När hotet kommer inifrån

Agony

Den sitter och skaver. Känslan av misslyckande. Och den vill inte släppa taget om mina tankar. Jag snubblade på orden idag när jag föreläste. Och för en kort stund dog jag där uppe på scenen.

Jag tror att alla har upplevt den någon gång. Prestationsångesten. När förväntningen på en själv är så hög, att oavsett hur man presterar, så har man misslyckats redan innan man startat. När kraven i huvudet och jakten på perfektion når oöverstigliga höjder. Och rädslan att svika – inte bara sig själv, utan de som tror och litar på en – får en att kippa efter andan.

Väldigt ofta ställer jag orimliga krav på mig själv. Så till den grad att jag är illamående av oro i dagar inför en viktig händelse. För att lindra nervositeten något försöker jag förbereda mig minutiöst. På alla sätt minimera riskerna för nederlag. Allt för att vara så redo som möjligt. Allt för att undantrycka känslorna inifrån som hotar att kväva och stjälpa.

Och sen efteråt…tankarna som säger att man borde gjort på annat sätt. Varit mer taggad. Repeterat ännu mer. Gått igenom materialet ett par gånger till. Att man kunde presterat, borde presterat bättre. Väldigt sällan säger tankarna fan vad bra du var.

Som i eftermiddags. Redan innan jag gick upp på scenen hade jag en olustig känsla i magen. Nervös brukar jag vara. Men vanligtvis inte så att jag skakar. Fullt med folk. Jag var så taggad. Ville att det skulle bli så bra. Och jag hade övat. Många gånger. Väldigt många gånger faktiskt. Och trots det…

Idag snubblade jag på orden. Det ska inte hända. Det får inte hända. Jag var inte felfri. Det var inte perfekt. Det spelar ingen roll vad någon säger. Känslan är fortfarande den samma. Jag misslyckades.

 

 

Flåt Niclas.

Inlägg #10 #Blogg100

4.00 avg. rating (81% score) - 1 vote
  • Den där jävla prestationsångesten kan dra åt helvete! Schas!!! 

  • johanlange

    Det finns många sätt att se på misslyckanden. Ofta är vi själva bäst på att döma. Hur som helst finns alltid något mer att ta ut. Om någon annan tycker att du misslyckats – vad hade de velat ha. Man kan ju inte ”vinna alla” – oavsett vad du gör. Vad tror du själv att du behöver för att slippa den gastkramande känslan före? Och finns det något du kan göra när det slår till på scen? 

    • Hej vännen.
      Jag tror på att öva och att någonstans tillslut komma över den värsta prestationsångesten. För varje gång blir man lite starkare. Men visst är det jobbigt. Framförallt när man känner att man sviker dem som litar på en. På fredag är det Sthlm, jag får tagga till extra mycket och ladda om igen. Svälja rädslan för att misslyckas. Annars går jag gå en kurs. 🙂

  • Pingback: I say cheese and you like me av Sanasi()