Nätet. Det finns så mycket jag behöver lära mig. Så mycket som hänt i det förgångna som jag inte vet om. Så många turer, diskussioner och viktiga ämnen som flammat upp, försökt få fäste men urvattnats och fallit i glömska. Och det gör att jag ibland trampar i klaveret när jag uttalar mig.
Olyckligt – javisst. Medvetet – aldrig.
Och när det händer känns det som att det är lika bra att hålla tyst. För då riskerar man ju… ja, ingenting. Men å andra sidan lär man ju sig då aldrig någonting heller.
På Världskulturmuseet i Göteborg samlades igår runt 100 personer för Webbdagarna Facebook, Internetworlds återkommande event. Förväntansfulla och laddade var vi inför dagen där ett gäng fantastiska talare skulle behandla ett och samma fascinerande ämne.
Jag hade lyckan att få vara med på plats den här gången och tänkte att jag samtidigt skulle testa att ”konferenstwittra” vilket innebar att jag med glödande fingrar refererade vad som sas på scenen, deltog i diskussioner via hashtaggen #webbdagarna och råkade dessutom bli admin för en grupp på Facebook om Webbdagarna. Jag tänker försöka att sammanfatta lite och väva ihop en text av de tweets jag faktiskt lyckades få iväg. (Lite över hundra stycken visade det sig sen.)
Man kan konstatera att Facebook inte längre kan ses som ett socialt media, utan har kommit att bli en plattform som mer och mer integreras i vår vardag. Många gånger använder vi Facebook utan att vara medvetna om att vi gör det, som när vi kommenterar en artikel på Aftonbladet, gillar en vara i en webbshop, eller lyssnar på musik genom Spotify. Likes har blivit en del av vår vardagliga onlineaktivitet. Du kan koppla ihop (frivilligt eller inte) fler och fler tjänster och applikationer med ditt Facebookkonto och din Timeline (eller för de som ännu inte gått över – individsida) blir en hubb, en samlingsplats för allt du gör på nätet.
För företag och deras implementering på de sociala plattformarna gör detta att det nu ställs högre krav på dem än vad det gjorde för några år sedan. Det gäller att göra rätt, och att göra rätt från början. Sociala medier handlar i grund och botten om ett långsiktigt strategiskt varumärkesbyggande. Det handlar om att kommunicera och göra det på ett ärligt och öppet sätt. Plötsligt är företagen närmare sina kunder, på kundernas villkor.
Det räcker inte längre med att bara skapa en Facebooksida och göra enstaka inlägg lite då och då för att jobba med sociala medier. Du måste ha en plan och du måste finnas där dina kunder är. Dina kunder finns överallt. Vilket innebär att du bör finnas överallt och på alla plattformar. För att få ut så mycket som möjligt av ditt jobb behöver du mellan dessa skapa synergier: i vissa fall koppla ihop flöden och i andra fall välja att arbeta med unikt material för varje plattform. Det är på så sätt du börjar se effekten. Det finns ingen enkel formel för hur och när man ska göra det, men det finns vissa grunläggande tips som kan vara bra att ha i åtanke för att göra implementeringen både roligare och smidigare.
Först och främst gäller det att man sätter en strategi för företaget och hur man vill verka på onlineplattformarna. En strategi som håller över tiden, även när nya plattformar behöver läggas till. Det viktiga är att tänka på tonaliteten (här började en intressant spinoff-diskussion om tonalitet som begrepp :)). Viktigt att ställa sig frågor om hur vill vi vara? Vad ska vi skriva? Hur ofta ska vi göra inlägg? Och vad vill vi uppnå?
Precis som med tonalitet så är relevansen central. Att skriva det som är intressant inte bara för företaget utan förstå vad som är intressant för de som gillar din sida. Prata om det ni är bra på, på ett sätt som visar er passion och ert engagemang. Det är det som väcker intresse. Enligt en av föreläsarna var det viktigt att vara kortfattad men det var det en del i twitterflödet som hade åsikter om.
Förvånandsvärt många företag tror fortfarande att sociala medier är en ny sorts annonsplats. De megafonpostar utan att ta hänsyn till vilken plattform de befinner sig på eller vilka som faktiskt är mottagare. Det är svårt att få till interaktion generellt och väljer man att bomba sina gillare med färdiga svar kommer det bli ännu svårare. Sociala medier är vardagen för de som gillar ett varumärke. Det är därför viktigt att prata med dem: ställ frågor, låt dina kunder vara med och leda er verksamhet framåt genom att tycka till, och bli en del av affären. Liseberg gav bland annat några fantastiska exempel där de använt Facebook för att på riktigt få veta vad vi som besökare vill uppnå med nöjesparken. Och de förklarade att det viktigaste de gjort var att anställa en VD som var född på sjuttiotalet :). Det handlar om att hela organisationen måste förstå sociala medier – ända upp i toppen. Eller som Jarno Vanhatapio på Nelly.com uttryckte det ”Vi jobbar för att HELA företaget ska tänka sociala media. Från lager till ledning.”
