Att klicka på fel länk

Jag visste att jag skulle ångra mig samma stund jag gjorde det. Jag visste det, och ändå klickade jag. Fan vad dum man kan vara.

Förförd av en Facebook annons. En chans att eventuellt få bli testpilot för ett känt varumärkes kläder. Och efter testperioden få behålla varan. Ni hör ju hur det låter.

Jag vet ju att det bara är lurendrejeri. Att oddsen att just jag skulle bli uttagen är minimal. Men ändå. Den där lilla, lilla rösten inom en som viskar att ”Kanske det är din tur nu. Någon måste de välja. Det kan ju faktiskt bli du. Klicka nu. Klicka. K.L.I.C.K.A. N.U.!”

Och så gör man det. Fast man vet att man blir lurad. Fast man vet att man kommer hamna i en ond loop som är svår att ta sig ur. Äldsta tricket i boken. Allt du behöver göra är att klicka här, och fylla i dessa formulär, och du har chans att bli *the one*.

As if!

Så nu sitter jag här med en mailbox som klingar var tredje minut av nya lukrativa erbjudanden. Jag kan välja mellan att testa exklusiva etanolkaminer eller bantningspreparat. Eller kanske en hudkräm som tar bort celluliter OCH föryngrar min hud på samma gång. Och jag har säkert fått över 20st informationsbrev sedan igår där avpubliceringslänken är skickligt gömd någonstans långt ner i mailet.

Varför i helvete klickade jag?!

Hur gick det då med jackan jag eventuellt skulle få bli testare till? Jo då, det kom ett mail om den också. Allt jag behövde göra var att fylla i ytterligare ett par formulär, och om mina svar passar den profil de söker kommer produkten att skickas hem till mig utan extra kostnad.

Och observera…
”Det är ännu inte för sent Sarah”
Kontrollera omedelbart om du har gått vidare i tävlingen om Samsung Smart-TV värde 5000 kronor! Det enda du behöver göra är att klicka på länken nedan.
Klicka här för att delta innan det är för sent!

 

Inlägg #9 #Blogg100

 

Om jag, som har jobbat i reklambranschen i över tio år, går på en sådan här sak är det kanske inte så konstigt att andra också gör det. Men man ska som företag vara försiktig med att skapa oseriösa tävlingar eller lotterier som bara går ut på att nå ut med sitt varumärke. Detta leder snarare till irritation hos kunderna och att varumärket urvattnas. Mer om oseriösa tävlingar som bryter mot Facebooks regler har Deeped och Marcus skrivit om. Läs gärna deras inlägg.

Vem är jag

Me

Idag på jobbet hade vi inspirationsdag. Vi har gjort lite omorganisationer och är nu en ny konstellation människor som ska ingå i samma grupp under en ny chef. Inför dagen hade vi fått en uppgift. Vi skulle göra en presentation om oss själva på tre minuter.

Tre minuter. Det är en hel evighet, och ett ögonblick. Och det fick mig att fundera. Vem är jag egentligen.

Enligt min bio är jag en glädjespridande, impulsiv, envis, drömmande, kontrollberoende, livsnjutande, springtokig, konflikträdd, cyklandes, mamma, fru och socialamedienerd.

Och visst stämmer det. Men det är ju bara en del av mig. Den delen jag bestämmer att ni ska få se. Den del jag är trygg med att visa. Men om man nu får i uppgift att berätta om sig själv i tre minuter. Då vill väl de som lyssnar få veta det de inte redan vet. Det där man aldrig skyltar med.

Så vad är ok att berätta och vad ska man hålla inne med? Ska man visa alla de glada dagarna. Livets guldkorn och fina bilder på familjen, huset och barnen. Eller ska man vara transparent och berätta varför just jag är jag.

Vi har ju blivit de vi är på grund av att vi har gått igenom en hel massa händelser och skeenden i livet. Både positiva och negativa. Skeenden som likt kedjereaktioner bidragit till att skapa våra personligheter. Är det de händelserna som är intressanta att veta? Är det det mina tre minuter ska handla om?

Ska jag berätta att jag föddes 7 veckor för tidigt, liten som en fågelunge och var tvungen till att passas dygnet runt den första tiden för att mitt hjärta inte skulle sluta slå?

Är det intressant att veta att jag tillbringade hela min uppväxt i en gymnatisksal, närmare bestämt 22 timmar i veckan, och aldrig såg Beverly Hills, Dynastin, Dallas och alla de andra serierna mina klasskompisar såg, för att jag hade som mål att komma med i landslaget och få tävla landskamper?

Och ska jag då berätta att en axelskada satte stopp för den karriären när den precis börjat. Och att jag som straff mot min egen kropp valde att börja röka. Eftersom kroppen hade svikit mig.

Är det viktigt att veta att jag varit blyg och osäker ända sedan jag var ung. Att jag ständigt tvingar mig själv till saker jag helst av allt skulle vilja slippa göra, för att rädslan att misslyckas eller att inte räcka till är så stor. Att jag många gånger visar ett yttre som döljer vad jag egentligen känner och tänker.

