver och vilket ämne. Men helst kort, konsist och lättciterat.

 

 

 

 

Lycka

Jag är kär. På nytt. Det var väldigt länge sedan sist. Men nu är jag fullständigt trollbunden. Knockad. Så där så att man på riktigt får svårt att andas och har gåshud över hela kroppen på samma gång.

För ungefär två veckor sedan släppte Kent sitt senaste album ”Jag är inte rädd för mörkret.” Tio nya låtar. Tio låtar att att upptäcka. Få försvinna in i. Jag äter varenda strof, varenda textrad. Lyfter med tonerna. Svävar runt. Förundrad över hur deras musik återigen berusar mig.

Det är inte ofta musik går rakt in i hjärtat. Men Kent lyckas varje gång. Kanske är det deras lite atonala, melankoliska melodier? Kanske är det de enkla textraderna som trots sin banalitet berör mig, och som kan få mig att lyssna på samma låt om och om och om igen? Oavsett så är jag överlycklig att de är tillbaka. Och att de är precis så bra som de alltid är.

Så nu sitter jag och loopar sönder deras nya album. Med tårar i ögonen och ett lyckligt leende på läpparna. Jag är kär, på nytt och det är en underbar känsla.

Jag har saknat den.

 

 

 

Att dela eller att inte dela

För ett par dagar sedan blev en vän till mig avföljd av några på twitter. Det händer hela tiden och är egentligen inget konstigt. Men just den här gången så var de som avföljde väldigt hårda i sin kritik och onödigt öppna med varför de valde att avfölja. På frågan om ‘varför’ tror jag ett av argumenten de nämnde var ”ointressanta inlägg”.

Man väljer själv sitt flöde och vad man vill använda de sociala plattformarna till. Man får lov att följa och avfölja vem man vill. Men jag förstår inte vitsen med att kritisera någon öppet, med hårda ord, och framför allt inte på det sätt som det här skedde på. Så vitt jag förstod fanns där heller inga andra bakomliggande orsaker till det synkroniserade avföljandet vilket gjorde hela outandet än mer bisarrt. Resultatet blev att de blev bortplockade av min vän på Fb. Flöde som flöde, liksom.

Idag läste jag ett intressant blogginlägg skrivet av min vän. Inlägget var så bra att jag valde att dela det och lägga upp det i min timeline. Mycket för att mina kontakter och vänner också skulle få chans att läsa. Nu visade det sig att en av de första att kommentera och dessutom utnyttja den information som förmedlades i inlägget, var en av de bortplockade som varit så hård i sin kritik mot min vän. Det kändes inte helt bra, och jag ångrade faktiskt att jag delat det.

Ska man dela inlägg helt obehindrat? Är det ok att länka till eller från en blogg som ligger öppen på nätet? Jag vet att många förespråkar ”sharing is caring” och jag tycker tanken är fin. Men är det egentligen så självklart?

Jag vet inte om jag hade tyckt att det var ok om någon som gjort mig ledsen ena dagen genom att tycka att det jag skriver och vill förmedla är ointressesant, dagen därpå sedan använde sig av min kunskap för att utveckla sig inom ett ämne jag är bra på.

Men det kanske bara är jag.