Vart är vi på väg

Speed

 

Tjugohundratretton. Året där vi pressar oss ännu längre ut över kanten och in i det omöjliga. Där extremt inte längre är extremt utan normalt. Och där vi ska tänja på gränserna till den milda grad att man någonstans kan börja fundera på vart vi är på väg.

Vi vanliga människor. Vi med åtta-till-fem-jobb, familj och vardagsstress. Vi som redan behöver pussla ihop våra dagar efter scheman för att få livet att rulla någorlunda smidigt. Nu verkar vi ha adderat ytterligare ett måste till våra liv. Ett måste där extra allt inte är ”good enough”.

Där en runda i skogen i löparskor inte ses som en bragd. Ett marathon plötsligt inte längre är tillräckligt långt. Utan nu ska vi bli ultrarunners. Där ett träningspass kan innebära sex mils löpning under en och samma dag.

Där allt som innehåller kolhydrater är livsfarligt. Socker ses som en svordom. Och att äta köttbullar, eller kotletter till frukost inte är något konstigt. Bara måltiden är fri från kolhydrater. Det där som nuförtiden blivit farligt. Och varje dag försöker man förfina sina intag. Göra dem ännu sundare. Ännu nyttigare. Ännu bättre.

Någon ger oss möjlighet att pressa våra träningsresultat. Vi tävlar i uthållighet och i vem som kan stå i plankan längst. Vi bantar tillsammans, där resultaten bokförs via appar i grupper vi skapat, och för alla att se och följa. Vi hör trettioåringar prata botox för att förhindra åldrande. Och vi går på home partyn som berättar för oss hur vi ska spicea upp våra sexliv med ställningar och sexredskap vi inte visste existerade.

Vi hoppar på utmaningar som tvingar oss skriva inlägg varje dag i hundra dagar. Eller avstå från godis och snacks i lika många. Vi cyklar på våra racercyklar i våra garage vintertid, i timmar, på samma sätt som Manne gjorde under 70-talets barnprogram. Men utan vägg bakom som rör sig, och utan banan (kolhydraterna ni vet).

Hela tiden flyttas gränserna. Och vi reflekterar inte över om våra handlingar är sunda eller inte. Eller vad de kan innebära i längden. För oss. Vi vanliga människor.

Stannar vi någonsin upp i nuet och bara är. Tillåter oss att njuta för stunden. Eller har vi hela tiden siktet inställt på nästa steg. Som är hårdare, längre, snabbare, nyttigare, och bättre. Vad hände med lagom är bäst? Vi lever ju trots allt i landet lagom.

Jag skyller inte ifrån mig, eller klandrar andra. Jag är inte bättre jag. Jag snurrar i samma karusell. Med samma fart. Men jag kan inte låta bli att undra. Varför det har blivit så här?

Vart är vi på väg? Hela tiden med målet inställt på framtiden, i stället för i nuet. Nuet är antingen inte helt rätt, inte tillräckligt bra, eller borde göras på annat sätt. Vi befinner oss hela tiden på jakt efter något bättre.

Jag är dock osäker på vad det är vi jagar…

 

Inlägg #25 #Blogg100

(Det här inlägget är inte skrivet för att peka ut någon eller några enskilda. Utan är tankar som uppkommit efter att jag följt mina flöden, lyssnat på radio, eller sett diverse program på tv. Om någon känner sig träffad, ber jag om ursäkt för det.)
Johan Ronnestam skrev också om ämnet i en väldigt bra och tänkvärd bloggpost. Läs gärna hans inlägg här. 
Vart är vi på väg
7 votes, 5.00 avg. rating (97% score)
  • Pingback: The most worthless question and the question to die for! — Blog of Ronnestam

    • http://sanasi.se Sanasi

      Tack själv Johan.

  • Snowsess

    Tycker du har en poäng i detta inlägg. Brukar själv påminna mig om att försöka vara här och nu och ibland fungerar det bra, ibland mindre bra. Lycka till och ta hand om dig.

    • http://sanasi.se Sanasi

      Tack vännen. Jag brottas med samma. Ibland när jag springer och jagar klockan. Varför kan jag inte bara vara nöjd över att jag faktiskt springer. Varför måste nöjdheten komma först om tiden är bättre än gången före?

  • http://twitter.com/erkstam Daniel Erkstam

    Klokt reflekterat! Jag undrar över samma sak. 

  • Pingback: Kroppsångest, vikthets och tanken om att vara hälsosam. | Jennifer

  • Pingback: Blog loving #Blogg100 | The Spring is my Love

  • http://twitter.com/phaxe Jonas Pettersson

    om det är någon som känner sig träffad så kanske det är så att de borde stanna och tänka. Inget du skall be om ursäkt för. ;)
    Själv försöker jag intala mig själv att en helt obokad helg är något väldigt positivt. Faktum är att det brukar kännas väldigt bra efter sådana dagar där man går upp och inte har några planer utan låter dagen utveckla sig själv i sitt eget tempo.

    • http://sanasi.se Sanasi

      Hej Jonas.
      Jag kände att jag ville skriva så eftersom det är en del i mitt flöde som jag tycker väldigt mycket om som skulle kunna känna sig träffade och jag vill verkligen inte såra eller hänga ut någon.

      Och visst är lata helger/dagar sköna. Man unnar sig för få sådana bara, bland alla måsten och borden.

  • http://fitnessfun.se/ Eliza

    Jag känner mig lite träffad, men ändå inte. Jag tränar som en tok, men efter sjukdom och operationer gör jag det för att det är roligt. För att jag kan, för att jag numera är frisk nog att kunna pressa mig själv. Men jag håller med dig. Ibland ramlar jag också in i karusellen , trots att jag borde veta bättre. Helt klart är här och nu är viktigast. Tack för påminnelsen!

    • http://sanasi.se Sanasi

      Tack Eliza. Vad härligt att du känner dig bättre. Och alla har sina egna gränser. Var rädd om dig bara. Kram

  • http://twitter.com/ToveCMeyer Tove Meyer

    Klokt och sant skrivet om de där kärlen kring hjärtat som drar ihop sig. Vi hamnar på St Göran som 30-åringar. Har själv skrivit om detta… https://tovemeyer.wordpress.com/2013/03/20/i-jakt-pa-nasta-psykos/