Kategoriarkiv: Tankar

Barnförvaring eller barnförvirring

Postat av
Svara

Barn

 

Dagis heter inte dagis längre utan heter förskola. Nollan kallas förskoleklass men heter inte förskola utan fritids, det är det som tidigare kallades lekis, och i andra delar av landet kallas sexårs. Förskoleklass är främst på morgonen/förmiddagen, övergår sedan till skolverksamhet och vid 13-tiden transformeras verksamheten till fritids, även kallat fritidshem, ofta i samma lokaler och med samma pedagoger. En del barn går hem då. Skolan går man i först från ettan. På det glada 70-80 talet hette det dagis, lekis och skola. Sedan dagis, förskola, skola. Och nu förskola, förskoleklass, skola.

Kom inte och säg till mig att det är klockrent. Mvh förvirrad förälder som lämnar in barnen på två olika ställen på morgonen.

 

Och det är inte så det ska vara

Postat av
8

Rain

Jag misslyckades. Det gör ont. Och det grämer mig. Ville så gärna klarat det. Men tiden, orken och viljan räckte inte till. Något blev hela tiden lidande. Eller någon. Och det är inte så det ska vara.

Något, var ofta inläggen på bloggen. Inte alls skrivna så som jag vill att de ska skrivas. Inte med den passion, glädje och berättarlust som varje inlägg bör vittna om. Mystiken uteblev. Funderingarna fastade i tanken. Orden flöt inte. Och det är inte så det ska vara.

Någon som tappades bort på vägen var jag. Slutkörd och vilsen av val och prestationskrav. Bestulen på sömn. Varje kväll. Kämpandes mot tiden, och den mot mig. För att hinna skriva. För att nummerordningen skulle stämma. Dagarna bli rätt. Andandes i dubbeltempo. Och det är inte så det ska vara.

Och nu. Ett missat datum. Och allt det där som satt och skavde. Allt det där som pressade. Borta. Ett hålrum i tiden att fylla med annat. Det borde vara skönt. Men i stället tomhet och saknad. Känslan av misslyckande. Av att inte klara av hundra inlägg på hundra dagar. Det blev bara 47st. Jag räckte inte ens halvvägs. Jag klarade det inte. Det gör mig ledsen. Det ekar inom mig. Och det är inte så det ska vara.

 

Inlägg X #blogg100

Om att bli äldre

Postat av
6

FuckinBirthday

Om en månad fyller jag år. Ganska många sådana. Och jag måste erkänna att jag tycker att det är jobbigt. Det kanske inte är direkt siffrorna som stör. Eller jo, de också. Men det är så mycket annat runtomkring som följer med siffrorna som jag har så svårt att acceptera.

Allt det där som händer i och med kroppen. Och jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag har ingen sjukdom eller annan åkomma som tär på kropp och utseendet. Jag har inte råkat ut för tragedier som ärrat mig. Och för det är jag ytterst tacksam.

För mig är det helt enkelt bara åren som gått och livet som satt sina spår. Precis som sig bör. Vackert säger vissa. Det tyder på livserfarenhet och mognad. Om att man har varit med om massor.

Och visst är det väl så. Men det är ändå jobbigt. Jag är inte där mentalt. Vill inte vara där. Känner mig inte så som siffrorna visar. Det där numret som tyder på att man snart nått medelåldern. *Ryser av tanken*

Men hur jag än försöker att förneka det, märker jag av det i kroppen och möter det i spegeln varje morgonen. Hon den där som ser tillbaka, möter blicken. Hon som är jag – men ändå inte. Hon som brukade studsa upp ur sängen vig som en gasell. Ha!

Det var då. Nu är nu. Men vem var det som fast forwardade åren?

För ett tag sedan frågade min dotter mig varför jag hade glitter i håret. Glitter! Det var de vita hårstråna hon menade. Idag sa hon det igen. Fast den här gången konstaterade hon snarare ”att mamma du har ju massor av vita hårstrån”. Jag gillar ordet glitter bättre. Det lät lite mera älvlikt.

I morgon ringer jag frisören. Glittret ska bort. Det är ju den enkla biten. Glåmigheten man möter i spegeln på morgonen, det där stela i kroppen som inte fanns förut, rygg- och knäontet som dyker upp emellanåt, och känslan av ful och gammal. De symptomen är svårare att trolla bort. Liksom alla de där unga som invaderar ens arbetsplats. De som ännu inte fyllt trettio.

Jag gissar att huvudet helt enkelt får växa ikapp med ålderssiffran. Men fan för att åren går så fort. Och att det ska vara så svårt att acceptera. Jag bara undrar – hur stannar man tiden?

 

Inlägg #47 #Blogg100

Och for the record. Jag fyller inte 40 ännu. Det är faktiskt ett par år kvar tills dess.

 

Förebilder och idioter

Postat av
Svara

Angel-Devil

Mina barn är fortfarande relativt unga. Fyra och sex år. Och de försöker lära sig hur man ska föra sig när man befinner sig i olika situationer. Alla dessa oskrivna regler och förhållningssätt som man genom åren lär sig förstå hur de fungerar.