En annan sak som är viktig att komma ihåg är att hela tiden mäta och göra uppföljningar, så att man kan koncentrera sig och lägga kraft på det som ger reaktioner o trafik. Och att sedan våga skippa de inlägg som inte får någon interaktion eller något intresse från läsarna. Eftersom sociala medier är dynamiska så måste också strategin vara det. Revidera den när det behövs.
Joakim Jardenberg avslutade sedan dagen med att fundera över vad som kommer efter Facebook. Och hans svar var – Facebook. Men inte som vi känner det idag. Och Jocke inspirerar så som han alltid gör. Att på ett tryggt och briljant sätt förklara hur vi fungerar som sociala individer. Att vi alltid kommer att söka grupptillhörighet, ha ett behov av att uttrycka oss och fortsätta att kommunicera. Att det är kommunikationen och kraften i den som är det viktiga. Vad vi gör av den. Hur vi utnyttjar tekniken som finns, inte själva tekniken i sig eller på vilken plattform det sker. Så om det nu är på Facebook eller genom ett annat socialt nätverk som kommer sen, det spelar ju egentligen inte någon roll.
Jag var lycklig när jag gick därifrån. Hög på kunskap och inspiration, och väldigt glad att faktiskt få vara med och vara en del av den utveckling som sker. Och jag ser fram emot fler webbdagar, fler intressanta möten, fler paneldebatter, fler diskussioner om vart vi är på väg och fler spekulationer om vad som finns runt hörnet och vad som skulle kunna vara det nästa stora spännande på nätet för oss att frossa i. För den digitala utvecklingen går i rasande fart och allt kommer att förändras, det är ett som är säkert.
Ps. Jag har min grund i printreklam, gillar doften av papper, och älskar typografi i tryck. Men jag känner att det digitala inte är något hot, utan tvärt om tycker jag att det är fascinerande hur det förändrar hela vår marknadsföring och kommunikation. Jag ser snarare en utmaning och en möjlighet i att kunna utnyttja det jag kan för att göra såväl företags Facebooknärvaro som all annan digital marknadsföring lite bättre, lite snyggare och mer effektiv.
Jag är relativt ny som nätanvändare. Har inte funnits så länge på de sociala plattformarna och håller fortfarande trevandes på att lära mig alla de dolda spelregler som existerar. Men det har blivit en stor del av min vardag och jag älskar det. Alla fantastiska människor man får kontakt med och som man aldrig annars skulle mött. Alla svar på frågor man ställer. Allt sällskap ensamma kvällar, och alla som stöttar en när man behöver det. Livet skulle faktiskt vara bra mycket tråkigare utan, och jag har lite svårt föreställa mig hur mina tre senaste år skulle varit utan er.
Men tyvärr finns det ju en baksida med allt. Och ju längre tid man rör sig i den här världen, ju fler kontakter och konton man lägger till i sitt flöde desto oftare möter man dem. De som är där enbart för att förstöra för andra.
Ni kallar dem troll. Jag skulle vilja dela upp dem i två kategorier. Idioter och mobbare. Idioterna är relativt enkla att upptäcka. Mycket på grund av deras infantila val av ord och ointelligenta påhopp. Råheten i deras uttalanden kan vara gränslöst smaklösa och i många fall riktigt obehagliga. Det bästa är egentligen att blocka dem. Men det är olustigt att det finns människor som inte skyr sig från att skriva sådana elakheter om andra. Och det kan inte ses som annat än ren mobbing.
Värre och mer skrämmande är då de mer raffinerade mobbarna. De som gör sig roliga på andras bekostnad, men har ett sådant förfinat sätt att göra det på att man först inte reagerar. Det finns ett twitterkonto som har satt detta i system. De har en hel drös följare. De är finurliga, och snabba med att plocka upp händelser som de sedan använder för att förlöjliga någon utvald. Och de lyckas. De retweetas ofta och många skrattar åt deras kvickhet. Men följer man dem ett tag så märker man att de har ett par utvalda som de ger sig på. Samma personer om och om igen. Skalar man då bort den satir de så skickligt gömmer sig bakom då börjar det att smaka illa. Då inser man att det handlar om mobbing. Skrattet stelnar och den där obehagliga känslan kommer krypandes.
