Idag har jag tillbringat hela dagen på Hilton Slussen i Stockholm tillsammans med ungefär 160 likasinnade webb- och sociala mediaentusiaster. Sweden Social Media Exchange, eller #ssmx som twittertaggen är, har haft konferens.
160 personer från olika företag, med olika jobb, men med samma intresse. Kommunikation och digitala medier. Vi har pratat strategitänk i krissituationer, om Klout verkligen är något att lyssna till, hur man bör agera vid en startup, och hur man ska tänka vid responsive webbdesign. Dessutom gav Hampus Brynolf oss en riktigt genomgång om hur vi twittrar här i Norden.
Det är alltid lika fantastiskt och energigivande att få diskutera och debattera med folk som delar ens passion. Och dagen har lämnat mig full av tankar, inspiration och funderingar på framtiden.
Jag gillar ordspråk. Inte sådana där väggord man kan se hemma hos folk. Ord som Carpe Diem, Mea Culpa och liknande. Utan riktiga ordspråk. Och jag har en förmåga att slänga ur mig talesätt lite nu och då när jag pratar. Tantvarning – ja absolut. Jag står för det.
Men det finns några ordspråk som snurrar till det i huvudet på mig. Ordspråk som är varandras totala motsatser, och samtidigt används ofta och i sammanhang där de båda funkar. Jag gissar att varje sak har sin plats. Men jag kan ändå inte låta bli att undra. Hur menar man? Eller snarare – vilket av dem är mer korrekt.
Man säger ju ”The early bird gets the worm.”
men ”The second mouse gets the cheese.”
Hur går det ihop? Antingen är det ju en fördel att vara först. Eller så vinner man på att komma som nummer två, när den första redan är halshuggen.
Om jag ska försöka få klarhet i de båda genom dra paralleller till webben, sociala medier och på något sätt applicera dessa ordspråk där de hör hemma. Man kan ju konstatera att de företag som inte direkt hoppade på den sociala medietrenden när den var ny och i sin linda, lyckades undvika att göra de största misstagen och på så sätt klarade sig från att spela ut sig själva. Och genom att lära av andras fadäser kunde skapa vinning och se affären redan tidigt i processen. Ser man det så, är ju det andra ordspråket ganska lätt att förstå.
Vi har sett det i många startups. Startups som varit så tidiga och så innovativa i sina idéer att de legat långt före den digitala utvecklingen. Inte lyckats få någon grogrund, utan helt enkelt kollapsat i stället. Men där sedan liknande företag lyckas skapa affär på samma idéer, men genom att förvalta dem och presenterat dem i precis rätt tid lyckas skapa något riktigt stort. Vi har sett det ske många gånger, och vi kommer att se det igen.
Men om detta förklarar talesätt nummer två. Vad betyder då det första ordspråket? Vilka jämförelser kan vi dra där? Och när använder vi det? För vi har ju precis konstaterat att det lönar sig att inte alltid vara först ut, utan att istället avvakta lite och lära sig av andras misstag.
Eller är det så att om du har rätt idé. Om du är före alla andra. Om du historiskt kan dra paralleller till det vi redan vet och på så sätt förutse utvecklingen och sia om framtiden, Faktiskt kan komma att ta de största marknadsandelarna just på grund av att du är tidig med att presenterar dina idéer och starta upp något du tror på och brinner för. Då är ju det första ordspråket mer korrekt.
Så vilket är det? Är det bäst att vara musen eller fågeln? Jag vet inte. Men om du förstår. Om du har du något bra svar på min tankesnurra, skulle jag bli både glad och uppskatta oerhört om du ville förklara för mig.
Vad har jag för favoritordspråk då. Det jag gillar bäst har jag fått av min mamma, som i sin tur fick det av sin mamma, som i sin tur…osv. Ursprunget vet jag inte, men någonstans i mellanöstern skulle jag gissa. Uttrycket är Grytan rullar tills den hittar sitt lock.
