När orden spelar roll

Paint

Content creation. Konsten att skapa uppmärksamhet. Att lyckas berätta en historia eller leverera ett innehåll med så hög relevans att du fångar dina läsare. Lyckas tränga förbi och ut ur bruset av information vi möts av dagligen.

Och vi möts av många budskap. Den mängd information och kommersiella meddelanden som når oss varje dag ligger någonstans mellan 250-5000 st, och vi ger dem ca 0,1-0,3 sekunders uppmärksamhet innan vi väljer att rata dem eller omfamna informationen.

Det är ett tufft klimat för våra företag att nå oss konsumenter. Och i och med den sociala digitala förändring som skett de senaste åren har vi dessutom blivit mer kräsna och selektiva i vad vi verkligen vill se och höra.

Relevans och nyhetsvärde spelar en avgörande roll om du som företag ska lyckas fånga intresset hos oss konsumenter. Men också humor och glädje vägs in. Och hur du berättar din historia. Storytelling har blivit en väsentlig del i dagens marknadsföring. Framförallt marknadsföringen på nätet, där det handlar om att skapa relationer och engagerar kunderna i första hand. Och att sälja i andra hand.

Men ska man lyckas med sin storytelling krävs ett par saker. Först krävs att man känner sina kunder väl och vet precis vad det är de vill höra. Och sedan att man kan berätta sin historia på ett sätt som fångar dem. Varje ord och varje stavelse blir viktig.

Självklart hjälper det till om man har talang för att kunna skriva bra. Men det är ingenting som är ouppnåeligt för den som inte är van. Har man bara passion och modet att våga har man kommit en bra bit på väg. Och sen, precis som alla konstnärer, måste man öva för att få orden att flyta. Öva sig i att hitta sin egen berättarteknik.

Att blogga kan bli ett sätt. Och att tvinga sig själv att skriva något varje dag, även de dagar då inspirationen lyser med sin frånvaro. För varje ord som sätts i en mening, för varje mening som sätts i ett sammanhang, och för varje blogginlägg som skapas blir man lite bättre.

Låt bloggen blir din canvas och orden dina penslar. Vad du sen väljer att måla är upp till dig.

 

Inlägg #30 #Blogg100

Dagen då Burger King blev McDonalds för en stund

BK-McD

Runt lunch amerikansk tid idag hände det som är alla socialamedieansvarigas mardröm. BurgerKings officiella Twitterkonto @burgerking blev hackat.

@BurgerKing’s avatar byttes snabbt ut mot McDonalds logo, i bion kunde man läsa att kontot blivit sålt till McDonalds eftersom whoppern floppat, och sedan var cirkusen igång. Det började med att de Twittrade ut att lösenordet ”whopper123” inte varit så svårt att lista ut. Och sen small det i följarantal, RTs och omnämnanden.

Den första tiden ökade @BurgerKings följarskara med ungefär 2000 nya följare var 5e minut. Sedan 1000 följare var 90e sekund. Och mellan 12:00 CST och 12:10 CST ökade kontot med ungefär 9500 nya följare.

När Twitter efter 90 minuter tillslut stängde ner @BurgerKing hade kontot ökat från ungefär 77 000 följare till strax över 111 000 st följare. En helt galen ökning och antagligen an av de snabbaste vi sett.

Teedubya

Därtill kan man addera omnämnandet på Twitter. ”@BurgerKing was mentioned 125,104 times over last 90 min. Gross impressions top 231,258,030.”

För de team som sköter BurgerKings sociala medier var det alldeles säkert 90 svettiga mardrömsliknande minuter innan de lyckades få kontot stängt. Ett antal av dem behöver säkert söka nya jobb i morgon. Så underskatta aldrig vikten av ett svårt och klurigt lösenord.

