Vissa dagar börjar fel. På alla sätt. Och hur än du försöker vända på dem så fortsätter de som de börjat. Aviga och trilska. Som om de slagit knut på sig själva och vägrar lösas upp. Idag var en sådan dag. Måndag dessutom.
Morgonen som började som en kalldusch. En väckarklocka som inte ringde. En frukost som aldrig hanns med att ätas, och en buss som självklart körde ifrån mig när jag precis hunnit fram.
Det kändes som det hade räckt där. Men självklart fortsatte dagen i moll. Och det verkade som allt på jobbet beslutat sig för att strula. Datorn ville inte starta till en början. Tidsredovisningen vägrade att gå igenom. Och ett mail jag var säker på att jag skickat i fredags, visade sig ha fastnat i utkorgen.
Men det var när webbplatsen jag hjälper till att administrera ville ha hjälp med en uppdatering som bägaren rann över. Ingenting ville. Absolut ingenting. Och till en början visste jag inte om det berodde på mig, eller om jag hade fått felaktigt material.
När man är relativt ny vill man inte att saker och ting ska gå fel. Man vill att allt ska flyta på. Inte behöva göra om och fundera på om man gör rätt. Och man vill absolut inte bli sittandes framför datorn och känna hur tvivlet smyger på. För det är då som tårarna kommer.
Jag hatar dom. Hatar att de rinner utan att kunna stoppas. Visserligen tårar av frustration, men hur ska de jag jobbar med veta det. Det ser ju bara att jag är ledsen. Tur är att jag har världens bästa arbetskamrater som ställer upp och hjälper till. Visar, så att man gör rätt. Men det är svårt att be om hjälp. Svårt att erkänna att man inte förstår.
Idag tog den där uppdateringen lite mer än en halv dag. Något som borde gjorts på någon timme eller två. Tiden kan jag ta. Jag får se den som utbildning. Jag lär mig fortfarande. Men att jag grinade är oförlåtligt. Och än mer att andra såg att jag gjorde det.
Det blev en väldigt lång dag. Och längre blev den eftersom jag inte ville annat än att den skulle ta slut. Det är dagar som dessa man bara vill glömma. Radera och låtsas som om de aldrig hänt. Tyvärr är det svårt. De sätter spår. Eller river upp gamla. Oavsett, är den här dagen nästan över nu. Tur de kommer så sällan nuförtiden.
Inlägg #20 #Blogg100
