Ett litet tecken har letat sig in i mitt hjärta, byggt ett bo och beslutat sig för att stanna där. En vacker, böljande, snirklig form, med en början och ett slut, eller är det ett slut och en början?
En symbol som binder samman. Förenar. Ett bevis på att något hör ihop. För det är vad det betyder. I grunden. Avskalat och korrekt. Och enligt wikipedia. Men för mig har det kommit att symbolisera så mycket mer.
Balansen i ett obalanserat tecken. Det lilla som möter det stora, i en perfekt disharmoni. Sluter in och öppnar upp. Och det finns återskapat i oändligt många former. Snirkliga, smala, delikata. Feta, tunga, otympliga. Tillintetsägande, platta, tråkiga. Handskrivna, utkarvade, stämplade. Bräckliga, sköra och näst intill transparenta. Vart och ett med sin charm, och sitt uttryck. Och jag älskar dem alla.
Men de som fångar mitt öga, och som faktiskt kan få mig att bli alldeles tårögd över att de är så vackra i sin utformning, är de versioner som inte ser ut som man kanske förväntar sig. De som bryter normen och skiljer sig från det där förutbestämda som vi redan sett, och som vi tror att vi känner.
De som i formen i stället berör, då det avbildar känslan precis så som vi känner i den stund vi skriver det. Samma innebörd, samma betydelse, samma grundform, men ändå inte.
Och ibland är passionen och kärleken till något så stark att man vill att den ska finnas där för alltid. För mig blev det en tatuering i nacken. Det vackraste &-tecken jag någonsin sett och som jag nu alltid kommer att bära med mig. Euforiskt lycklig över att jag gjorde den. Och jag har ytterligare ett hängade runt halsen. En gåva från någon som känner mig väl. Som hittade precis rätt. Ett & från en gammal tryckpress. Det har hängt runt min hals sedan jag fick det, strax ovanför hjärtat. Precis där det ska vara.
&
Jag har en board på Pinterest där jag samlat en del. De kan du se om du klickar här. <3