Tittade som så många andra på Uppdrag Granskning idag, och deras program om näthat. Jag är fortfarande chockad över hur vissa människor kan skriva så vidriga kommentarer om och till andra. Och skäms över mänskligheten. Men det inlägget skrev jag igår. Idag funderar jag snarare på vilka skyldigheter företag har när dessa kommentarer och hot hamnar i trådar i deras sociala kanaler.
Det jag fascineras och upprörs över är H&Ms reaktion, eller snarare icke reaktion, på den tråd som skapades på deras Facebooksida efter att 21-åriga Julia ifrågasatt varför de sålde ett av företagets produkter.
En tråd med flera tusen kommentarer. Hatiska, kränkande och direkt hotfulla mot Julia. Varför gör man inget? Varför går man inte in som företag och tar bort inlägget? Eller raderar alla inlägg med hotfull ton med en gång. Hur kommer det sig att man som företag i H&Ms storlek, låter en tråd med den här sortens hatiskt innehåll, som dessutom riktas mot en människa, växa sig stor på företagets sida.
Är man inte rädd om sitt varumärke? Känner man inte med den person som drabbas? Eller hur tänker man? Jag undrar om de hade agerat på samma sätt om det varit irl?
Är det så att man resonerar att det inte är lika farligt om det är på nätet hoten och kränkningarna sker? Som om nätet inte är på riktigt? Som om hot på nätet bara är tomma luftslott. Som inte skrämmer eller gör ont.
Självklart har man som företag skyldighet att direkt gå in och moderera och agera i en situation som i H&Ms och Julias fall. Alltid, och direkt. Inte bara av etiska skäl, eller för att skydda varumärket. Utan man har dessutom skyldighet att göra det enligt Personuppgiftslagen. Det får inte publiceras kränkande personuppgifter om andra på företags bloggar eller Facebooksidor. Man kan som företag bli skadeståndsskyldig.
Och jag tycker att det både är pinsamt och märkligt att H&M lät inlägget och kommentarerna ligga kvar på Facebooksidan i över en månad. Och först idag när Uppdrag Granskning tar upp fallet i sitt program, lägger upp en ursäkt. Självklart genererar ursäkten, som enbart kommer som en reaktion på programmet, en mängd kritiska kommentarer och frågor till H&M. Något som hade kunnat undvikas om H&M hade agerat korrekt redan i första stund.
Uppdrag Granskning ifrågasatte H&Ms agerande i sin granskning. Svaret som gavs kändes varken genuint eller äkta, utan snarare som en blek bortförklaring. Och återigen tycker jag att H&M hanterar hela situationen på fel sätt. Låter den tjej som är ansvarig för deras sociala medier möta reportern.
Fallet som uppkommit är så mycket större än så. Det borde varit någon från ledningen som mött journalisten och förklarat varför de valde att handla på de sätt de gjorde. För hamnar man som företag i blåsväder av den här kalibern, bör man direkt lyfta fråga högre upp. Låta ledningen besluta om hur man ska agera och bemöta situationen. För det är så mycket mer än bara situationen i sig. Det handlar om etik, moral och om företagspolicy. Och i H&Ms fall om hur man faktiskt, ser på, och behandlar andra människor.
Häromdagen fyllde jag tre år på Twitter, och två dagar tidigare passerade jag det, för mig, makalösa antalet 50 000 tweets. Jag har svårt att föreställa mig hur de här tre åren som gått skulle sett ut utan mitt älskade nätverk. För det har delvis förändrat mig. Och förändrat det liv jag lever. Och mycket är tack vare er.
Älskade twittrare. Ni är så många av mina skratt och mina leenden. Ni är mitt sällskap på bussen på morgnarna, min lunchdate då jag äter ensam, och de kvällar då jag sitter uppkrupen i soffan och inväntar natten. Ni är min inspiration och mina förebilder. Mitt mod när jag tvekar. Och ni pushar mig till beslut jag annars inte vågar ta.
