I morse vaknade jag till det ledsamma nyheten om att Kristian Gidlund tillslut somnat in. Besegrad av den skoningslösa cancer han brottats med så länge.
Överallt i mina flöden fanns uppdateringar om Kristian. Små meningar, tankar, kramar och inlägg, som vittnade om hur nära han kom alla de som följt hans ord. Orden i den blogg där han beskrev sin kamp. En kamp han var dömd att förlora.
På bussen på väg till jobbet satt jag och jag läste alla inlägg. Och grät. Kände hur salta tårar rann ner för mina kinder. Tårar av sorg, tomhet och rädsla. Tårar över ett liv som slocknat. Och jag märkte hur jag fick svårt att andas. Som om kroppen fylldes av ett svart vakuum som bara växte och fick mig att kippa efter luft.
Hur kan man gråta över någon man aldrig träffat? Någon vars ord jag läst de gånger jag varit tillräckligt stark för att orka ta in dem. För det var inte alltid jag klarade av att läsa. Många gånger stängde jag ner de inlägg han skrev utan att nå inläggens sista rader. Det blev för tungt. Det var lättare att stänga ner och blunda för sanningen. En sanning som inte var hans, utan min. Sanningen om min egen dödlighet.
Jag klarar inte av att tänka på det. Insikten om att livet är så sårbart och skört. Att man inte kan ta något för givet trots att man många gånger förblindad rusar fram genom livet utan att ens ge sig tid att andas. Än mindre stanna upp och vara i nuet.
Jag har varit lyckligt lottad. Den grymma döden har aldrig drabbat mig. Jag har blivit förskonad dess orättvisa och brutalitet när den drabbar unga i ens närhet. Unga som aldrig får chans att leva klart. Som rycks ifrån livet alldeles för tidigt. Jag har sluppit handskas med den smärtan.
Men så helt plötsligt kommer döden nära och fyller alla de flöden jag vanligtvis så bekymmerslöst scrollar. Någon har gått bort. Någon som funnits där som avatar och 140-teckensuppdateringar. Någon som rört sig i cirklar och bland vänner som är mina vänner. Någon yngre än jag. Med en framtid som aldrig blir. Och jag påminns om att allt plötsligt kan ta slut.
Jag tror egentligen att jag inte är så rädd för att dö själv. Det är inte den tanken som skrämmer. Jag har fått vara med om massor. Har ett fantastiskt liv. Jag skulle kunna vara nöjd så.
Det är tanken på att svika mina barn genom att inte finnas för dem när de växer upp, som får mig att kippa efter luft. Det är den sanningen jag vill blunda för. För vetskapen att det faktiskt kan hända, att det faktiskt händer, är för tung att bära. Och det är därför tårarna kommer när jag sitter på bussen och läser om Kristian. Han förkroppsligar sanningen och rädslan. En rädsla större än allt. Och ett svek inför två barn som förlorar en mamma om det grymmaste av allt skulle hända.
RIP Kristian Gidlund
