Sharing is caring

Sharing-is-caring

Jag både uppskattar och älskar begreppet ”sharing is caring”. Tycker att hela konceptet med att på frivillig basis dela med sig till andra av den kunskap man har är fantastiskt. I min ibland naiva tillvaro kan jag tycka att detta gör världen lite vackrare. Och mig mycket klokare.

Men allt som ofta känner jag mig också som en igel som parasiterar på andra.

Glupskt läser jag blogginlägg och slukar teorier och tankar som andra skriver och generöst delar med sig av. Koncentrerat tittar jag på streamade förläsningar, och lyssnar på podcasts, om och om igen, tills att jag nästan kan mantra dem i sömnen. I smyg följer jag konversationer och diskussioner i trådar och grupper i sociala nätverk. Allt för att utveckla mig själv och bredda den bas jag står på. Jag låter andras slit och livserfarenheter tillfredsställa min omättliga hunger.

Men jag skäms samtidigt då jag inser att jag väldigt sällan kommer med någon form av gentjänst, eller ”återbetalning” till de som kunskapsberikar mig. Visst händer det att jag skriver inlägg som delas, där andra kan få nytta av det jag i min tur har lärt mig. Men inte alls i jämförelse mot all den lärdom jag fått av de vars bloggar jag följer. Och även om jag ibland lägger en kommentar, delar deras inlägg vidare, eller likear det de skriver, är jag rätt usel på att säga *tack* för att de är så grymma och faktiskt lever efter devisen ”sharing is caring”. För jag vet ju att utan dem, hade jag inte kunnat allt det jag kan idag.

Men mitt löfte till er, mina lärare, blir detta. Att jag på bästa sätt ska förvalta och nyttja den visdom ni delar med er, att jag aldrig ska ta den för given, och att jag i min tur ska föra den vidare till de som vill lyssna och lära av mig. Och att jag ska sträva efter att en dag kunna dela med mig av det jag har lärt mig och förhoppningsvis kunna vara en förebild för någon på samma sätt som ni är för mig.

Så tack
Deeped Niclas Strandh
Joakim Jardenberg
Michael Kazarnowicz
Hans Kullin
Annica Lidne
Fredrik Strömberg
Fredrik Wass
Susanne Nilsson
Johan Ronnestam
Carin Fredlund
Nikke Lindqvist
Peter Rosdahl
Jesper Åström
Jeanette Fors-Andrée
Jerry Silfwer
Search Integration
JMW
Lilla Gumman

… och alla ni andra, vars bloggar jag följer och läser. Tack för att ni delar med er, så att jag kan få ta del av er kunskap och bli lite klokare och bättre på det jag gör. Det uppskattas oerhört. Det vill jag att ni ska veta.

 

När Twitter trollar

MeanTwitter

Jag älskar Twitter. Har gjort det sedan jag började twittra. Det blir fyra år nu i oktober, och jag har skrivit lite om vad Twitter betyder för mig här.

För det mesta är mitt twitterflöde fyllt av diskussioner, intressanta länkar, vardagsprat och annat mer eller mindre matnyttigt. Ibland flimrar det förbi syrligare tweets. Ibland rasas det i större drev. Och ytterst sällan, men det händer, dyker det upp ett och annat troll. Men på det stora hela en plats att trivas på.

Men så inträffar något som gör att den feed jag är van vid att se, totalt byter skepnad. Och Twitter i stället blir en slags tävling i jakten på retweets. Hela flödet blir syrligt, ironiserande och hånfullt. Där fyndigaste tweet vinner. Oavsett om fyndig = elak. Där majoriteten av twittrare i mitt flöde går att jämföra med de värsta trollen.

Melodifestivalen är ett sådan tillfälle.

Och jag undrar. Tänker ni någonsin på att artisterna faktiskt kan gå tillbaka och läsa allt det som twittras ut om dem, under de minuterna de står på scen. Att de faktiskt kan ta åt sig av de 140 tecken som blixtsnabbt skickas ut i flödet, eftersom man precis då tycker att man kommit på något riktigt ”klyftigt” att skriva.

