Det som man hela tiden går och väntar på när man som jag söker nytt jobb. Det där mailet. Det där samtalet som berättar att man är intressant. Att man lockat någon till nyfikenhet och att de vill träffa en.
För visst är det så. Att varje gång som den lilla röda pricken på mailboxen indikerar nytt mail. Eller när telefonen ringer. Visst är det så att en tanke hinner flyga genom huvudet, att nu kanske?
Häromdagen hände det. Jag upptäckte jag att jag missat ett telefonsamtal från ett nummer jag inte kände igen. Ett växelnummer härifrån Göteborg. Någon hade sökt mig, och någon hade dessutom lämnat ett meddelande.
Med en blandning av nyfikenhet, förväntan och nervositet knappade jag in numret till telefonsvararen. Det pep till och en kvinna i andra änden presenterade sig. Det visade sig mycket riktigt vara från ett av företagen där jag sökt jobb. Jag kände hur pulsen rusade och jag höll andan.
Ett telefonsamtal. Inget mail. Ett telefonsamtal! Hjärtat gjorde ett volt…och ramlade sedan ner i källaren. Hon ville tala med mig eftersom jag var lämnad som referens för en vän som sökt samma tjänst. Episkt, eller hur?
För en sekund så dog jag…
Men samtidigt som ögonen grumlades av besvikelsen över att samtalet varit så rätt, men ändå så fel, kunde jag inte göra annat än att le. Min vän, den absolut bästa adn jag känner. En fantastiskt formgivare med en idérikedom och ett kreativt spectra få förunnat. Hur kan jag göra annat än att lämna de absolut bästa referenser en vän kan få.
Så företag X. Stort grattis till er. Anställ min vän. Ni kan inte få någon bättre på den tjänsten. (Bortsett från mig själv då ;))
På Världskulturmuseet i Göteborg samlades igår runt 100 personer för Webbdagarna Facebook, Internetworlds återkommande event. Förväntansfulla och laddade var vi inför dagen där ett gäng fantastiska talare skulle behandla ett och samma fascinerande ämne.
Jag hade lyckan att få vara med på plats den här gången och tänkte att jag samtidigt skulle testa att ”konferenstwittra” vilket innebar att jag med glödande fingrar refererade vad som sas på scenen, deltog i diskussioner via hashtaggen #webbdagarna och råkade dessutom bli admin för en grupp på Facebook om Webbdagarna. Jag tänker försöka att sammanfatta lite och väva ihop en text av de tweets jag faktiskt lyckades få iväg. (Lite över hundra stycken visade det sig sen.)
Man kan konstatera att Facebook inte längre kan ses som ett socialt media, utan har kommit att bli en plattform som mer och mer integreras i vår vardag. Många gånger använder vi Facebook utan att vara medvetna om att vi gör det, som när vi kommenterar en artikel på Aftonbladet, gillar en vara i en webbshop, eller lyssnar på musik genom Spotify. Likes har blivit en del av vår vardagliga onlineaktivitet. Du kan koppla ihop (frivilligt eller inte) fler och fler tjänster och applikationer med ditt Facebookkonto och din Timeline (eller för de som ännu inte gått över – individsida) blir en hubb, en samlingsplats för allt du gör på nätet.
För företag och deras implementering på de sociala plattformarna gör detta att det nu ställs högre krav på dem än vad det gjorde för några år sedan. Det gäller att göra rätt, och att göra rätt från början. Sociala medier handlar i grund och botten om ett långsiktigt strategiskt varumärkesbyggande. Det handlar om att kommunicera och göra det på ett ärligt och öppet sätt. Plötsligt är företagen närmare sina kunder, på kundernas villkor.
Det räcker inte längre med att bara skapa en Facebooksida och göra enstaka inlägg lite då och då för att jobba med sociala medier. Du måste ha en plan och du måste finnas där dina kunder är. Dina kunder finns överallt. Vilket innebär att du bör finnas överallt och på alla plattformar. För att få ut så mycket som möjligt av ditt jobb behöver du mellan dessa skapa synergier: i vissa fall koppla ihop flöden och i andra fall välja att arbeta med unikt material för varje plattform. Det är på så sätt du börjar se effekten. Det finns ingen enkel formel för hur och när man ska göra det, men det finns vissa grunläggande tips som kan vara bra att ha i åtanke för att göra implementeringen både roligare och smidigare.
