Sharing is caring

Sharing-is-caring

Jag både uppskattar och älskar begreppet ”sharing is caring”. Tycker att hela konceptet med att på frivillig basis dela med sig till andra av den kunskap man har är fantastiskt. I min ibland naiva tillvaro kan jag tycka att detta gör världen lite vackrare. Och mig mycket klokare.

Men allt som ofta känner jag mig också som en igel som parasiterar på andra.

Glupskt läser jag blogginlägg och slukar teorier och tankar som andra skriver och generöst delar med sig av. Koncentrerat tittar jag på streamade förläsningar, och lyssnar på podcasts, om och om igen, tills att jag nästan kan mantra dem i sömnen. I smyg följer jag konversationer och diskussioner i trådar och grupper i sociala nätverk. Allt för att utveckla mig själv och bredda den bas jag står på. Jag låter andras slit och livserfarenheter tillfredsställa min omättliga hunger.

Men jag skäms samtidigt då jag inser att jag väldigt sällan kommer med någon form av gentjänst, eller ”återbetalning” till de som kunskapsberikar mig. Visst händer det att jag skriver inlägg som delas, där andra kan få nytta av det jag i min tur har lärt mig. Men inte alls i jämförelse mot all den lärdom jag fått av de vars bloggar jag följer. Och även om jag ibland lägger en kommentar, delar deras inlägg vidare, eller likear det de skriver, är jag rätt usel på att säga *tack* för att de är så grymma och faktiskt lever efter devisen ”sharing is caring”. För jag vet ju att utan dem, hade jag inte kunnat allt det jag kan idag.

Men mitt löfte till er, mina lärare, blir detta. Att jag på bästa sätt ska förvalta och nyttja den visdom ni delar med er, att jag aldrig ska ta den för given, och att jag i min tur ska föra den vidare till de som vill lyssna och lära av mig. Och att jag ska sträva efter att en dag kunna dela med mig av det jag har lärt mig och förhoppningsvis kunna vara en förebild för någon på samma sätt som ni är för mig.

Så tack
Deeped Niclas Strandh
Joakim Jardenberg
Michael Kazarnowicz
Hans Kullin
Annica Lidne
Fredrik Strömberg
Fredrik Wass
Susanne Nilsson
Johan Ronnestam
Carin Fredlund
Nikke Lindqvist
Peter Rosdahl
Jesper Åström
Jeanette Fors-Andrée
Jerry Silfwer
Search Integration
JMW
Lilla Gumman

… och alla ni andra, vars bloggar jag följer och läser. Tack för att ni delar med er, så att jag kan få ta del av er kunskap och bli lite klokare och bättre på det jag gör. Det uppskattas oerhört. Det vill jag att ni ska veta.

 

Hur gör du med Blogg100?

Hur gör du med Blogg100?

Jag klarar det inte. Vill så gärna. Men varje gång jag ska skriva ett inlägg är det så svårt. Och jag förstår inte varför det ska vara det.

För att du gör det svårt Sarah.
För att du inte tillåter dig ha kul med bloggen.

Men hur kommer jag dit?

För att du tänker mer på att folk läser än att du skriver för att det är kul. För att du oroar dig för vad andra ska tycka om det du skriver istället för att skriva om det du tycker.
För att du jämför dig med mig och med andra. Jämför dig med dig själv.

Jag trodde på allvar att det skulle släppa. Efter 10–12 inlägg sådär. Det gjorde det inte. Det blev bara svårare. Och kanske är det så. Jag började bry mig om siffrorna. På att se att folk faktiskt läste det jag skrev. Var rädd att jag skulle svika dem med mina kanske mer banala inlägg.

Exakt. Men du. Varför startade vi bloggen?

För jag ville så gärna se mig själv som bloggare. För att jag gillar att skriva. För jag hade så många inlägg i huvudet men ingenstans att göra av dem.

Ingenstans finns där ”för att jag ville att folk skulle tycka om mig, för att jag skulle verka smartare än jag är.”

Är det så? Är det det jag vill? Nä. Eller, jag vet inte. Jag läste era bloggar. Läste det ni skrev. Klokheter och tankar, och kände att jag också skulle vilja vara där. Testa om jag kunde. Gillade tanken. Men prestationsångesten kom i vägen. Gav mig skrivkramp. Jag är inte där. Är inte som ni. Det är tungt att inse det.

Ok. Hoppa av #blogg100 då. Men innan du gör det, titta på vad det är folk skriver om. Så kan du väl ändå inse att dina banaliteter många gånger är grymt mycket bättre än de? Vi gör alla misstag. Vi skriver saker snabbt. Men vi skriver. Till skillnad mot en mängd andra.

Du är så snäll. Och jag tar din tid och dina ord. Men jag hoppar inte av. Inte ännu. Jag kämpar ett tag till. Och du… Tack för att du finns.

Inlägg #19 #Blogg100