Jag vet ju hur jag själv gör efter att jag har hållit en föreläsning. Jag går igenom twitterflödet för att läsa folks reaktioner. Vad de tyckte. Om jag lyckats leverera. Vad jag kan förändra för att få det ännu bättre tills nästa gång.

Twitter ger reaktioner i realtid. Eller efteråt, om man väljer att backa flödet och läsa under den #tag som finns. Och twitters yxor är inte nådiga.

Tack-och-lov har jag för det mesta mötts av positiva kommentarer. Men även en del negativt. Och tyvärr är det de som sitter kvar. De negativa omdömena. De fastnar som tapetklister och vägrar släppa taget. Som en kletig smet.

Nu kanske det är naivt av mig att tro att artisterna skulle gå igenom Twitter och #melfest-taggen för att se vad folk tyckte. Den snurrar ju trots allt på i 180 knyck. Flera hundra tweets per sekund. Men tänk om de gör det. Tänk om de faktiskt scrollar tillbaka flödet för att se reaktionerna. Och då får läsa alla hånade kommentarer. Om utseende, falsksång, klädval, pinsamhetsgrad, rörelsemönster, och ännu värre saker som folk häver ur sig.

För det är mycket fult som skrivs. Elakt. Spydigt. Nedvärderande. Ord som, hade de skrivits på någons skolbänk, skulle ses som ren mobbing. Men som nu skrivs utan reflektion att de faktiskt kan slå hårt, och klistra sig fast. Om nu den det skrivs om läser det.

För det är så det är. Jag tror ingen riktigt menar det de skriver. Och jag tror väldigt få skulle säga det rakt ut om de mötte personen i verkligheten. De försöker bara vara roliga, eller få några extra retweets. Det var ju inte så de menade. För…

Det ju så många tweets. Alla skriver ju sådana saker. Det vet man väl, att det är ju bara skämt. Det ska man ju inte ta åt sig av. Vi skriver ju i stundens hetta. Det är ju bara Twitter och Facebook. Och då är det är ju inte på riktigt. Eller hur?!

Känns det igen?
Inlägg #46 #Blogg100

 

Och jag pekar inte ut någon speciell. Jag exkluderar inte mig själv. Den här gången drar jag faktiskt hela feeden över en kam. Och ber oss tänka till en gång extra, inför nästa gång. Så vi slipper tapetklisterorden. För de gör ont.

En lördag tillsammans med nerdar

Idag har jag tillbringat hela dagen på Hilton Slussen i Stockholm tillsammans med ungefär 160 likasinnade webb- och sociala mediaentusiaster. Sweden Social Media Exchange, eller #ssmx som twittertaggen är, har haft konferens.

160 personer från olika företag, med olika jobb, men med samma intresse. Kommunikation och digitala medier. Vi har pratat strategitänk i krissituationer, om Klout verkligen är något att lyssna till, hur man bör agera vid en startup, och hur man ska tänka vid responsive webbdesign. Dessutom gav Hampus Brynolf oss en riktigt genomgång om hur vi twittrar här i Norden.

Det är alltid lika fantastiskt och energigivande att få diskutera och debattera med folk som delar ens passion. Och dagen har lämnat mig full av tankar, inspiration och funderingar på framtiden.

 

viewer-1 viewer-2 viewer-4 viewer viewer-3

 

Inlägg #32 #Blogg100

Dagen då Burger King blev McDonalds för en stund

BK-McD

Runt lunch amerikansk tid idag hände det som är alla socialamedieansvarigas mardröm. BurgerKings officiella Twitterkonto @burgerking blev hackat.

