Vart är vi på väg

Postat av
12

Speed

 

Tjugohundratretton. Året där vi pressar oss ännu längre ut över kanten och in i det omöjliga. Där extremt inte längre är extremt utan normalt. Och där vi ska tänja på gränserna till den milda grad att man någonstans kan börja fundera på vart vi är på väg.

Vi vanliga människor. Vi med åtta-till-fem-jobb, familj och vardagsstress. Vi som redan behöver pussla ihop våra dagar efter scheman för att få livet att rulla någorlunda smidigt. Nu verkar vi ha adderat ytterligare ett måste till våra liv. Ett måste där extra allt inte är ”good enough”.

Där en runda i skogen i löparskor inte ses som en bragd. Ett marathon plötsligt inte längre är tillräckligt långt. Utan nu ska vi bli ultrarunners. Där ett träningspass kan innebära sex mils löpning under en och samma dag.

Där allt som innehåller kolhydrater är livsfarligt. Socker ses som en svordom. Och att äta köttbullar, eller kotletter till frukost inte är något konstigt. Bara måltiden är fri från kolhydrater. Det där som nuförtiden blivit farligt. Och varje dag försöker man förfina sina intag. Göra dem ännu sundare. Ännu nyttigare. Ännu bättre.

Någon ger oss möjlighet att pressa våra träningsresultat. Vi tävlar i uthållighet och i vem som kan stå i plankan längst. Vi bantar tillsammans, där resultaten bokförs via appar i grupper vi skapat, och för alla att se och följa. Vi hör trettioåringar prata botox för att förhindra åldrande. Och vi går på home partyn som berättar för oss hur vi ska spicea upp våra sexliv med ställningar och sexredskap vi inte visste existerade.

Vi hoppar på utmaningar som tvingar oss skriva inlägg varje dag i hundra dagar. Eller avstå från godis och snacks i lika många. Vi cyklar på våra racercyklar i våra garage vintertid, i timmar, på samma sätt som Manne gjorde under 70-talets barnprogram. Men utan vägg bakom som rör sig, och utan banan (kolhydraterna ni vet).

Hela tiden flyttas gränserna. Och vi reflekterar inte över om våra handlingar är sunda eller inte. Eller vad de kan innebära i längden. För oss. Vi vanliga människor.

Stannar vi någonsin upp i nuet och bara är. Tillåter oss att njuta för stunden. Eller har vi hela tiden siktet inställt på nästa steg. Som är hårdare, längre, snabbare, nyttigare, och bättre. Vad hände med lagom är bäst? Vi lever ju trots allt i landet lagom.

Jag skyller inte ifrån mig, eller klandrar andra. Jag är inte bättre jag. Jag snurrar i samma karusell. Med samma fart. Men jag kan inte låta bli att undra. Varför det har blivit så här?

Vart är vi på väg? Hela tiden med målet inställt på framtiden, i stället för i nuet. Nuet är antingen inte helt rätt, inte tillräckligt bra, eller borde göras på annat sätt. Vi befinner oss hela tiden på jakt efter något bättre.

Jag är dock osäker på vad det är vi jagar…

 

Inlägg #25 #Blogg100

(Det här inlägget är inte skrivet för att peka ut någon eller några enskilda. Utan är tankar som uppkommit efter att jag följt mina flöden, lyssnat på radio, eller sett diverse program på tv. Om någon känner sig träffad, ber jag om ursäkt för det.)
Johan Ronnestam skrev också om ämnet i en väldigt bra och tänkvärd bloggpost. Läs gärna hans inlägg här. 

Förlåt

Postat av
Svara

Förlåt för mina för tillfället ointressanta bloggposter. Förlåt att jag inte orkar anstränga mig att skriva om annat än den situation jag för tillfället befinner mig i. Förlåt att jag inte hittar kraften att väga orden mot varandra. För att låta dem dansa i disharmoni. Skapa motvikter och hitta balanser och obalanser i meningarna. Förlåt att jag inte lyckas kittla era fantasier och utmana era tankar. Kanske gjorde jag det inte innan heller, men jag hade ambitionen att göra det. Nu orkar jag helt enkelt inte. Inte just nu.