Ska jag, eller ska jag inte, berätta att jag likt många andra unga tjejer hoppade över skolluncher och middagar. För att jag var övertygad om att lyckan var tre kilo mindre på vågen. Och om jag berättar, ska jag då hoppa över att berätta att jag blev lite för bra på just det där.

Bör jag nämna att jag började läsa internationell ekonomi i Lund, för att det var det man skulle göra. Men att jag sen blev hals över huvudet förälskad i en kille som läste industridesign, hoppade av och började läsa på konstskola. Eftersom han förförde mig med sitt prat och sin passion för föremål och dess former.

Talar man om att man blir odräglig och grinig om man inte får träna. Att eufori kan innebära blodsmak i munnen och yrsel efter ett lite för hårt träningspass. Att träning är ett sätt att överleva, och att hålla tankarna i schack.

Eller håller man inne med sådant?

Istället berättar om stunder där man skrattar så att man kiknar för att man busar med familjen. Att kuddkrig en söndagsmorgon kan ge en energi för hela veckan. Och att man smälter varje gång en liten hand smyger sig in i ens egen och kramar hårt, för att man som förälder är ett barns trygghet och kärlek. Att barnens födelse är det absolut största man upplevt och att kärleken till dem är större än allt.

Berättar man att man precis likt många andra svenska familjer äter räkor och dricker vitt vin på fredagskvällar, och sedan somnar i soffan för att man är fredagstrött. Att man har underbara vänner man älskar att umgås med. Att somrarna spenderas på landet med båtutflykter och krabbfiske. Och att man varje år försöker ta sig norrut för en veckas skidåkning.

Låter man de där tre minuterna bara visa allt det där man är lycklig och tacksam över. Guldkornen. Och då dölja allt det där andra, trots att man vet att hade man inte gått igenom de händelserna hade man aldrig befunnit sig på den plats i livet där man faktiskt är.

Mina tre minuter kommer att berätta hela min historia. För att kunna förstå mig, måste du se helheten. Och lika viktigt som inläggets sista stycke är. Lika viktigt tycker jag det är att berätta allt det där andra. Det där som inte är lika polerat och inte syns på ytan. För det säger en del om min personlighet, och varför jag är som jag är. Och kan du inte ta det – ledsen, men då är det ditt problem.

 

Inlägg #8 #Blogg100

Varför var det ingen som sa något

Stressad

Om 11 minuter ringer larmet på mobilen. En påminnelse om att jag ska skriva dagens blogginlägg. Så att jag inte glömmer. Så att inlägget inte drunknar och försvinner iväg med tiden. Den som ständigt rusar och konstant lämnar oss med en känsla av försenade.

När blev det så här? När förändrades tonårens lata dagar mot ekorrhjulets konstanta snurrande? När klev vi över gränsen in i den stressade vuxenvärlden. Där vi nu verkar ha fastnat. ”You can check-out any time you like, But you can never leave!”

På morgonen sätter man sig på bussen. Axlarna är uppe vid öronen. Andningen går i dubbeltempo efter att morgontimmen gått i ett enda svep. Det är fortfarande mörkt ute. Trafiken är tjock och går långsamt. Bilarna ringlar sig som pärlhalsband ut på motorvägen.

Vuxna människor halvspringer sammanbitna mot bussar och spårvagnar. För stressade för att le. Genar över trafikerade gator då rödljusen skulle tvinga dem att sakta ner. Irriterade bilister hänger sig på tutorna och tvingas tvärbromsa. För en halv sekund stannar världen.

Sen som om inget hänt drar filmen igång igen. Men den rullar lite för snabbt.

Framme på jobbet. Fokus i några timmar. Någonstans håller man tummarna att dagis eller skola inte ska ringa. Det pressade tidsschemat får inte spricka. Hoppar över lunchen för att hinna några ärenden. Minutvisaren tickar. Timme efter timme. Tills det är dags att stressa hem. Morgonens film går baklänges. Ekorrhjulet snurrar. Dagarna flyter samman. Varför var det ingen som sa något? Är det så här det ska vara? Är det det här som kallas livet?

 

Inlägg #7 #Blogg100

Ensamheten är en lyx när det är självvald

Coffiee

Det är inte ofta det händer att jag får möjlighet att vara ensam hemma. Vanligtvis sjuder huset av lekande barn, deras kompisar, eller grannar som tittar in på en fika. Och jag älskar när det är så. När omgivningen runtomkring är full av liv och rörelse. När man känner att livet pulserar.

I grund och botten är jag en social människa. Trivs bäst bland folk och det får gärna vara stimmigt. Jag är inte gjord för att vara själv. Ensamheten skrämmer mig. Gör mig orolig och rastlös. Och den kastar mig dessutom tillbaka till den tid då jag studerade i Lund. Där de flesta minnen jag har av min lilla etta är mörka, tysta och tomma. Så för det mesta brukar jag se till att jag är omgiven av folk och vänner. Jag mår som bäst då.