@BurgerKing’s avatar byttes snabbt ut mot McDonalds logo, i bion kunde man läsa att kontot blivit sålt till McDonalds eftersom whoppern floppat, och sedan var cirkusen igång. Det började med att de Twittrade ut att lösenordet ”whopper123” inte varit så svårt att lista ut. Och sen small det i följarantal, RTs och omnämnanden.

Den första tiden ökade @BurgerKings följarskara med ungefär 2000 nya följare var 5e minut. Sedan 1000 följare var 90e sekund. Och mellan 12:00 CST och 12:10 CST ökade kontot med ungefär 9500 nya följare.

När Twitter efter 90 minuter tillslut stängde ner @BurgerKing hade kontot ökat från ungefär 77 000 följare till strax över 111 000 st följare. En helt galen ökning och antagligen an av de snabbaste vi sett.

Teedubya

Därtill kan man addera omnämnandet på Twitter. ”@BurgerKing was mentioned 125,104 times over last 90 min. Gross impressions top 231,258,030.”

För de team som sköter BurgerKings sociala medier var det alldeles säkert 90 svettiga mardrömsliknande minuter innan de lyckades få kontot stängt. Ett antal av dem behöver säkert söka nya jobb i morgon. Så underskatta aldrig vikten av ett svårt och klurigt lösenord.

Med tanke på det starka varumärke som BurgerKing trots allt har, kommer den här händelsen antagligen inte skada företaget något nämnvärt, oavsett vad som twittrades ut under kontots kapande. Och med tanke på den peak viralt som hackandet medförde så kan man nog med ett leende konstatera att BurgerKings Kloutscore kommer peaka om någon dag eller två. Det om något kanske är en liten tröst för användandet av ett uselt lösenord.

 

För att vara riktigt säker på att man har ett lösenord som är svårt att hacka se till att du använder dig av både versaler och gemener och blanda upp det med siffror. Eller så kan du använda dig av Norton Identity Safe-lösenordsgenerator. Se även till att du har en bra strategi för hur ni som företag ska agera när och om ni hamnar i blåsväder. För om ni hamnar i en kris, då gäller det att ni handlar rätt, och att ni handlar på en gång.

 

Nikke Lindqvist har skrivit om samma sak här.
Och Deeped har ett riktigt bra blogginlägg om samma händelse som ni kan läsa här.

Inlägg #27 #Blogg100

 

Tillägg.
Tyvärr kommer ju en olycka sällan ensam. Nu någon timme efter att Twitter stängde ner @BurgerKing dyker det upp ett nytt twitterkonto där vem som helst kan skriva Tweetsen som sedan kan RTas.

BK-Twitter

Ouch

HSS
Nätet. Det finns så mycket jag behöver lära mig. Så mycket som hänt i det förgångna som jag inte vet om. Så många turer, diskussioner och viktiga ämnen som flammat upp, försökt få fäste men urvattnats och fallit i glömska. Och det gör att jag ibland trampar i klaveret när jag uttalar mig.

Olyckligt – javisst. Medvetet – aldrig.

Och när det händer känns det som att det är lika bra att hålla tyst. För då riskerar man ju… ja, ingenting. Men å andra sidan lär man ju sig då aldrig någonting heller.

 

Inlägg #18 #Blogg100

Instagram goes webb

Att bilder har kommit att betyda mycket för oss när vi kommunicerar i de sociala kanalerna kan väl knappast undgått någon. Bildtjänster som Instagram har på mycket kort tid lyckats växa sig riktigt stora. Alldeles nyligen fyllde Instagram 2 år och kunde då konstatera att de inte bara har närmare 100 miljoner användare, utan också gått om Twitter när det kommer till daglig användning från mobilen.

Fram tills nu har Instagram varit ”mobile only”. En av de få stora sociala nätverk som inte haft någon egen plattform på nätet. Som instagrammare har man fått förlita sig på tredjepartstjänster som Extragram och Statigram (som i dagsläget har över en miljon användare) för att se sina och andras bilder på nätet.