Ni har svaren på mina frågor när tankarna knyter sig. Och mina ord när meningarna stockar sig i halsen. Ni torkar mina tårar när de grumlar min blick. Och ni tar emot mig de gånger jag faller.
Ni är mina vädergudar och stilpoliser. Mina träningskamrater och mitt pepp. Och ni finns alltid där som ett skönt mummel i feeden, även de stunder då jag är tyst.
Ni har blivit och är mina vänner. Vissa närmare än andra. Och några av er kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det skulle vara tomt utan er. Tack för att ni finns. Jag älskar er alla.
Jag är lycklig. Ni vet så där bubblig och pirrig som om jag hade kolsyra i blodet och fjärilar i magen på samma gång. Jag ser slutet på min parentes och början på något nytt. I fredags satte jag min namnteckning på ett papper. Den står där tillsammans med två andra. Som ett bevis på att vi knutit ett avtal.
Jag har fått jobb tänker du. Och det har jag, men inte som du eller någon annan tror. Och det är därför det behövs det ett blogginlägg för att förklara.
Jag har fått en chans. En möjlighet att skifta bana. Att till viss del släppa det jag jobbat med de senaste 10 åren för att nu få jobba med något nytt, något jag verkligen brinner för.
Jag har träffat ett företag som tror på mig. Som ser styrkan i den kunskap och det formseende reklambranschen givit mig, och som förstår potentialen i hur vi tillsammans kan använda det för att skapa något bra. De letar efter en content creator som även kan sociala medier. Men för att kunna jobba som det behöver jag digitaliseras ytterligare. Så de kommer att utbilda mig under tre månader. I Google Analytics, sökmotorsoptimering, Epi-server, AB-testing, och allt det där andra jag just nu saknar för att kunna flyga själv. Och sedan om allt går som planerat kommer jag att fortsätta hos dem. Som fastanställd. På en tjänst jag tidigare bara kunnat drömma om att få, men som nu ser ut att bli verklighet.
Jag kommer att få jobba med att skapa innehåll på nätet. Bild och text. Dels på webbsidor, men även i sociala medier, för att hjälpa våra uppdragsgivare att bli ännu bättre. Att synas ännu mer, och kunna kommunicera ännu starkare med sina kunder.
Så på måndag om en vecka tar jag hissen upp till 6e våningen på Östra Hamngatan 16 och går in genom dörren till Knowit för att börja min nya bana. Och jag är så lycklig. För det är det här jag vill göra. Och det är det här jag vill jobba med. Och Knowit ger mig den chansen.
Andreas Sjöström uttryckte det under sin session på Webbdagarna flera gånger. Att det krävs att man brinner för något för att kunna lyckas och för att kunna skapa något bra. Det krävs glädje och passion. Och det har jag. Till den grad att det finns viss risk för överslag.
Så jag ser fram mot den här tiden. Tre månaders djupdykning i ny kunskap som ger mig redskapen att ta klivet in i en ny tid, och förhoppningsvis också ett nytt jobb. Och jag är taggad och laddad till tusen. Och samtidigt livrädd. Men det är en bra kombination. Den håller mig ödmjuk och alert inför min utmaning.
Och sen, när jag är färdig, när jag lärt mig stegen och förstår hur musiken bör flöda, då ska jag dra upp volymen till max och dansa. För dammit
På Världskulturmuseet i Göteborg samlades igår runt 100 personer för Webbdagarna Facebook, Internetworlds återkommande event. Förväntansfulla och laddade var vi inför dagen där ett gäng fantastiska talare skulle behandla ett och samma fascinerande ämne.
Jag hade lyckan att få vara med på plats den här gången och tänkte att jag samtidigt skulle testa att ”konferenstwittra” vilket innebar att jag med glödande fingrar refererade vad som sas på scenen, deltog i diskussioner via hashtaggen #webbdagarna och råkade dessutom bli admin för en grupp på Facebook om Webbdagarna. Jag tänker försöka att sammanfatta lite och väva ihop en text av de tweets jag faktiskt lyckades få iväg. (Lite över hundra stycken visade det sig sen.)
