Tjugohundratretton. Året där vi pressar oss ännu längre ut över kanten och in i det omöjliga. Där extremt inte längre är extremt utan normalt. Och där vi ska tänja på gränserna till den milda grad att man någonstans kan börja fundera på vart vi är på väg.

Vi vanliga människor. Vi med åtta-till-fem-jobb, familj och vardagsstress. Vi som redan behöver pussla ihop våra dagar efter scheman för att få livet att rulla någorlunda smidigt. Nu verkar vi ha adderat ytterligare ett måste till våra liv. Ett måste där extra allt inte är ”good enough”.

Där en runda i skogen i löparskor inte ses som en bragd. Ett marathon plötsligt inte längre är tillräckligt långt. Utan nu ska vi bli ultrarunners. Där ett träningspass kan innebära sex mils löpning under en och samma dag.

Där allt som innehåller kolhydrater är livsfarligt. Socker ses som en svordom. Och att äta köttbullar, eller kotletter till frukost inte är något konstigt. Bara måltiden är fri från kolhydrater. Det där som nuförtiden blivit farligt. Och varje dag försöker man förfina sina intag. Göra dem ännu sundare. Ännu nyttigare. Ännu bättre.

Någon ger oss möjlighet att pressa våra träningsresultat. Vi tävlar i uthållighet och i vem som kan stå i plankan längst. Vi bantar tillsammans, där resultaten bokförs via appar i grupper vi skapat, och för alla att se och följa. Vi hör trettioåringar prata botox för att förhindra åldrande. Och vi går på home partyn som berättar för oss hur vi ska spicea upp våra sexliv med ställningar och sexredskap vi inte visste existerade.

Vi hoppar på utmaningar som tvingar oss skriva inlägg varje dag i hundra dagar. Eller avstå från godis och snacks i lika många. Vi cyklar på våra racercyklar i våra garage vintertid, i timmar, på samma sätt som Manne gjorde under 70-talets barnprogram. Men utan vägg bakom som rör sig, och utan banan (kolhydraterna ni vet).

Hela tiden flyttas gränserna. Och vi reflekterar inte över om våra handlingar är sunda eller inte. Eller vad de kan innebära i längden. För oss. Vi vanliga människor.

Stannar vi någonsin upp i nuet och bara är. Tillåter oss att njuta för stunden. Eller har vi hela tiden siktet inställt på nästa steg. Som är hårdare, längre, snabbare, nyttigare, och bättre. Vad hände med lagom är bäst? Vi lever ju trots allt i landet lagom.

Jag skyller inte ifrån mig, eller klandrar andra. Jag är inte bättre jag. Jag snurrar i samma karusell. Med samma fart. Men jag kan inte låta bli att undra. Varför det har blivit så här?

Vart är vi på väg? Hela tiden med målet inställt på framtiden, i stället för i nuet. Nuet är antingen inte helt rätt, inte tillräckligt bra, eller borde göras på annat sätt. Vi befinner oss hela tiden på jakt efter något bättre.

Jag är dock osäker på vad det är vi jagar…

Inlägg #25 #Blogg100