I kväll annonserade Instagram att de i dagarna rullar ut möjligheten att ha profilsidor på nätet. I och med detta befäster Instagram ytterligare sin starka position som bildnätverk. Och med möjligheten att nu visuellt kunna ”branda” sin profilsida blir ju incitamentet för företag att jobba med Instagram ännu starkare.

Profilsidan kommer att blir slående lik den man är bekant med på Facebook. En stor header, din avatar infälld i nedre vänstra hörnet., en ”follow” knapp, statistik på antal följare och dina bilder i ett flöde under.

Till en början kommer profilsidorna att sakna sökfunktion och bildflöde av de konton du följer. Du blir alltså tvungen att manuellt skriva in användarnamnet i url:en, alternativt klicka på en bild någon postat på antingen Twitter eller Facebook för att nå någon annans profilsida. Du kommer initialt inte heller kunna söka bilder efter #-taggar. Men gissningsvis dröjer det inte särskilt länge förrän vi får se de möjligheterna också.

Kommer den nya tjänsten att få användare att lämna Statigram och andra tredjepartstjänster till förmån för Instagram på webben? Jag tror inte det. Men för många Instagramanvändare som är mindre bekanta med tredjepartsalternativen kommer den nya möjligheten att bli en självklarhet. Lyckas de däremot att göra tjänsten snyggare, mer användarvänlig, med möjlighet att se statistik och att monitorera tävlingar, kan det bli kärvare för alternativen. Och väljer de att göra som Twitter, att stänga sitt Api, då kommer tredjepartsalternativen att få det riktigt svårt.

Redan nu kan man gå in och registrera sitt konto och sina användaruppgifter – gå till instagram.com/[användarnamn] – och sedan är det bara att hålla koll och vänta. Instagram räknar med att alla profilsidor ska finnas tillgängliga på nätet inom den närmsta tiden.

Jag tycker att det ska bli vansinnigt spännande att se vart det här landar. Och är ni nyfikna på mina bilder så kommer ni att hitta mig på http://instagram.com/sa_na_si.

 

De kallar sig #igers

För ett par veckor sedan blev jag pingad av en vän på Instagram. Det gällde budskapet i en bild, och meningen löd ”Det här är kanske något för dig @sa_na_si?” Bilden visade nedräkningen till ett Instameet. En tweetup för folk som förälskat sig i, och använder Instagram. Det skulle ske lördagen den 29 september här i Göteborg. Öppet för vem som helst. Och självklart blev jag nyfiken.

Jag gillar Instagram. Har gjort det sedan appen kom, och använder den dagligen. Mina bilder är blandade. Jag har ingen direkt strategi eller tanke bakom det jag fotar och postar. Många bilder är på mig själv, och de flesta morgnar postar jag en #dagensoutfit. För mig är Instagram små glimtar ur min vardag, som jag visar med bilder. Ett komplement till min Twitter och Facebook. Och det känns som många av de jag följer på Instagram använder tjänsten på samma sätt. Som små fönster till verkligheten.

I dagsläget följer jag 187 konton. Nästan alla är personer jag lärt känna genom Twitter, och flertalet av dem är även mina vänner på Facebook. Bara två av dem jag följer är vänner jag haft länge. De är också de enda två som inte jobbar inom media eller med reklam. De två finns inte heller på Twitter. Det är mina ”outsiders” i ett annars rätt homogent, och till viss del självcentrerat, instagramflöde.

Men så i lördags för en vecka sedan mötte jag upp Deeped som var i stan, då denna helg sammanföll med bokmässan. Och lite nyfikna på vilka andra Göteborgstwittrare vi skulle möta där, traskade vi dit. Men ingen av oss var beredda på vad vi sedan skulle få vara med om.

Vi skulle samlas på Centralstationen. Och redan när vi kom märkte vi att något var annorlunda. Det satt redan ett trettiotal personer på Cafét vi skulle utgå ifrån, och det märkliga var att vi inte kände igen en enda av dem. Inte någon. Men de verkade känna varandra rätt väl. Vi var outsiders.

