Det kom ett stort fång med blommor till mig idag till jobbet. Bara så där. Fulla med kärlek, värme och ett kort. Tårögd och leendes läste jag det.
Tack Hanne – du gjorde mig så glad.
Inlägg #6 #Blogg100
Till mig
Svara
Kategoriarkiv: Blogg100
Ensamheten är en lyx när det är självvald
Det är inte ofta det händer att jag får möjlighet att vara ensam hemma. Vanligtvis sjuder huset av lekande barn, deras kompisar, eller grannar som tittar in på en fika. Och jag älskar när det är så. När omgivningen runtomkring är full av liv och rörelse. När man känner att livet pulserar.
I grund och botten är jag en social människa. Trivs bäst bland folk och det får gärna vara stimmigt. Jag är inte gjord för att vara själv. Ensamheten skrämmer mig. Gör mig orolig och rastlös. Och den kastar mig dessutom tillbaka till den tid då jag studerade i Lund. Där de flesta minnen jag har av min lilla etta är mörka, tysta och tomma. Så för det mesta brukar jag se till att jag är omgiven av folk och vänner. Jag mår som bäst då.
Men ibland kan jag längta efter att bara få vara själv. Stillheten och lugnet som blir när det är så tyst att tankarna ekar och man hör sina egna andetag.
Idag fick jag uppleva den lyxen. Ensam hemma. Jag vet inte när det hände senast. Jag, en kopp kaffe och stillheten. Jag bara var. . .länge. Och just då, den stunden när allt ljud omkring mig bara dog. Då njöt jag.
För ensamheten är en lyx – men bara när den är självvald.
Inlägg #5 #blogg100
Att leva en lögn
Man märker det nog inte till att börja med. Eller så är det helt enkelt så att man vet, men medvetet väljer att slå bort tankarna då det är lättast så. Tänker att det inte är så farligt. Att det bara är en övergående fas och att det är man själv som för stunden väljer att ha det så här. Och så lovar man sig själv att så fort den här perioden är över så ska allt gå tillbaka till det normala igen.
Det normala?! Vad det normala var har man glömt. Man har fastnat i beteendet som från början var undantaget. Undantaget blev oftare och oftare och gled över till regeln. Och så blir regeln en vana. Eller snarare en ovana som lindar in. En trygghet där man själv styr eftersom kaoset utanför är för svårt att greppa. En regel som är skadlig. Och om den fortgår, rent av kan vara förödande.
Och man vet med sig att det är fel. Innerst inne. Men orkar inte ta tag i det. Så man slår undan tanken. Lurar sig själv att allt är bra. Låter sig förföras av lögnen.
Så bryter man med vännerna som lägger sig i. Som undrar hur man mår. Säger att de är oroliga. För de förstår inte. Det är ju bara nu. Bara ett undantag. Bara ett litet tag till. Och jag kan bryta beteendet bara jag vill. Förändra verkligheten och gå tillbaka till det normala. Det där jag glömt hur det var. För visst kan jag gå tillbaka. Eller kan jag det?
För vissa kan det handla om att jobba för mycket. Eller tvinga sig själva till gymet, eller ut i löparspåret. Kanske vet man med sig att man lite för många kvällar i veckan hittar anledningar till att ta ett par glas vin efter jobbet. Eller att återigen tar den där Alvedonen som lindar in.
Jag har varit där. Det är många år sedan nu. Och då handlade det om att kontrollera ett ätande, eller valet av att inte äta. En av mina hundra bloggposter ska handla om det. Men jag är inte riktigt redo ännu. Men snart…
#blogg100 Inlägg 04
En annan verklighet
Jag har mer eller mindre bott på nätet de senare åren. För vissa låter det helt vansinnigt, och för andra, ni som också är här, är det inget märkvärdigt alls.