Jag befinner mig i en bergochdalbana mellan febertoppar och Alvedondalar. Svag och darrig och med illamåendet rusande inom mig. Men jag har lovat mig själv att jag ska fortsätta blogga. Inte ge upp och resignera för tanken att hoppa av Blogg100. Nu när influensan faktiskt ger mig en legitim anledning och något att skylla på. Göra misslyckandet mindre misslyckat.

Och kanske var det precis det här jag behövde för att prestationsångesten skulle släppa. Oförmågan att kunna skapa det jag vill, eftersom kroppen säger nej och huvudet helt enkelt vägrar att tänka. Kanske är det någon mening med allt det här.

 

Still ill

Still-Ill

 

Inlägg #24 #Blogg100

Hallucinationer, monster och febertoppar

Postat av
1

20130214-200027.jpg

Den är grym, årets influensa. Det kan alla som drabbats av den skriva under på. Grym och hänsynslös. Knockar en fullkomligt.

Dagen idag har sovits bort. Feberrusig har jag glidit in och ut ur medvetandet, samtidigt som feberhallucinationerna jagat mig.

Mardrömmar om blodiga monster som slitit barnens kroppar i bitar. Hur jag försökt fly och rädda dem, men fötterna suttit fastcementerade. Hur monstren väsande och hasande kommit närmare, deras andedräkt flåsande nära mig. Hånskratt som ekat. Skrik på hjälp som inte hörts.

Jag har panikartat och genomsvettig vaknat. Utan att först veta var jag har varit. Men sakta insett att jag legat hemma i min egen säng. Andats ut och låtit tårarna komma.

Jag trodde man slapp feberdrömmar som vuxen. Jag hade fel. Och de är minst lika skrämmande som de var när man var liten. Verklighetstrogna. Gastkramande. Och rädslan för att somna om, för nya mardrömmar, har gjort att man kämpat emot. Men febern har vunnit och man har kastats tillbaka in i mardrömmarna. Om och om igen.

Den är grym årets influensa. Och just nu har den mig i sitt grepp. Jag hoppas att den snart släpper taget.

Inlägg #23 #Blogg100

Det började som en viskning

Postat av
Svara

Plush-Microbes-Flu

Ett dovt mullrande långt bort i horisonten. Och trots att jag anade vart det skulle bana väg ignorerade jag den. Låtsades inte höra.

Viskningen växte sig starkare. Nådde ett irriterande brus. Slog lock för öronen, gjorde så ont att ögonen värkte. Jag vägrade lyssna. Tog två Alvedon. Och för stunden lyckades jag lura den.

Men sen tog den fart. Intensifierad i sin ilska. Tills den likt ett dånande vattenfall rusade genom huvudet med sådan fart och kraft att jag kippade efter andan. Darrig, med frossa och feber hamnade jag i sängen. I fosterställning, under dubbla filtar. Resignerade för det faktum att influensan eventuellt kopplat sitt grepp om mig också. Slocknade och sov i två timmar.

Min plan är att jag ska till jobbet i morgon. Med eller utan Alvedon. Men idag tillåter jag mig att vara sjuk och ynklig. Så längre än så här orkar jag inte skriva. I morgon är en ny dag. Får se vem av oss som är mest envis då – jag eller influensan.

 
Inlägg #21 #Blogg100

 

Vissa dagar

Postat av
6

Dear life

 

Vissa dagar börjar fel. På alla sätt. Och hur än du försöker vända på dem så fortsätter de som de börjat. Aviga och trilska. Som om de slagit knut på sig själva och vägrar lösas upp. Idag var en sådan dag. Måndag dessutom.

Morgonen som började som en kalldusch. En väckarklocka som inte ringde. En frukost som aldrig hanns med att ätas, och en buss som självklart körde ifrån mig när jag precis hunnit fram.