Majoriteten av Instagramarna var från Göteborg, men ett par av dem hade rest hit från Malmö, och det var även ett gäng som kommit från Norge och Danmark. Till det här instameetet, enbart för att umgås, prata med varandra, och gå en fotorunda ett par timmar i Göteborg.

Och efter ett tag började vi inse. Att de är många. Instagramarna. Att det är en hel community som bildats och vuxit sig stora via en app. Och att de rör sig enbart där. Instagram är deras hem, deras spelplan. Det är där de verkar. Och det är där de lär känna varandra.

Det här är personer som jag antagligen inte stött på i mina vanliga nätverk. De använder inte Instagram så som jag är van vid att se det användas. De behöver inte jobba med reklam, media, webben eller med sociala medier. Utan de har andra jobb, och andra liv, utanför mediebubblan. Få av dem har twitterkonton. Och de som har det följer ingen av oss, vi som tenderar att följa varandra, i den lilla ankdamm jag inser att jag faktiskt befinner mig i.

De är early adopters av ett nätverk. Och de kallar sig Igers, eller Instagramers, och finns över hela världen. I 330 länder närmare bestämt. Organiserade både på nätet och på Facebook. Deras centralhub är en webbsida med länkar till respektive land, och där man kan hitta allt matnyttigt som rör Instagram. Vilka appar man kan använda. Hur du editerar bilder på bästa sätt. Hur du kommunicerar under bilderna. Och vilka Igers som är stora och bra att följa.

Men samtidigt som det är bilderna som binder dem samman, är det inte val av motiv, eller hur bilden ser ut som är det centrala. Bilderna tenderar i vissa fall bara att agera som inkastare, och under dem följer långa konversationer. Om vädret, om dagen, eller om hur man mår för stunden. De använder Instagram som jag använder Twitter. För att umgås, för att knyta kontakter och för att hitta nya vänner.

Bilderna taggas inom communityn. Som #igers, #igersgotheborg, #igersmalmoe, #igersoslo, #igersdenmark. Eller som under träffen, #photowalk, #photowalk_gbg2012 eller #photowalk_scandinavia. Ibland taggas bilderna också med vilka fotoappar man använt. Väldigt sällan berör taggarna motivet. Utan taggarna är där så att man ska kunna hitta varandra i communityn. För att bindas samman.

Det verkar inte heller finnas några regler för hur en bra bild bör se ut. Man får lov att efterberarbeta bilderna hur mycket man vill. Förvränga och förvanska. Gärna genom flera olika typer av appar. Trolla till. Experimentera. Det uppskattas bara. Konstnärlig kreativitet som tas till vara. Att man vågar testa. Och jag gillar det. Det blir så opretantiöst. För det är inte viktiga. Det viktiga för dem är vänskapen och sammanhållningen. Kommunikation och tillhörighet. Och sen bilden.

Och för mig var detta något helt nytt. Något jag är glad över att jag ramlat på. För det ger mig en helt ny dimension i hur jag ser på sociala medier. För det har verkligen blivit mainstream. Och om Instagrammarna vuxit sig stora utan att någon av de jag följer upptäckt det, hur många andra communities finns det som rör sig i andra cirklar som inte upptäckts? För jag kan inte påminna mig om att jag sett en enda tweet, eller en enda bloggpost som berört Instagrammers. Så jag tror att det är dags att kanske öppna ögonen och leta på nya ställen. Prata med de som inte jobbar med samma sak, eller rör sig i samma kretsar. För jag lovar att då kommer vi att upptäcka att det finns öar där ute vi inte har någon aning om. Och visst är det häftigt!

 

Vill du läsa mer ingående om instagram och Instagrammers så läs @deepeds bloggpost där han gör en djupdykning i hur han ser på det.

 

Några bilder från Instameetet, tagna av andra, kan du se här.

Och några av mina bilder jag tog under dagen kommer här.