Etikettarkiv: Sjuk

Överskott av värme

Postat av
Svara

Det gör ont när de är sjuka. Barnen. När de tittar på en med stora, blanka, ledsna ögon. Bedjandes om att man ska ta bort det onda. Det som värker. Och kunde jag skulle jag byta direkt. Ge dem mitt skratt och ta över deras smärta. Det går ju tyvärr inte.

Men jag kan hålla om dem så de känner att de inte är ensamma. Ge dem tusentals pussar och en sval hand som klappar deras brännande panna. Få dem att känna trygghet. Att det finns någon där som är orolig och bryr sig om. Så nu ska jag gå och krama en febersjuk dotter. En liten kamin i min säng. Full av överskottsvärme.

 

Inlägg #35 #Blogg100

 

Tankar om män och förkylningar

Postat av
2

Sick

Jag har funderat lite på varför män alltid blir så sjuka och ömkliga när de blir dåliga och förkylda. Nja, inte alla män, men många. Och jag har en liten tes om varför det kanske är så.

Tänk dig att du är kille. Under hela din uppväxt, från låt oss säga 2 års ålder, får du varje gång du slår dig eller råkar illa ut höra att du ska bita ihop. Vara tuff, inte så mesig och att killar inte gråter. Ett mantra som slår rot långt inne i dig och gör sig påmint varje gång man tvingas trycka undan de verkliga känslorna.

Men när du är sjuk, då är det ok att vara ömklig. Då slipper man vara den där tuffa killen som alla runtomkring förväntar sig att man ska vara. Då får man krypa upp hos mamma och bara vara. Utan krav på att bita ihop. Och mamma pysslar om, vyssar och bäddar ner en. Och det är rätt mysigt att får vara där. På det sättet.

En rättighet alla borde ha jämt, men tyvärr mer tillåts tjejer än killar när de växer upp. Killarna förväntas ju vara den där trygga famnen som man kan kura upp i och gråta ut hos även som vuxen. Och det där mantrat som följde med en under alla år man växte upp, sitter ju där och skaver. Bit ihop – bryt inte ihop.

Men så blir de sjuka. Och de där mysiga minnena från förr ligger så nära under huden. Och de trillar tillbaka till de där åren då mamma pysslade om. Då det var okej att vara ömklig. För man fick ju vara det när man inte mådde bra. När man var sjuk så fick man bara vara, utan krav på att vara tuff.

Så när man tänker på det. Om det nu skulle ligga något i min lilla tes. Kanske det kan vara rätt okej för män att bli så där små och ynkliga när de är sjuka. Att slippa bita ihop för engångs skull. Eller hur…?

 

Inlägg #26 #Blogg100

Förlåt

Postat av
Svara

Förlåt för mina för tillfället ointressanta bloggposter. Förlåt att jag inte orkar anstränga mig att skriva om annat än den situation jag för tillfället befinner mig i. Förlåt att jag inte hittar kraften att väga orden mot varandra. För att låta dem dansa i disharmoni. Skapa motvikter och hitta balanser och obalanser i meningarna. Förlåt att jag inte lyckas kittla era fantasier och utmana era tankar. Kanske gjorde jag det inte innan heller, men jag hade ambitionen att göra det. Nu orkar jag helt enkelt inte. Inte just nu.

Jag befinner mig i en bergochdalbana mellan febertoppar och Alvedondalar. Svag och darrig och med illamåendet rusande inom mig. Men jag har lovat mig själv att jag ska fortsätta blogga. Inte ge upp och resignera för tanken att hoppa av Blogg100. Nu när influensan faktiskt ger mig en legitim anledning och något att skylla på. Göra misslyckandet mindre misslyckat.

Och kanske var det precis det här jag behövde för att prestationsångesten skulle släppa. Oförmågan att kunna skapa det jag vill, eftersom kroppen säger nej och huvudet helt enkelt vägrar att tänka. Kanske är det någon mening med allt det här.

 

Still ill

Still-Ill

 

Inlägg #24 #Blogg100

Hallucinationer, monster och febertoppar

Postat av
1

20130214-200027.jpg

Den är grym, årets influensa. Det kan alla som drabbats av den skriva under på. Grym och hänsynslös. Knockar en fullkomligt.

Dagen idag har sovits bort. Feberrusig har jag glidit in och ut ur medvetandet, samtidigt som feberhallucinationerna jagat mig.

Mardrömmar om blodiga monster som slitit barnens kroppar i bitar. Hur jag försökt fly och rädda dem, men fötterna suttit fastcementerade. Hur monstren väsande och hasande kommit närmare, deras andedräkt flåsande nära mig. Hånskratt som ekat. Skrik på hjälp som inte hörts.

Jag har panikartat och genomsvettig vaknat. Utan att först veta var jag har varit. Men sakta insett att jag legat hemma i min egen säng. Andats ut och låtit tårarna komma.

Jag trodde man slapp feberdrömmar som vuxen. Jag hade fel. Och de är minst lika skrämmande som de var när man var liten. Verklighetstrogna. Gastkramande. Och rädslan för att somna om, för nya mardrömmar, har gjort att man kämpat emot. Men febern har vunnit och man har kastats tillbaka in i mardrömmarna. Om och om igen.

Den är grym årets influensa. Och just nu har den mig i sitt grepp. Jag hoppas att den snart släpper taget.

Inlägg #23 #Blogg100

Det började som en viskning

Postat av
Svara

Plush-Microbes-Flu

Ett dovt mullrande långt bort i horisonten. Och trots att jag anade vart det skulle bana väg ignorerade jag den. Låtsades inte höra.

Viskningen växte sig starkare. Nådde ett irriterande brus. Slog lock för öronen, gjorde så ont att ögonen värkte. Jag vägrade lyssna. Tog två Alvedon. Och för stunden lyckades jag lura den.

Men sen tog den fart. Intensifierad i sin ilska. Tills den likt ett dånande vattenfall rusade genom huvudet med sådan fart och kraft att jag kippade efter andan. Darrig, med frossa och feber hamnade jag i sängen. I fosterställning, under dubbla filtar. Resignerade för det faktum att influensan eventuellt kopplat sitt grepp om mig också. Slocknade och sov i två timmar.

Min plan är att jag ska till jobbet i morgon. Med eller utan Alvedon. Men idag tillåter jag mig att vara sjuk och ynklig. Så längre än så här orkar jag inte skriva. I morgon är en ny dag. Får se vem av oss som är mest envis då – jag eller influensan.

 
Inlägg #21 #Blogg100