Ett flertal gånger under dessa år har jag haft möjlighet att träffa personerna bakom avatarerna jag pratat med. Att kunna sitta och samtala en stund över en kaffe eller en lunch, utan att behöva begränsa sig till ett givet antal tecken eller pixliga Skypeuppkopplingar, är en ynnest. Och många av er hade jag aldrig mött om inte nätet hade korsat våra vägar.
Det som så ofta slår mig när jag träffar människor som också förälskat sig i nätet och hittat dessa andra rum att vara i, är att så många bär på tunga bagage. Det kan visa sig vara en trasslig uppväxt. Ett missbruk av något slag. En sjukdom. Eller kanske ett liv som inte blev vad man hoppats på.
Och de berättar att de flytt hit. Nätet har blivit deras fristad. Ett sätt att överleva i en kall och hård värd. Försvinna bort från en verkligheten som är för tung att andas i. Bort från alla blickar, hårda ord och samhällsregler.
Jag kunde aldrig tro att det var så många som bar på så mycket sorg. Men jag antar att vi alla bär på något. Hemligheter vi ibland vill dela med oss, eller berättelser vi gömmer längst in i våra mest privata rum. Pansrar in och försöker förtränga.
Det nätet har lärt mig genom åren är att saker oftast inte är vad de verkar. Att man måste komma nära människor för att på riktigt kunna förstå och för att lära känna. Att de som verkar hårda och kalla, har varma sårbara inre. Och att den som skrattar högst, kanske gör det för att förhindra sig själv från att börja gråta.
När jag var yngre hade jag en förmåga att, i det tysta, döma andra innan jag ens tillät mig komma nära dem. Idag skäms jag över det. Och jag vet att andra dömer mig innan de har en aning om hur jag är. Och det kan göra mig ledsen. För jag har också mina hemligheter, i mina låsta rum.
Så till er som vågar dela med er. Som öppnar upp och berättar för oss andra om vad ni är eller har varit med om. Ni som vågar blotta er nakenhet och skriva blogginlägg som tårar ögonen. Till er vill jag säga tack för att ni finns och för att ni har det mod som behövs för att berätta. Ni gör mig visare, världen betydligt vackrare och nätet till en underbar plats att vistas på.
Inlägg nr 3. #Blogg100
Det går som på räls – vilket jävla uttryck
Klockan är 15:40 när vagnarna sakta börjar rulla ut från Göteborgs centralstation och min tre timmar långa resa ner mot Malmö startar.
Tåget är slitet och luften i vagnen redan tjock och syrefattig. Det luktar instängt och gammal korv. Vagnen är överfull av vinterjacksklädda halvstressade människor som i det rullande tåget ännu inte har lyckats sätta sig ner. Inte en ledig plats så långt jag kan se. Och flera gånger får folk resa på sig då de inte bokat platsbiljett.
Jag är glad över att jag betalat de extra kronorna för att få bokat säte, och har dessutom turen att få platsen inne vid fönstret och tillgång till ett miniatyrbord.
Min plan är att jobba undan en del under de tre timmar jag är fast på tåget. Jag har en föreläsning tillsammans med Niclas på Creative Day i morgon, och behöver dels slipa på presentationen och dessutom göra ett antal nya slides.
Plockar upp telefonen, datorn och dubbla laddsladdar och böjer mig ner för att hitta kontaktuttagen. Där finns inga. Kryper ännu längre ner på golvet för att se om de är placerade under sätet. Där är tomt. För en sekund slår tanken mig att tåget kanske är för gammalt för att ha elkontakter, och det går en rysning genom kroppen. Jag har varken tillräckligt med batteri i telefonen, eller i datorn för att ta mig förbi Halmstad ens. Men sen ser jag lyckligt nog att eluttagen är placerade i taket.
Med en lättnadens suck stoppar jag i de båda kontakterna och väntar på darrningen som säger att telefonen laddas. Inget händer. Telefonen ligger död i min hand. Vickar lite på kontakten för att få ström. Fortfarande ingenting. Nomofobiskt inser jag att det är något som är fel. Eluttagen är lika döda som i ett ödehus.
