Jag har mer eller mindre bott på nätet de senare åren. För vissa låter det helt vansinnigt, och för andra, ni som också är här, är det inget märkvärdigt alls.

Ett flertal gånger under dessa år har jag haft möjlighet att träffa personerna bakom avatarerna jag pratat med. Att kunna sitta och samtala en stund över en kaffe eller en lunch, utan att behöva begränsa sig till ett givet antal tecken eller pixliga Skypeuppkopplingar, är en ynnest. Och många av er hade jag aldrig mött om inte nätet hade korsat våra vägar.

Det som så ofta slår mig när jag träffar människor som också förälskat sig i nätet och hittat dessa andra rum att vara i, är att så många bär på tunga bagage. Det kan visa sig vara en trasslig uppväxt. Ett missbruk av något slag. En sjukdom. Eller kanske ett liv som inte blev vad man hoppats på.

Och de berättar att de flytt hit. Nätet har blivit deras fristad. Ett sätt att överleva i en kall och hård värd. Försvinna bort från en verkligheten som är för tung att andas i. Bort från alla blickar, hårda ord och samhällsregler.

Jag kunde aldrig tro att det var så många som bar på så mycket sorg. Men jag antar att vi alla bär på något. Hemligheter vi ibland vill dela med oss, eller berättelser vi gömmer längst in i våra mest privata rum. Pansrar in och försöker förtränga.

Det nätet har lärt mig genom åren är att saker oftast inte är vad de verkar. Att man måste komma nära människor för att på riktigt kunna förstå och för att lära känna. Att de som verkar hårda och kalla, har varma sårbara inre. Och att den som skrattar högst, kanske gör det för att förhindra sig själv från att börja gråta.

När jag var yngre hade jag en förmåga att, i det tysta, döma andra innan jag ens tillät mig komma nära dem. Idag skäms jag över det. Och jag vet att andra dömer mig innan de har en aning om hur jag är. Och det kan göra mig ledsen. För jag har också mina hemligheter, i mina låsta rum.

Så till er som vågar dela med er. Som öppnar upp och berättar för oss andra om vad ni är eller har varit med om. Ni som vågar blotta er nakenhet och skriva blogginlägg som tårar ögonen. Till er vill jag säga tack för att ni finns och för att ni har det mod som behövs för att berätta. Ni gör mig visare, världen betydligt vackrare och nätet till en underbar plats att vistas på.
Inlägg nr 3. #Blogg100