Ibland undrar jag, hur ni orkar. Ni som är mina förebilder. Ni som verkar springa fortare än utvecklingen och alltid ligger där på randen till framtiden.
Hur får ni tiden att räcka till? Och lusten, att inte svika? Till allt det där andra ni också hinner med utöver alla måsten.
Jag försöker. Vill lära, komma ikapp. Eller åtminstone känna att jag har koll. Att jag kan hantera verkligheten med mina krav och mina förväntningar.
Så jag stannar uppe tills fönstren på gatan lyser svarta och nattens tystnad ekar i månskenet. Jag stannar uppe och läser. Varenda bloggpost jag kan komma över. Varenda länk jag kan följa. För att ytterligare kunna. Samla information om allt det där nya jag brinner för att förstå. För att veta lite mer. Vara lite bättre. Och för att döva rädslan om att inte räcka till.
Varenda kväll bestiger jag mitt berg av krav som ständigt växer.
Men huvudet sviker, och ögonen, och orken. Orden flyter ihop till en gröt lika mosig som hjärnan. Tröttheten gör sig påmind. Sömnen hägrar. Och sängen. Ångesten kommer smygande, viskar om lathet. Och alla borden som inte blir gjorda hänger tunga på mina axlar.
Så snälla berätta er hemlighet för mig. Hur gör ni? Hur hinner ni allt? Hur klarar ni att rusa i detta tempo? Jag fascineras av ert driv och av er kunskap. Önskar att jag vore mer som er. Ni som är mina förebilder.