Längre bort i vagnen har konduktören börjat klippa biljetterna. Jag följer hans vandring med blicken och väntar tålmodigt på att han ska nå min plats. Med två telefoner i ena handen, sladden i den andra, datorn och en tredje telefon placerade i knät (ja, jag vet att det är lite väl många gadgets) lyckas jag tråckla fram min biljett och räcker honom den.
Jag tittar på honom, ler, och frågar om det inte är meningen att det ska vara ström i kontakterna. Han tittar inte ens upp. Fortsätter bläddra i den pappersbunt han håller i handen och svarar att ”de har elfel och att det finns ett fungerande kontaktuttag borta vid toaletten”.
Vid toaletten?! I gången under spegeln skymtar jag det som ska vara den fungerande väggkontakten. Ett berg av väskor och reser sig på andra sidan den smala passagen. Det är alltså där jag ska ”jacka in” min dator.
Jag tittar återigen på konduktören. Ska jag stå och jobba i tre timmar, undrar jag lätt? Inte ens den här gången möter han min blick. Han vänder sig bortåt, rycker lite nonchalant på axlarna och säger matt ”Nu är det så, och det finns inget jag kan göra åt det”.
Jag suckar och viker upp min dator. 35% batteri kvar. Det räcker en stund i alla fall. Men jag känner hur klumpen i magen växer av stress över det förändrade schemat.
Samtidigt är jag inte förvånad. Varför skulle det fungerat? Det är ju snarare ett undantag än en regel att tågresor går smärtfritt idag. Jag åker ju faktiskt ner kvällen före just för att jag inte litar på att tåget ska komma fram i tid. Jag har haft alldeles för många missade möten och andan-i-halsen -entréer för att våga chansa. Jag är inte gjord för det längre.
Sen är ju frågan varför vi bara ska acceptera att det är så. Att undermåligt blir good enough. Att jag ska tvingas stå för en extra hotellnatt, bara för att vara säker på att komma fram i tid.
Så uttrycket ”det går som på räls”, vi kan väl komma överens om att vi skrotar det. Eller hur? För smidigt, enkelt och bekvämt är det definitivt inte att åka tåg.
Och inte var det smidigt och enkelt att skriva blogginlägg nummer två heller. Så det blev som det blev. Men det är ju dumt att misslyckas redan andra dagen. Så jag gör precis som konduktören gjorde. Rycker lite lätt på axlarna och säger ”Nu är det så, och det finns inget jag kan göra åt det”.
Och för er som vill veta. Så var det en dam som hade en katt med sig på tåget, instängd i en kattbur. Den jamade oavbrutet i 3 timmar och 10 minuter. Och det gjorde inte saken bättre.
Inlägg #2 – #blogg100
Att hoppa i galen tunna
Ibland hoppar man på projekt eller utmaningar där man vet att oddsen att man ska klara av att genomföra dem är usla, men där det finns något som lockar fram tävlingsinstinkten inom en, så att man trots de usla utsikterna går med på att åtminstone försöka.
Igår gjorde jag det. Jag hoppade på #blogg100. En utmaning i att skriva en bloggpost per dag i hundra dagar. Utmaningen är initierad av @bisonblog och startar idag.
Min främsta utmanare och en av anledningarna till att jag hoppar på detta är @deeped. Han har sedan i våras hjälp mig att administrera sanasi.se och jag känner att jag är skyldig både honom och bloggen det här. Att jag sedan har alla odds mot mig – det är en annan femma.
Reglerna är enkla.
Så från och med idag kommer jag att skriva några rader här varje dag. Om hundra dagar är det den 3 maj, förhoppningsvis vår och varmt i luften. Då hoppas jag också att orden flödar lättare och att den skrivkramp jag har idag är som bortblåst.
Men om det är något jag har lärt mig det senaste året är att det är bättre att försöka och misslyckas, än att inte försöka alls. So here goes – bloggpost nummer nr 1 av #100.
Game is on!