Det kändes som det hade räckt där. Men självklart fortsatte dagen i moll. Och det verkade som allt på jobbet beslutat sig för att strula. Datorn ville inte starta till en början. Tidsredovisningen vägrade att gå igenom. Och ett mail jag var säker på att jag skickat i fredags, visade sig ha fastnat i utkorgen.

Men det var när webbplatsen jag hjälper till att administrera ville ha hjälp med en uppdatering som bägaren rann över. Ingenting ville. Absolut ingenting. Och till en början visste jag inte om det berodde på mig, eller om jag hade fått felaktigt material.

När man är relativt ny vill man inte att saker och ting ska gå fel. Man vill att allt ska flyta på. Inte behöva göra om och fundera på om man gör rätt. Och man vill absolut inte bli sittandes framför datorn och känna hur tvivlet smyger på. För det är då som tårarna kommer.

Jag hatar dom. Hatar att de rinner utan att kunna stoppas. Visserligen tårar av frustration, men hur ska de jag jobbar med veta det. Det ser ju bara att jag är ledsen. Tur är att jag har världens bästa arbetskamrater som ställer upp och hjälper till. Visar, så att man gör rätt. Men det är svårt att be om hjälp. Svårt att erkänna att man inte förstår.

Idag tog den där uppdateringen lite mer än en halv dag. Något som borde gjorts på någon timme eller två. Tiden kan jag ta. Jag får se den som utbildning. Jag lär mig fortfarande. Men att jag grinade är oförlåtligt. Och än mer att andra såg att jag gjorde det.

Det blev en väldigt lång dag. Och längre blev den eftersom jag inte ville annat än att den skulle ta slut. Det är dagar som dessa man bara vill glömma. Radera och låtsas som om de aldrig hänt. Tyvärr är det svårt. De sätter spår. Eller river upp gamla. Oavsett, är den här dagen nästan över nu. Tur de kommer så sällan nuförtiden.

 

Inlägg #20 #Blogg100

 

Hur gör du med Blogg100?

Postat av
19

Hur gör du med Blogg100?

Jag klarar det inte. Vill så gärna. Men varje gång jag ska skriva ett inlägg är det så svårt. Och jag förstår inte varför det ska vara det.

För att du gör det svårt Sarah.
För att du inte tillåter dig ha kul med bloggen.

Men hur kommer jag dit?

För att du tänker mer på att folk läser än att du skriver för att det är kul. För att du oroar dig för vad andra ska tycka om det du skriver istället för att skriva om det du tycker.
För att du jämför dig med mig och med andra. Jämför dig med dig själv.

Jag trodde på allvar att det skulle släppa. Efter 10–12 inlägg sådär. Det gjorde det inte. Det blev bara svårare. Och kanske är det så. Jag började bry mig om siffrorna. På att se att folk faktiskt läste det jag skrev. Var rädd att jag skulle svika dem med mina kanske mer banala inlägg.

Exakt. Men du. Varför startade vi bloggen?

För jag ville så gärna se mig själv som bloggare. För att jag gillar att skriva. För jag hade så många inlägg i huvudet men ingenstans att göra av dem.

Ingenstans finns där ”för att jag ville att folk skulle tycka om mig, för att jag skulle verka smartare än jag är.”

Är det så? Är det det jag vill? Nä. Eller, jag vet inte. Jag läste era bloggar. Läste det ni skrev. Klokheter och tankar, och kände att jag också skulle vilja vara där. Testa om jag kunde. Gillade tanken. Men prestationsångesten kom i vägen. Gav mig skrivkramp. Jag är inte där. Är inte som ni. Det är tungt att inse det.

Ok. Hoppa av #blogg100 då. Men innan du gör det, titta på vad det är folk skriver om. Så kan du väl ändå inse att dina banaliteter många gånger är grymt mycket bättre än de? Vi gör alla misstag. Vi skriver saker snabbt. Men vi skriver. Till skillnad mot en mängd andra.

Du är så snäll. Och jag tar din tid och dina ord. Men jag hoppar inte av. Inte ännu. Jag kämpar ett tag till. Och du… Tack för att du finns.

Inlägg #19 #Blogg100