Först och främst gäller det att man sätter en strategi för företaget och hur man vill verka på onlineplattformarna. En strategi som håller över tiden, även när nya plattformar behöver läggas till. Det viktiga är att tänka på tonaliteten (här började en intressant spinoff-diskussion om tonalitet som begrepp :)). Viktigt att ställa sig frågor om hur vill vi vara? Vad ska vi skriva? Hur ofta ska vi göra inlägg? Och vad vill vi uppnå?
Precis som med tonalitet så är relevansen central. Att skriva det som är intressant inte bara för företaget utan förstå vad som är intressant för de som gillar din sida. Prata om det ni är bra på, på ett sätt som visar er passion och ert engagemang. Det är det som väcker intresse. Enligt en av föreläsarna var det viktigt att vara kortfattad men det var det en del i twitterflödet som hade åsikter om.
Förvånandsvärt många företag tror fortfarande att sociala medier är en ny sorts annonsplats. De megafonpostar utan att ta hänsyn till vilken plattform de befinner sig på eller vilka som faktiskt är mottagare. Det är svårt att få till interaktion generellt och väljer man att bomba sina gillare med färdiga svar kommer det bli ännu svårare. Sociala medier är vardagen för de som gillar ett varumärke. Det är därför viktigt att prata med dem: ställ frågor, låt dina kunder vara med och leda er verksamhet framåt genom att tycka till, och bli en del av affären. Liseberg gav bland annat några fantastiska exempel där de använt Facebook för att på riktigt få veta vad vi som besökare vill uppnå med nöjesparken. Och de förklarade att det viktigaste de gjort var att anställa en VD som var född på sjuttiotalet :). Det handlar om att hela organisationen måste förstå sociala medier – ända upp i toppen. Eller som Jarno Vanhatapio på Nelly.com uttryckte det ”Vi jobbar för att HELA företaget ska tänka sociala media. Från lager till ledning.”
En annan sak som är viktig att komma ihåg är att hela tiden mäta och göra uppföljningar, så att man kan koncentrera sig och lägga kraft på det som ger reaktioner o trafik. Och att sedan våga skippa de inlägg som inte får någon interaktion eller något intresse från läsarna. Eftersom sociala medier är dynamiska så måste också strategin vara det. Revidera den när det behövs.
Joakim Jardenberg avslutade sedan dagen med att fundera över vad som kommer efter Facebook. Och hans svar var – Facebook. Men inte som vi känner det idag. Och Jocke inspirerar så som han alltid gör. Att på ett tryggt och briljant sätt förklara hur vi fungerar som sociala individer. Att vi alltid kommer att söka grupptillhörighet, ha ett behov av att uttrycka oss och fortsätta att kommunicera. Att det är kommunikationen och kraften i den som är det viktiga. Vad vi gör av den. Hur vi utnyttjar tekniken som finns, inte själva tekniken i sig eller på vilken plattform det sker. Så om det nu är på Facebook eller genom ett annat socialt nätverk som kommer sen, det spelar ju egentligen inte någon roll.
Jag var lycklig när jag gick därifrån. Hög på kunskap och inspiration, och väldigt glad att faktiskt få vara med och vara en del av den utveckling som sker. Och jag ser fram emot fler webbdagar, fler intressanta möten, fler paneldebatter, fler diskussioner om vart vi är på väg och fler spekulationer om vad som finns runt hörnet och vad som skulle kunna vara det nästa stora spännande på nätet för oss att frossa i. För den digitala utvecklingen går i rasande fart och allt kommer att förändras, det är ett som är säkert.
Ps. Jag har min grund i printreklam, gillar doften av papper, och älskar typografi i tryck. Men jag känner att det digitala inte är något hot, utan tvärt om tycker jag att det är fascinerande hur det förändrar hela vår marknadsföring och kommunikation. Jag ser snarare en utmaning och en möjlighet i att kunna utnyttja det jag kan för att göra såväl företags Facebooknärvaro som all annan digital marknadsföring lite bättre, lite snyggare och mer effektiv.