Men det är aldrig någon som vågar säga ifrån, inte i något av fallen, och detta tycker jag är intressant. Vanligtvis svämmar ju de sociala nätverken över av alla ”gulligullpepp” och kramisar. För om någon mår dåligt är vi snabbt där och skickar en kram eller en hälsning. Men om någon trakasseras av ett troll är det inte många som vågar lägga sig i. Eller kanske snarare väljer att inte lägga sig i. Man läser, och i vissa fall kanske också backtrackar konversationen. Men man säger inget.
Varför vågar vi inte? Vad är det som gör att vi hellre håller tyst. Låtsas att vi inte ser och tänker att det nog blir bäst så, om de löser det själva. Oavsätt hur grova påhopp som sägs. För tänk om… Tänk om trollet skulle vända sig mot oss. Nä, det blir jobbigt. Lika bra att låta bli. Att inte störa.
Och när vi handlar så, är vi ju inte bättre än de som vänder ryggen till på skolgården. Som ser, men blundar för att det är bekvämast. Och vågar vi inte stå upp för våra vänner, hur ska vi då kunna lära våra barn att stå upp för sina kompisar. Vi är ju deras förebilder. Vad är det för ett samhälle vi skapar om vi som vuxna inte vågar reagera och lägga oss i när någon blir felbehandlad.
Jag följde en sådana konversation häromkvällen. Någon sa ifrån. Tröttnade. Ville inte mer och bad dem att sluta. Någon annan lade sig i. Tyckte inte det var så farligt. Att man får acceptera att om man syns så får man lära sig att ta skit. Och det var ju bara satir, så sluta vara så känslig. Men när går satir över till förföljande och mobbande? Vem bestämmer det? Satirikern eller den som utsätts?
För visst fan gör det ont. Oavsett vem det är som utsätts, så är vi människor. Varför ska det spela roll om vi är ”kända” eller ”okända”. Man eller kvinna? Du vet inte vilken historia den som drabbas bär på, eller vilka upplevelser den har varit med om tidigare i livet. Och skulle det hända dig, hur hade du känt då? Hade du velat att någon sa ifrån och stod upp på din sida. Eller hade du hellre sett att de tittade bort?
Vi bör skämmas om vi inte reagerar. Om vi vänder bort blicken och scrollar förbi det obehagliga. För ska man hårdra det, så är vi faktiskt inte bättre än Trollen om vi bara låter dom fortsätta utan att agera för en förändring.
För ett par dagar sedan blev en vän till mig avföljd av några på twitter. Det händer hela tiden och är egentligen inget konstigt. Men just den här gången så var de som avföljde väldigt hårda i sin kritik och onödigt öppna med varför de valde att avfölja. På frågan om ’varför’ tror jag ett av argumenten de nämnde var ”ointressanta inlägg”.
Man väljer själv sitt flöde och vad man vill använda de sociala plattformarna till. Man får lov att följa och avfölja vem man vill. Men jag förstår inte vitsen med att kritisera någon öppet, med hårda ord, och framför allt inte på det sätt som det här skedde på. Så vitt jag förstod fanns där heller inga andra bakomliggande orsaker till det synkroniserade avföljandet vilket gjorde hela outandet än mer bisarrt. Resultatet blev att de blev bortplockade av min vän på Fb. Flöde som flöde, liksom.
Idag läste jag ett intressant blogginlägg skrivet av min vän. Inlägget var så bra att jag valde att dela det och lägga upp det i min timeline. Mycket för att mina kontakter och vänner också skulle få chans att läsa. Nu visade det sig att en av de första att kommentera och dessutom utnyttja den information som förmedlades i inlägget, var en av de bortplockade som varit så hård i sin kritik mot min vän. Det kändes inte helt bra, och jag ångrade faktiskt att jag delat det.
Ska man dela inlägg helt obehindrat? Är det ok att länka till eller från en blogg som ligger öppen på nätet? Jag vet att många förespråkar ”sharing is caring” och jag tycker tanken är fin. Men är det egentligen så självklart?
Jag vet inte om jag hade tyckt att det var ok om någon som gjort mig ledsen ena dagen genom att tycka att det jag skriver och vill förmedla är ointressesant, dagen därpå sedan använde sig av min kunskap för att utveckla sig inom ett ämne jag är bra på.