Med tanke på det starka varumärke som BurgerKing trots allt har, kommer den här händelsen antagligen inte skada företaget något nämnvärt, oavsett vad som twittrades ut under kontots kapande. Och med tanke på den peak viralt som hackandet medförde så kan man nog med ett leende konstatera att BurgerKings Kloutscore kommer peaka om någon dag eller två. Det om något kanske är en liten tröst för användandet av ett uselt lösenord.

 

För att vara riktigt säker på att man har ett lösenord som är svårt att hacka se till att du använder dig av både versaler och gemener och blanda upp det med siffror. Eller så kan du använda dig av Norton Identity Safe-lösenordsgenerator. Se även till att du har en bra strategi för hur ni som företag ska agera när och om ni hamnar i blåsväder. För om ni hamnar i en kris, då gäller det att ni handlar rätt, och att ni handlar på en gång.

 

Nikke Lindqvist har skrivit om samma sak här.
Och Deeped har ett riktigt bra blogginlägg om samma händelse som ni kan läsa här.

Inlägg #27 #Blogg100

 

Tillägg.
Tyvärr kommer ju en olycka sällan ensam. Nu någon timme efter att Twitter stängde ner @BurgerKing dyker det upp ett nytt twitterkonto där vem som helst kan skriva Tweetsen som sedan kan RTas.

BK-Twitter

Tankar om män och förkylningar

Sick

Jag har funderat lite på varför män alltid blir så sjuka och ömkliga när de blir dåliga och förkylda. Nja, inte alla män, men många. Och jag har en liten tes om varför det kanske är så.

Tänk dig att du är kille. Under hela din uppväxt, från låt oss säga 2 års ålder, får du varje gång du slår dig eller råkar illa ut höra att du ska bita ihop. Vara tuff, inte så mesig och att killar inte gråter. Ett mantra som slår rot långt inne i dig och gör sig påmint varje gång man tvingas trycka undan de verkliga känslorna.

Men när du är sjuk, då är det ok att vara ömklig. Då slipper man vara den där tuffa killen som alla runtomkring förväntar sig att man ska vara. Då får man krypa upp hos mamma och bara vara. Utan krav på att bita ihop. Och mamma pysslar om, vyssar och bäddar ner en. Och det är rätt mysigt att får vara där. På det sättet.

En rättighet alla borde ha jämt, men tyvärr mer tillåts tjejer än killar när de växer upp. Killarna förväntas ju vara den där trygga famnen som man kan kura upp i och gråta ut hos även som vuxen. Och det där mantrat som följde med en under alla år man växte upp, sitter ju där och skaver. Bit ihop – bryt inte ihop.

Men så blir de sjuka. Och de där mysiga minnena från förr ligger så nära under huden. Och de trillar tillbaka till de där åren då mamma pysslade om. Då det var okej att vara ömklig. För man fick ju vara det när man inte mådde bra. När man var sjuk så fick man bara vara, utan krav på att vara tuff.

Så när man tänker på det. Om det nu skulle ligga något i min lilla tes. Kanske det kan vara rätt okej för män att bli så där små och ynkliga när de är sjuka. Att slippa bita ihop för engångs skull. Eller hur…?

 

Inlägg #26 #Blogg100

Vart är vi på väg

Speed

 

Tjugohundratretton. Året där vi pressar oss ännu längre ut över kanten och in i det omöjliga. Där extremt inte längre är extremt utan normalt. Och där vi ska tänja på gränserna till den milda grad att man någonstans kan börja fundera på vart vi är på väg.

Vi vanliga människor. Vi med åtta-till-fem-jobb, familj och vardagsstress. Vi som redan behöver pussla ihop våra dagar efter scheman för att få livet att rulla någorlunda smidigt. Nu verkar vi ha adderat ytterligare ett måste till våra liv. Ett måste där extra allt inte är ”good enough”.

Där en runda i skogen i löparskor inte ses som en bragd. Ett marathon plötsligt inte längre är tillräckligt långt. Utan nu ska vi bli ultrarunners. Där ett träningspass kan innebära sex mils löpning under en och samma dag.