Man kan konstatera att Facebook inte längre kan ses som ett socialt media, utan har kommit att bli en plattform som mer och mer integreras i vår vardag. Många gånger använder vi Facebook utan att vara medvetna om att vi gör det, som när vi kommenterar en artikel på Aftonbladet, gillar en vara i en webbshop, eller lyssnar på musik genom Spotify. Likes har blivit en del av vår vardagliga onlineaktivitet. Du kan koppla ihop (frivilligt eller inte) fler och fler tjänster och applikationer med ditt Facebookkonto och din Timeline (eller för de som ännu inte gått över – individsida) blir en hubb, en samlingsplats för allt du gör på nätet.
För företag och deras implementering på de sociala plattformarna gör detta att det nu ställs högre krav på dem än vad det gjorde för några år sedan. Det gäller att göra rätt, och att göra rätt från början. Sociala medier handlar i grund och botten om ett långsiktigt strategiskt varumärkesbyggande. Det handlar om att kommunicera och göra det på ett ärligt och öppet sätt. Plötsligt är företagen närmare sina kunder, på kundernas villkor.
Det räcker inte längre med att bara skapa en Facebooksida och göra enstaka inlägg lite då och då för att jobba med sociala medier. Du måste ha en plan och du måste finnas där dina kunder är. Dina kunder finns överallt. Vilket innebär att du bör finnas överallt och på alla plattformar. För att få ut så mycket som möjligt av ditt jobb behöver du mellan dessa skapa synergier: i vissa fall koppla ihop flöden och i andra fall välja att arbeta med unikt material för varje plattform. Det är på så sätt du börjar se effekten. Det finns ingen enkel formel för hur och när man ska göra det, men det finns vissa grunläggande tips som kan vara bra att ha i åtanke för att göra implementeringen både roligare och smidigare.
Först och främst gäller det att man sätter en strategi för företaget och hur man vill verka på onlineplattformarna. En strategi som håller över tiden, även när nya plattformar behöver läggas till. Det viktiga är att tänka på tonaliteten (här började en intressant spinoff-diskussion om tonalitet som begrepp :)). Viktigt att ställa sig frågor om hur vill vi vara? Vad ska vi skriva? Hur ofta ska vi göra inlägg? Och vad vill vi uppnå?
Precis som med tonalitet så är relevansen central. Att skriva det som är intressant inte bara för företaget utan förstå vad som är intressant för de som gillar din sida. Prata om det ni är bra på, på ett sätt som visar er passion och ert engagemang. Det är det som väcker intresse. Enligt en av föreläsarna var det viktigt att vara kortfattad men det var det en del i twitterflödet som hade åsikter om.
Förvånandsvärt många företag tror fortfarande att sociala medier är en ny sorts annonsplats. De megafonpostar utan att ta hänsyn till vilken plattform de befinner sig på eller vilka som faktiskt är mottagare. Det är svårt att få till interaktion generellt och väljer man att bomba sina gillare med färdiga svar kommer det bli ännu svårare. Sociala medier är vardagen för de som gillar ett varumärke. Det är därför viktigt att prata med dem: ställ frågor, låt dina kunder vara med och leda er verksamhet framåt genom att tycka till, och bli en del av affären. Liseberg gav bland annat några fantastiska exempel där de använt Facebook för att på riktigt få veta vad vi som besökare vill uppnå med nöjesparken. Och de förklarade att det viktigaste de gjort var att anställa en VD som var född på sjuttiotalet :). Det handlar om att hela organisationen måste förstå sociala medier – ända upp i toppen. Eller som Jarno Vanhatapio på Nelly.com uttryckte det ”Vi jobbar för att HELA företaget ska tänka sociala media. Från lager till ledning.”
