Ibland funderar jag på om jag skulle testa igen. Utan att säga något till någon. Plocka upp bloggen. Den som stått still sedan jag hoppade av blogg hundra då prestationsångest och arbetsbörda satte stopp för skrivandet. Smyga ut inlägg utan att dela. Utan att fundera på om, eller att, folk läser.

Jag vill ju så gärna. Vill känna fingrarna dansa över tangenterna. Se hur orden bli till meningar, som blir till stycken och inlägg. Tankar på rad. Som pärlor i ett pärlhalsband. Att kunna återvända till senare. Ibland viktiga tankar. Ibland totalt ointressanta, platta, vardagliga och grå.

Lite som livet. För det är ju så. Alla dagar kan ju inte vara fantastiska dagar. För då skulle inte någon dag vara det. Och det är ju de där stunderna som bryter vardagen, de som innehåller det oväntade som glimrar till, som gör livet så makalöst underbart att leva.

Och det är väl precis det jag måste acceptera. Att om jag ska klara av att blogga. Om jag verkligen ska få det här att fungera. Så måste jag inse att det kommer att finns dagar där det kanske bara blir ett par rader utan varken mening eller innehåll. Och att det faktiskt kan vara helt okej. För utan de inläggen kommer inte de där andra inläggen att skina. De  som gör skillnad och berör. De som skapar leenden i hjärtat.

Så jag testar. Men det får bli en hemlighet. Så berätta det inte för någon.