Där allt som innehåller kolhydrater är livsfarligt. Socker ses som en svordom. Och att äta köttbullar, eller kotletter till frukost inte är något konstigt. Bara måltiden är fri från kolhydrater. Det där som nuförtiden blivit farligt. Och varje dag försöker man förfina sina intag. Göra dem ännu sundare. Ännu nyttigare. Ännu bättre.

Någon ger oss möjlighet att pressa våra träningsresultat. Vi tävlar i uthållighet och i vem som kan stå i plankan längst. Vi bantar tillsammans, där resultaten bokförs via appar i grupper vi skapat, och för alla att se och följa. Vi hör trettioåringar prata botox för att förhindra åldrande. Och vi går på home partyn som berättar för oss hur vi ska spicea upp våra sexliv med ställningar och sexredskap vi inte visste existerade.

Vi hoppar på utmaningar som tvingar oss skriva inlägg varje dag i hundra dagar. Eller avstå från godis och snacks i lika många. Vi cyklar på våra racercyklar i våra garage vintertid, i timmar, på samma sätt som Manne gjorde under 70-talets barnprogram. Men utan vägg bakom som rör sig, och utan banan (kolhydraterna ni vet).

Hela tiden flyttas gränserna. Och vi reflekterar inte över om våra handlingar är sunda eller inte. Eller vad de kan innebära i längden. För oss. Vi vanliga människor.

Stannar vi någonsin upp i nuet och bara är. Tillåter oss att njuta för stunden. Eller har vi hela tiden siktet inställt på nästa steg. Som är hårdare, längre, snabbare, nyttigare, och bättre. Vad hände med lagom är bäst? Vi lever ju trots allt i landet lagom.

Jag skyller inte ifrån mig, eller klandrar andra. Jag är inte bättre jag. Jag snurrar i samma karusell. Med samma fart. Men jag kan inte låta bli att undra. Varför det har blivit så här?

Vart är vi på väg? Hela tiden med målet inställt på framtiden, i stället för i nuet. Nuet är antingen inte helt rätt, inte tillräckligt bra, eller borde göras på annat sätt. Vi befinner oss hela tiden på jakt efter något bättre.

Jag är dock osäker på vad det är vi jagar…

 

Inlägg #25 #Blogg100

(Det här inlägget är inte skrivet för att peka ut någon eller några enskilda. Utan är tankar som uppkommit efter att jag följt mina flöden, lyssnat på radio, eller sett diverse program på tv. Om någon känner sig träffad, ber jag om ursäkt för det.)
Johan Ronnestam skrev också om ämnet i en väldigt bra och tänkvärd bloggpost. Läs gärna hans inlägg här. 

Förlåt

Förlåt för mina för tillfället ointressanta bloggposter. Förlåt att jag inte orkar anstränga mig att skriva om annat än den situation jag för tillfället befinner mig i. Förlåt att jag inte hittar kraften att väga orden mot varandra. För att låta dem dansa i disharmoni. Skapa motvikter och hitta balanser och obalanser i meningarna. Förlåt att jag inte lyckas kittla era fantasier och utmana era tankar. Kanske gjorde jag det inte innan heller, men jag hade ambitionen att göra det. Nu orkar jag helt enkelt inte. Inte just nu.

Jag befinner mig i en bergochdalbana mellan febertoppar och Alvedondalar. Svag och darrig och med illamåendet rusande inom mig. Men jag har lovat mig själv att jag ska fortsätta blogga. Inte ge upp och resignera för tanken att hoppa av Blogg100. Nu när influensan faktiskt ger mig en legitim anledning och något att skylla på. Göra misslyckandet mindre misslyckat.

Och kanske var det precis det här jag behövde för att prestationsångesten skulle släppa. Oförmågan att kunna skapa det jag vill, eftersom kroppen säger nej och huvudet helt enkelt vägrar att tänka. Kanske är det någon mening med allt det här.

 

Still ill

Still-Ill

 

Inlägg #24 #Blogg100