Men tills att de lär sig tolka dessa dolda lagar själva, försöker vi uppfostra dem till att vara omtänksamma och generösa individer. Lära dem att behandla andra så som man själv vill bli behandlad, och att handla i situationer med tanke på omgivningens reaktioner och förväntningar.

Vi råder dem även att studera oss som är äldre. För att förstå vad som är rätt och fel. Deras förebilder blir i första hand vi föräldrar, våra vänner och sedan andra vuxna. De ser hur vi beter oss och tar efter. Och det är så det ska vara. Det är ju så man mognar, växer och lär sig hur samhället fungerar.

Men ibland blir det fel. När vuxna inte tänker, eller då de inte handlar så som vuxna bör handla. När de beter sig tvärtemot vad som är brukligt och god sed. Egoistiskt och utan tanke på omgivningen, och att de kanske sårar andra med sitt sätt.

Och barn är inte dumma. De reagerar snabbt på att en situation är orättvis och att det handlats på fel sätt. Ibland betraktar de händelseförloppet i det tysta. Ibland ifrågasätter de den vuxnes agerande efteråt. Väldigt ofta förstår de inte varför det handlats så som det handlats. Varför den vuxne gjorde precis tvärtemot vad de fått lära sig. Och hur någon som är stor kan vara omtänksam och dum.

Så fundera på det tills nästa gång. Ni som tänker på er själva i första hand. Eller blundar när någon behöver hjälp, för att ni inte tycker att det är ert problem. Ni som ofta handlar och beter er som idioter.

För om vi inte föregår med gott exempel. Om vi inte behandlar andra på det sätt vi vill bli behandlade, eller agerar rättvist i alla situationer. Hur ska våra barn då lära sig hur man ska bete sig? Hur ska de i sin tur förstå vad som är rätt och fel? För de måste lära sig det, så de kan växa upp till fantastiska människor och förebilder för nästa generation.

Inlägg #41 #Blogg100

M som i man och melodifestival

Postat av
Svara

Mello

Startfältet i årets final i Melodifestivalen har precis blivit färdigt. Och det är med besvikelse och lite ont i magen som det blir klart att av tio bidrag i finalen, så är det bara ett av dem som framförs av en kvinna. Louise Hoffsten.

Visst är det vi, folket, som röstat. Och visst har vi kommit fram till resultatet på ett rättvist sätt. Det säger jag ingenting om. Men jag kan ändå tycka att det är synd. För omedvetet skickar det ut signaler. Signaler som antingen felaktigt visar en skev samhällsbild. Eller ännu värre, signaler som faktiskt speglar den tid vi lever i. Där vi någonstans lurar oss själva, när vi försöker övertyga oss om att vi är någorlunda jämställda när det kommer till kön.

Men min fyraåring reagerade på att det nästan bara var killar i finalgenomgången. Och tyvärr är det är inte första gången han noterar något sådant här. Det var nämligen samma utgång i finalen av favoritbarnprogrammet Rampljus, där sju finalbidrag framfördes, och inte ett enda av en tjej. Då konstaterade han helt sonika att ”Mamma, det finns inga grymma tjejer.”

Och det finns fler vågskålar som slår över. I de flesta jurygrupper i tävlingsprogrammen på tv är det en majoritet av två eller tre män, plus en kvinna. Förutom i Sveriges mästerkock, där juryn bara består av män. Och detta för att det inte finns några duktiga kvinnliga kockar. Eller?

Och i dotterns tennis delar ledarna upp de åtta barnen i två grupper. Fyra killar på den ena tennisbanan och fyra tjejer på den andra. Här pratar vi om sexåringar. De är glada om de lyckas träffar bollen. Så grupperna har ingenting med kunskapsnivå att göra. Och jag tror inte att ledarna gör det medvetet. Det har bara otur när de tänker.

Vi har ett felaktigt ”mind set”. På default. Och tyvärr präntar vi medvetet och omedvetet in det i våra barn. Redan från unga år. Och jag tror tyvärr inte att melodifestivalens startfält i år kommer att göra saken bättre. Oavsett hur det kom till.

För egen del hoppas jag att Yohio vinner. Mycket för att han vågar gå sin egen väg. Vara stolt över sig själv och det han tror på. Att han sedan har den bästa rösten och låten i starfältet, och dessutom har stora möjligheter att ta Eurovisionsfelstivalen med storm, ser jag som en riktig bonus.

 

Inlägg #39 #Blogg100

Och jag är ingen kvinnosakskvinna och feminist. Jag gillar olika, blandningen och dynamiken. Och kommer man hem till oss och ser barnens sovrum, är det inte särskilt svårt att lista ut att jag har en pojke och en flicka. Där finns nämligen ett blått rum och ett rosa rum. Men i båda rummen hittar du innebandyklubbor, bollar, nallar, tennisracket, dödskallar och pärlplattor.

