Vissa dagar

Dear life

 

Vissa dagar börjar fel. På alla sätt. Och hur än du försöker vända på dem så fortsätter de som de börjat. Aviga och trilska. Som om de slagit knut på sig själva och vägrar lösas upp. Idag var en sådan dag. Måndag dessutom.

Morgonen som började som en kalldusch. En väckarklocka som inte ringde. En frukost som aldrig hanns med att ätas, och en buss som självklart körde ifrån mig när jag precis hunnit fram.

Det kändes som det hade räckt där. Men självklart fortsatte dagen i moll. Och det verkade som allt på jobbet beslutat sig för att strula. Datorn ville inte starta till en början. Tidsredovisningen vägrade att gå igenom. Och ett mail jag var säker på att jag skickat i fredags, visade sig ha fastnat i utkorgen.

Men det var när webbplatsen jag hjälper till att administrera ville ha hjälp med en uppdatering som bägaren rann över. Ingenting ville. Absolut ingenting. Och till en början visste jag inte om det berodde på mig, eller om jag hade fått felaktigt material.

När man är relativt ny vill man inte att saker och ting ska gå fel. Man vill att allt ska flyta på. Inte behöva göra om och fundera på om man gör rätt. Och man vill absolut inte bli sittandes framför datorn och känna hur tvivlet smyger på. För det är då som tårarna kommer.

Jag hatar dom. Hatar att de rinner utan att kunna stoppas. Visserligen tårar av frustration, men hur ska de jag jobbar med veta det. Det ser ju bara att jag är ledsen. Tur är att jag har världens bästa arbetskamrater som ställer upp och hjälper till. Visar, så att man gör rätt. Men det är svårt att be om hjälp. Svårt att erkänna att man inte förstår.

Idag tog den där uppdateringen lite mer än en halv dag. Något som borde gjorts på någon timme eller två. Tiden kan jag ta. Jag får se den som utbildning. Jag lär mig fortfarande. Men att jag grinade är oförlåtligt. Och än mer att andra såg att jag gjorde det.

Det blev en väldigt lång dag. Och längre blev den eftersom jag inte ville annat än att den skulle ta slut. Det är dagar som dessa man bara vill glömma. Radera och låtsas som om de aldrig hänt. Tyvärr är det svårt. De sätter spår. Eller river upp gamla. Oavsett, är den här dagen nästan över nu. Tur de kommer så sällan nuförtiden.

 

Inlägg #20 #Blogg100

 

I say cheese and you like me

Idag hade jag och Deeped vår tredje och avslutande föreläsning med Creative Day. Vi har varit på Börshuset i Malmö, på Brewhouse i Göteborg och idag befann vi oss på Garnisonen i Stockholm. Och vi har pratat digitala trender och sociala medier för säkert över 600 personer sammanlagt.

För mig har det varit en fantastiskt lärorik och utmanande tid. Att jag dessutom fått möjlighet att föreläsa tillsammans med en av mina nära vänner, men också förebilder och influenser, är obetalbart.

Men det är inte helt enkelt att föreläsa ihop med någon. Man ställs inför nya utmaningar. Främst roliga sådana, men också prövningar som man (läs jag) fått lov att brottas med under resans gång. Sömnlösa nätter, otaliga timmar stirrandes in i skärmen, och en del tårar, när ångesten om att inte lyckas leverera på en tillräcklig hög nivå har krupit på en.

Jag har lärt mig saker jag inte visste. En del nya digitala kunskaper, men också om hur jag själv fungerar som person. Om uppladdningar, kontrollbehov och förmågan att försöka bibehålla lugnet, trots ändringar i både slides och manus minuterna innan vi ska upp på scen. Något som för mig har rört upp ett kaos på insidan. Jag som vill planera allt minutiöst och helst vara helt klar ett par dagar före dragning.

Niclas har också fått sin beskärda del av prövningar. Honom har jag tvingat skriva manus. Något han är ovan vid. Och dessutom försökt få honom att lova att hålla sig till det. Vilket han förstås inte har gjort. Och jag har tålamodstestat honom till den milda grad att han nästan gått i taket, innan han resignerat för mina ibland banala önskemål och påstridiga frågor. Och så har han fått lära sig att det är bäst att hålla sig för skratt när jag har vankat av och an, djupt koncentrerad, för att repetera mitt manus tills att jag kunnat det i sömnen.

Men det har gått bra. Vi har kört våra föreläsningar och fått fin respons på Twitter. Tydligen fungerar vi väldigt bra ihop på scen. Kompletterar varandra med våra olikheter och likheter. Niclas pratar meta och jag pratar hands-on. Från det stora och ibland lite komplicerade, till det mer specifika som du faktiskt kan ta med dig hem och direkt applicera i din vardag.

Det har varit väldigt givande. För oss, men också för de som har lyssnat. Framförallt har vi haft oerhört roligt. Och det har synts. Vi har skrattat mycket under den här tiden. Jag vet att jag i alla fall har haft otroligt kul. Och jag vågar nästan skriva under på att Niclas också upplevt det samma.

Det skulle väl i så fall vara det här med den där musikvideon jag prompt skulle ha in i presentationen. För jag lovar er, att får Niclas höra Gagnam style en gång till tror jag att han kommer att strypa mig. Oooop oooop !

Oooop

Inlägg #17 #Blogg100

Tillägg:
Vill dessutom ge en extra guldstjärna till Niclas som, trots hög feber och influensafrossa, stod jämte mig på scenen idag och genomförde föreläsningen. En heroisk insats. *Tack*