Jag har funderat lite på varför män alltid blir så sjuka och ömkliga när de blir dåliga och förkylda. Nja, inte alla män, men många. Och jag har en liten tes om varför det kanske är så.

Tänk dig att du är kille. Under hela din uppväxt, från låt oss säga 2 års ålder, får du varje gång du slår dig eller råkar illa ut höra att du ska bita ihop. Vara tuff, inte så mesig och att killar inte gråter. Ett mantra som slår rot långt inne i dig och gör sig påmint varje gång man tvingas trycka undan de verkliga känslorna.

Men när du är sjuk, då är det ok att vara ömklig. Då slipper man vara den där tuffa killen som alla runtomkring förväntar sig att man ska vara. Då får man krypa upp hos mamma och bara vara. Utan krav på att bita ihop. Och mamma pysslar om, vyssar och bäddar ner en. Och det är rätt mysigt att får vara där. På det sättet.

En rättighet alla borde ha jämt, men tyvärr mer tillåts tjejer än killar när de växer upp. Killarna förväntas ju vara den där trygga famnen som man kan kura upp i och gråta ut hos även som vuxen. Och det där mantrat som följde med en under alla år man växte upp, sitter ju där och skaver. Bit ihop – bryt inte ihop.

Men så blir de sjuka. Och de där mysiga minnena från förr ligger så nära under huden. Och de trillar tillbaka till de där åren då mamma pysslade om. Då det var okej att vara ömklig. För man fick ju vara det när man inte mådde bra. När man var sjuk så fick man bara vara, utan krav på att vara tuff.

Så när man tänker på det. Om det nu skulle ligga något i min lilla tes. Kanske det kan vara rätt okej för män att bli så där små och ynkliga när de är sjuka. Att slippa bita ihop för engångs skull. Eller hur…?

Inlägg #26 #Blogg100