Startfält

När ordspråken förvirrar

Postat av
4

Mouse-trap

Jag gillar ordspråk. Inte sådana där väggord man kan se hemma hos folk. Ord som Carpe Diem, Mea Culpa och liknande. Utan riktiga ordspråk. Och jag har en förmåga att slänga ur mig talesätt lite nu och då när jag pratar. Tantvarning – ja absolut. Jag står för det.

Men det finns några ordspråk som snurrar till det i huvudet på mig. Ordspråk som är varandras totala motsatser, och samtidigt används ofta och i sammanhang där de båda funkar. Jag gissar att varje sak har sin plats. Men jag kan ändå inte låta bli att undra. Hur menar man? Eller snarare – vilket av dem är mer korrekt.

Man säger ju
”The early bird gets the worm.”
men
”The second mouse gets the cheese.”

Hur går det ihop? Antingen är det ju en fördel att vara först. Eller så vinner man på att komma som nummer två, när den första redan är halshuggen.

Om jag ska försöka få klarhet i de båda genom dra paralleller till webben, sociala medier och på något sätt applicera dessa ordspråk där de hör hemma. Man kan ju konstatera att de företag som inte direkt hoppade på den sociala medietrenden när den var ny och i sin linda, lyckades undvika att göra de största misstagen och på så sätt klarade sig från att spela ut sig själva. Och genom att lära av andras fadäser kunde skapa vinning och se affären redan tidigt i processen. Ser man det så, är ju det andra ordspråket ganska lätt att förstå.

Vi har sett det i många startups. Startups som varit så tidiga och så innovativa i sina idéer att de legat långt före den digitala utvecklingen. Inte lyckats få någon grogrund, utan helt enkelt kollapsat i stället. Men där sedan liknande företag lyckas skapa affär på samma idéer, men genom att förvalta dem och presenterat dem i precis rätt tid lyckas skapa något riktigt stort. Vi har sett det ske många gånger, och vi kommer att se det igen.

Men om detta förklarar talesätt nummer två. Vad betyder då det första ordspråket? Vilka jämförelser kan vi dra där? Och när använder vi det? För vi har ju precis konstaterat att det lönar sig att inte alltid vara först ut, utan att istället avvakta lite och lära sig av andras misstag.

Eller är det så att om du har rätt idé. Om du är före alla andra. Om du historiskt kan dra paralleller till det vi redan vet och på så sätt förutse utvecklingen och sia om framtiden, Faktiskt kan komma att ta de största marknadsandelarna just på grund av att du är tidig med att presenterar dina idéer och starta upp något du tror på och brinner för. Då är ju det första ordspråket mer korrekt.

Så vilket är det? Är det bäst att vara musen eller fågeln? Jag vet inte. Men om du förstår. Om du har du något bra svar på min tankesnurra, skulle jag bli både glad och uppskatta oerhört om du ville förklara för mig.

 

Vad har jag för favoritordspråk då. Det jag gillar bäst har jag fått av min mamma, som i sin tur fick det av sin mamma, som i sin tur…osv. Ursprunget vet jag inte, men någonstans i mellanöstern skulle jag gissa. Uttrycket är Grytan rullar tills den hittar sitt lock.

Och jag tycker att det är helt briljant.

 

Inlägg #31 #Blogg100

Tankar om män och förkylningar

Postat av
2

Sick

Jag har funderat lite på varför män alltid blir så sjuka och ömkliga när de blir dåliga och förkylda. Nja, inte alla män, men många. Och jag har en liten tes om varför det kanske är så.

Tänk dig att du är kille. Under hela din uppväxt, från låt oss säga 2 års ålder, får du varje gång du slår dig eller råkar illa ut höra att du ska bita ihop. Vara tuff, inte så mesig och att killar inte gråter. Ett mantra som slår rot långt inne i dig och gör sig påmint varje gång man tvingas trycka undan de verkliga känslorna.

Men när du är sjuk, då är det ok att vara ömklig. Då slipper man vara den där tuffa killen som alla runtomkring förväntar sig att man ska vara. Då får man krypa upp hos mamma och bara vara. Utan krav på att bita ihop. Och mamma pysslar om, vyssar och bäddar ner en. Och det är rätt mysigt att får vara där. På det sättet.

En rättighet alla borde ha jämt, men tyvärr mer tillåts tjejer än killar när de växer upp. Killarna förväntas ju vara den där trygga famnen som man kan kura upp i och gråta ut hos även som vuxen. Och det där mantrat som följde med en under alla år man växte upp, sitter ju där och skaver. Bit ihop – bryt inte ihop.

Men så blir de sjuka. Och de där mysiga minnena från förr ligger så nära under huden. Och de trillar tillbaka till de där åren då mamma pysslade om. Då det var okej att vara ömklig. För man fick ju vara det när man inte mådde bra. När man var sjuk så fick man bara vara, utan krav på att vara tuff.

Så när man tänker på det. Om det nu skulle ligga något i min lilla tes. Kanske det kan vara rätt okej för män att bli så där små och ynkliga när de är sjuka. Att slippa bita ihop för engångs skull. Eller hur…?

 

Inlägg #26 #Blogg100