Vissa dagar

Dear life

 

Vissa dagar börjar fel. På alla sätt. Och hur än du försöker vända på dem så fortsätter de som de börjat. Aviga och trilska. Som om de slagit knut på sig själva och vägrar lösas upp. Idag var en sådan dag. Måndag dessutom.

Morgonen som började som en kalldusch. En väckarklocka som inte ringde. En frukost som aldrig hanns med att ätas, och en buss som självklart körde ifrån mig när jag precis hunnit fram.

Det kändes som det hade räckt där. Men självklart fortsatte dagen i moll. Och det verkade som allt på jobbet beslutat sig för att strula. Datorn ville inte starta till en början. Tidsredovisningen vägrade att gå igenom. Och ett mail jag var säker på att jag skickat i fredags, visade sig ha fastnat i utkorgen.

Men det var när webbplatsen jag hjälper till att administrera ville ha hjälp med en uppdatering som bägaren rann över. Ingenting ville. Absolut ingenting. Och till en början visste jag inte om det berodde på mig, eller om jag hade fått felaktigt material.

När man är relativt ny vill man inte att saker och ting ska gå fel. Man vill att allt ska flyta på. Inte behöva göra om och fundera på om man gör rätt. Och man vill absolut inte bli sittandes framför datorn och känna hur tvivlet smyger på. För det är då som tårarna kommer.

Jag hatar dom. Hatar att de rinner utan att kunna stoppas. Visserligen tårar av frustration, men hur ska de jag jobbar med veta det. Det ser ju bara att jag är ledsen. Tur är att jag har världens bästa arbetskamrater som ställer upp och hjälper till. Visar, så att man gör rätt. Men det är svårt att be om hjälp. Svårt att erkänna att man inte förstår.

Idag tog den där uppdateringen lite mer än en halv dag. Något som borde gjorts på någon timme eller två. Tiden kan jag ta. Jag får se den som utbildning. Jag lär mig fortfarande. Men att jag grinade är oförlåtligt. Och än mer att andra såg att jag gjorde det.

Det blev en väldigt lång dag. Och längre blev den eftersom jag inte ville annat än att den skulle ta slut. Det är dagar som dessa man bara vill glömma. Radera och låtsas som om de aldrig hänt. Tyvärr är det svårt. De sätter spår. Eller river upp gamla. Oavsett, är den här dagen nästan över nu. Tur de kommer så sällan nuförtiden.

 

Inlägg #20 #Blogg100

 

4.00 avg. rating (80% score) - 6 votes
Det här inlägget postades i Blogg100, Jobb av Sanasi. Bokmärk permalänken.

Om Sanasi

En glädjespridande, impulsiv, envis, drömmande, livsnjutande, cykeltokig art director, med ett &-tecken intatuerat i nacken och en överdriven fascination för typsnitt, reklam och sociala medier.
  • Åh vännen! Vilken skitdag! *kram*

    • Tack fina. I morgon är en ny dag. Får helt enkelt hoppas på att den blir bättre.

  • Det är aldrig oförlåtligt att grina. Det är ditt sätt att visa att du är på gränsen och det måste vara OK. Kram

    • Tack min vän. Uppskattar dina ord.

  • Alqvist

    Kämpa! Här får du lite digital energi.

  • Anna Jacobsson

    Åh, hoppas du hade en bättre tisdag. Jag vet känslan…bröt ihop på jobbet förra fredagen för ALLT jag gjort försvann för att Excel helt enkelt la av och jag hade redan bestämt att jag skulle jobba hela helgen för att jag hade så mkt att göra. Så halv fem fredag eftermiddag bröt jag ihop och min chef visste inte inte vad han skulle göra….så klart var han jätte gullig men känslan av eget ”misslyckande” gnagde hela helgen och jag började lipa bara jag tänkte på just misslyckandet över att lipa….
    Så kram till dig
    Anna