Nu har jag varit där. På arbetsförmedlingen. Ett ställe jag naivt nog trodde jag aldrig skulle behöva besöka. Jag är ju en ambitiös person. Som har studerat, 5 år närmare bestämt. Ingen spikrak univeritetsutbildning, men ändå. Varit plikttrogen. Lagt ner min själ på de arbetsplatser där jag varit. Nästan inga sjukdagar. Och nu, mellan jobb, som det så fint heter.
Så i tisdags traskade jag dit. På baksidan av ett fult tegelhus byggt på åttiotalet låg det. En liten rostig skylt vittnade om att jag kommit rätt. Ordet Arbetsförmedling var avskavt på sina ställen och skylten såg ut att ha hängt där i evigheter. Jag öppnade dörren och gick in, och det var som att kliva tillbaka 20 år i tiden. Nu har jag aldrig varit på arbetsförmedlingen förut, och jag gissar att inte alla kontor ser ut som det här, men här hade tiden verkligen stannat.
Direkt innanför dörren möttes jag av ett litet trångt, rätt så klaustrofobiskt, väntrum. Gulnade tapeter, slitet platsgolv, ett vulgärstort broschyrställ i trä på väggen. Det stod en kornblå fuskskinnsoffa på höger sida, obekvämt inknödd. Två mindre kantstötta skrivbord med, vad jag sedan fick erfara, var sin PC på, och en skrivare som var inkopplad till dessa. Hela rummet andades fult och gammalt.
Längst in i rummet, avskärmandes början av en korridor, stod ytterligare ett skrivbord upphissat till ståhöjd. Det fanns en dator på det bordet också, och ett virrevarr av trassliga sladdar hängde likt ett vattenfall ner mot golvet. Bakom virrevarret stod den tjej jag skulle prata med för att skriva in mig.
Där (?!) mitt i det lilla klaustrofobiska rummet, bland alla andra som väntade. Inget som avskärmar. Ingenting som kan kallas privat sfär. Inga växter i vägen eller annat som döljer mig från nyfikna ögon och öron. Utan blottad och naken får man snällt svara på frågor om uppsägning, varsel, a-kassa, socialstatus, ekonomibehov och annat känsligt. Fy fan.
Jag kan inte låta bli att undra hur de tänker? Räcker det inte att man redan innan man stiger in genom dörren har ångest över att behöva vara där. Borde inte atmosfären vittna om ljus och framtidshopp? Vara öppen och inbjudande? En plats som trots allt känns ok att gå till. I stället för att som nu, vara dyster och mörk, med luft som gör det svårt att andas.
När får vi se en arbetsförmedling som är verklighetsuppdaterad och i framkant? Där man hämtar sin information från nätverk som LinkedIn, och synkroniserar sina plattformar så allt blir färdigifyllt med ett knapptryck. En arbetsförmedling där de kan ta hand om oss mittilivetmedhögskoleutbildningsarbetslösa, som redan har datorvana, ett bra cv, och en gedigen utbildning. Vi som redan innan vi ens klivit innanför dörren, fyllt i vår profil, registrerat oss på alla rekryteringsfirmor som finns, sökt de jobb som ligger ute på marknaden och uppdaterat våra cvn på nätet.
Det är dags för arbetsförmedlingen att komma in i matchen och ta klivet in i 2000-talet, med allt vad det vill säga. Så att ett besök hos dem inte känns som ytterligare ett nederlag. Utan som det faktisk är menat att arbetsförmedlingen ska vara, en hjälp, en trygghet, och någon att kunna luta sig mot, när man plötsligt befinner sig mitt i ett gungande hav utan land i sikte.
Ps. Hur gick det då? Jo, det gick bra. Jag är inskriven. Ska gå på mitt första informationsmöte den 3e juli(?) och fick färdigifyllt hela min profil. Det enda jag faktiskt hade problem med, bortsett från atmosfär-chocken, var att hitta @-tecknet på PCn. Tur då, att jag har mitt underbara nätverk på twitter att fråga.
Tillägg. Den här bilden dök upp i mitt Facebookflöde häromdagen.
Nu har det gått fyra dygn sedan jag skrev mitt blogginlägg om att jag söker nytt jobb. Det har setts av fler än jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig.