Men ibland kan jag längta efter att bara få vara själv. Stillheten och lugnet som blir när det är så tyst att tankarna ekar och man hör sina egna andetag.

Idag fick jag uppleva den lyxen. Ensam hemma. Jag vet inte när det hände senast. Jag, en kopp kaffe och stillheten. Jag bara var. . .länge. Och just då, den stunden när allt ljud omkring mig bara dog. Då njöt jag.

För ensamheten är en lyx – men bara när den är självvald.

 

Inlägg #5 #blogg100

Att leva en lögn

Skärmavbild 2013-01-26 kl. 21.36.43

Man märker det nog inte till att börja med. Eller så är det helt enkelt så att man vet, men medvetet väljer att slå bort tankarna då det är lättast så. Tänker att det inte är så farligt. Att det bara är en övergående fas och att det är man själv som för stunden väljer att ha det så här. Och så lovar man sig själv att så fort den här perioden är över så ska allt gå tillbaka till det normala igen.

Det normala?! Vad det normala var har man glömt. Man har fastnat i beteendet som från början var undantaget. Undantaget blev oftare och oftare och gled över till regeln. Och så blir regeln en vana. Eller snarare en ovana som lindar in. En trygghet där man själv styr eftersom kaoset utanför är för svårt att greppa. En regel som är skadlig. Och om den fortgår, rent av kan vara förödande.

Och man vet med sig att det är fel. Innerst inne. Men orkar inte ta tag i det. Så man slår undan tanken. Lurar sig själv att allt är bra. Låter sig förföras av lögnen.

Så bryter man med vännerna som lägger sig i. Som undrar hur man mår. Säger att de är oroliga. För de förstår inte. Det är ju bara nu. Bara ett undantag. Bara ett litet tag till. Och jag kan bryta beteendet bara jag vill. Förändra verkligheten och gå tillbaka till det normala. Det där jag glömt hur det var. För visst kan jag gå tillbaka. Eller kan jag det?

För vissa kan det handla om att jobba för mycket. Eller tvinga sig själva till gymet, eller ut i löparspåret. Kanske vet man med sig att man lite för många kvällar i veckan hittar anledningar till att ta ett par glas vin efter jobbet. Eller att återigen tar den där Alvedonen som lindar in.

Jag har varit där. Det är många år sedan nu. Och då handlade det om att kontrollera ett ätande, eller valet av att inte äta. En av mina hundra bloggposter ska handla om det. Men jag är inte riktigt redo ännu. Men snart…

 

#blogg100 Inlägg 04

En annan verklighet

Jag har mer eller mindre bott på nätet de senare åren. För vissa låter det helt vansinnigt, och för andra, ni som också är här, är det inget märkvärdigt alls.

Ett flertal gånger under dessa år har jag haft möjlighet att träffa personerna bakom avatarerna jag pratat med. Att kunna sitta och samtala en stund över en kaffe eller en lunch, utan att behöva begränsa sig till ett givet antal tecken eller pixliga Skypeuppkopplingar, är en ynnest. Och många av er hade jag aldrig mött om inte nätet hade korsat våra vägar.

Det som så ofta slår mig när jag träffar människor som också förälskat sig i nätet och hittat dessa andra rum att vara i, är att så många bär på tunga bagage. Det kan visa sig vara en trasslig uppväxt. Ett missbruk av något slag. En sjukdom. Eller kanske ett liv som inte blev vad man hoppats på.

Och de berättar att de flytt hit. Nätet har blivit deras fristad. Ett sätt att överleva i en kall och hård värd. Försvinna bort från en verkligheten som är för tung att andas i. Bort från alla blickar, hårda ord och samhällsregler.

Jag kunde aldrig tro att det var så många som bar på så mycket sorg. Men jag antar att vi alla bär på något. Hemligheter vi ibland vill dela med oss, eller berättelser vi gömmer längst in i våra mest privata rum. Pansrar in och försöker förtränga.

Det nätet har lärt mig genom åren är att saker oftast inte är vad de verkar. Att man måste komma nära människor för att på riktigt kunna förstå och för att lära känna. Att de som verkar hårda och kalla, har varma sårbara inre. Och att den som skrattar högst, kanske gör det för att förhindra sig själv från att börja gråta.

När jag var yngre hade jag en förmåga att, i det tysta, döma andra innan jag ens tillät mig komma nära dem. Idag skäms jag över det. Och jag vet att andra dömer mig innan de har en aning om hur jag är. Och det kan göra mig ledsen. För jag har också mina hemligheter, i mina låsta rum.

Så till er som vågar dela med er. Som öppnar upp och berättar för oss andra om vad ni är eller har varit med om. Ni som vågar blotta er nakenhet och skriva blogginlägg som tårar ögonen. Till er vill jag säga tack för att ni finns och för att ni har det mod som behövs för att berätta. Ni gör mig visare, världen betydligt vackrare och nätet till en underbar plats att vistas på.
Inlägg nr 3. #Blogg100