En annan sak som är viktig att komma ihåg är att hela tiden mäta och göra uppföljningar, så att man kan koncentrera sig och lägga kraft på det som ger reaktioner o trafik. Och att sedan våga skippa de inlägg som inte får någon interaktion eller något intresse från läsarna. Eftersom sociala medier är dynamiska så måste också strategin vara det. Revidera den när det behövs.
Joakim Jardenberg avslutade sedan dagen med att fundera över vad som kommer efter Facebook. Och hans svar var – Facebook. Men inte som vi känner det idag. Och Jocke inspirerar så som han alltid gör. Att på ett tryggt och briljant sätt förklara hur vi fungerar som sociala individer. Att vi alltid kommer att söka grupptillhörighet, ha ett behov av att uttrycka oss och fortsätta att kommunicera. Att det är kommunikationen och kraften i den som är det viktiga. Vad vi gör av den. Hur vi utnyttjar tekniken som finns, inte själva tekniken i sig eller på vilken plattform det sker. Så om det nu är på Facebook eller genom ett annat socialt nätverk som kommer sen, det spelar ju egentligen inte någon roll.
Jag var lycklig när jag gick därifrån. Hög på kunskap och inspiration, och väldigt glad att faktiskt få vara med och vara en del av den utveckling som sker. Och jag ser fram emot fler webbdagar, fler intressanta möten, fler paneldebatter, fler diskussioner om vart vi är på väg och fler spekulationer om vad som finns runt hörnet och vad som skulle kunna vara det nästa stora spännande på nätet för oss att frossa i. För den digitala utvecklingen går i rasande fart och allt kommer att förändras, det är ett som är säkert.
Ps. Jag har min grund i printreklam, gillar doften av papper, och älskar typografi i tryck. Men jag känner att det digitala inte är något hot, utan tvärt om tycker jag att det är fascinerande hur det förändrar hela vår marknadsföring och kommunikation. Jag ser snarare en utmaning och en möjlighet i att kunna utnyttja det jag kan för att göra såväl företags Facebooknärvaro som all annan digital marknadsföring lite bättre, lite snyggare och mer effektiv.
För ett par dagar sedan blev en vän till mig avföljd av några på twitter. Det händer hela tiden och är egentligen inget konstigt. Men just den här gången så var de som avföljde väldigt hårda i sin kritik och onödigt öppna med varför de valde att avfölja. På frågan om ’varför’ tror jag ett av argumenten de nämnde var ”ointressanta inlägg”.
Man väljer själv sitt flöde och vad man vill använda de sociala plattformarna till. Man får lov att följa och avfölja vem man vill. Men jag förstår inte vitsen med att kritisera någon öppet, med hårda ord, och framför allt inte på det sätt som det här skedde på. Så vitt jag förstod fanns där heller inga andra bakomliggande orsaker till det synkroniserade avföljandet vilket gjorde hela outandet än mer bisarrt. Resultatet blev att de blev bortplockade av min vän på Fb. Flöde som flöde, liksom.
Idag läste jag ett intressant blogginlägg skrivet av min vän. Inlägget var så bra att jag valde att dela det och lägga upp det i min timeline. Mycket för att mina kontakter och vänner också skulle få chans att läsa. Nu visade det sig att en av de första att kommentera och dessutom utnyttja den information som förmedlades i inlägget, var en av de bortplockade som varit så hård i sin kritik mot min vän. Det kändes inte helt bra, och jag ångrade faktiskt att jag delat det.
Ska man dela inlägg helt obehindrat? Är det ok att länka till eller från en blogg som ligger öppen på nätet? Jag vet att många förespråkar ”sharing is caring” och jag tycker tanken är fin. Men är det egentligen så självklart?
Jag vet inte om jag hade tyckt att det var ok om någon som gjort mig ledsen ena dagen genom att tycka att det jag skriver och vill förmedla är ointressesant, dagen därpå sedan använde sig av min kunskap för att utveckla sig inom ett ämne jag är bra på.