Jag är vimmelkantig och rörd över hur fantastiska ni är som tar er tid att läsa det jag skriver, och sedan delar det vidare i era nätverk. Många av er har dessutom adderat en mening eller två. Vissa har skickat dm till mig med peppande ord, eller en kram. Jag har även fått några spännande tips att följa upp.
Tack snälla. Era kommentarer och handlingar gör mig tårögd.
Så i måndags klockan 16.00 stängde jag ner. Raderade mailkontot. Släckte ner datorn. Larmade på. Och vände ryggen till dået. Nu går jag mot nya äventyr och möjligheter. Är hoppfull och nyfiken på vad som finns runt hörnet.
I januari i år fick jag möjlighet att börja arbeta på en liten reklambyrå. I dagsläget traditionell och med relativt stort fokus på printreklam, men med målsättning att bli mer digital, fokusera mer på sociala medier och tids nog också kunna anställa ett par kreatörer till.
Det kändes som en rolig utmaning. Jag var sugen på att testa småskaligt igen efter att under flera år jobbat på större byråer. Att dessutom få vara med att bygga upp något är ju få förunnat, så 2012 började riktigt spännande, och jag var grymt taggad.
Tyvärr har det visat sig nu att konjunkturen kom ikapp även oss. Vikande orderingång, några inställda projekt, och verkligheten är ett faktum. Det blir för dyrt för min chef att ha kvar mig. Så imorgon, måndagen den 4 juni, jobbar jag min sista dag på Differator. Oerhört trist eftersom jag tycker att den här våren har varit fantastiskt rolig och jag kommer att sakna många av våra uppdrag och kunder.
Så nu behöver jag hitta nya arbetskamrater, och jag ber om er hjälp och era ögon. För även om jag scannar varenda rekryteringsfirma jag kan komma på, är det svårt att veta vad som sker under ytan och jag skulle bli glad om ni ville vara med och sprida det här blogginlägget.
Jag heter Sarah Bernhardt och har jobbat i reklambranschen i snart 10 år. Hamnade här efter att ha förälskat mig i marknadsföring. Och efter ett par år på konstskola kombinerat med distanskurser på Berghs och en utbildning i grafisk design landade jag mitt första jobb. Nu tio år, och ett par arbetsplatser senare, är jag lika fascinerad och lycklig över att få arbeta med det jag älskar. Reklam, kommunikation och formgivning.
I dagsläget jobbar jag som ad och har jobbat med ett flertal olika uppdragsgivare genom åren, med många olika typer av önskemål och projekt, både inom B2B och B2C. Exempel på sådana uppdrag är grafiska profiler för stora koncernföretag, lanseringskampanjer, event, informationsmateriel, kampanjsiter och nu även en del med sociala medier. Nu senast har jag varit med och designat en webbshop som rullas ut i dagarna.
Jag brinner extra mycket för typsnitt och är vansinnigt förtjust i kommunikation på nätet. Jag twittrar, facebookar, bloggar, pinterestar, tumblar, instagrammar och är uppkopplad nästan dygnet runt. Dels för att jag tycker att det är så otroligt roligt, men också för det hjälper mig så mycket i jobbet. Och hittar jag något jag tycker är intressant delar jag gärna med mig. På tidigare arbetsplatser har jag skapat kreativa forum, ordnat filmvisningar och mailat ut dagens bilder. Allt yrkesrelaterat och för att ge energi och inspiration till de jag jobbar tillsammans med.
När huvudet blir för fullt och familjen tillåter sätter jag mig antingen på min mountainbike och cyklar rätt ut i skogen, eller på min racer för att avverka ett antal asfaltsmil. Träning och framförallt cykling är en annan av mina stora passioner och det kan ni läsa om här.
Så nu letar jag nytt jobb inom reklambranschen, eller på ett företags marknadsavdelning där jag kan hjälpa dem med deras kommunikation både visuellt och även inom sociala medier. Jag söker framförallt i Göteborg med omnejd, då jag har familj och har svårt att flytta.
Från och med tisdag är jag tillgänglig och jag kommer gärna och presenterar mig och berättar mer om vad jag kan och vad jag kan bidra med. Kontakta mig på sarah@bernhardt.it eller ring mig på 070-796 86 28. Hoppas vi hörs.
Ni är välkomna att googla mig om ni vill. Eller så hittar ni mig lite enklare här
