Idag på jobbet hade vi inspirationsdag. Vi har gjort lite omorganisationer och är nu en ny konstellation människor som ska ingå i samma grupp under en ny chef. Inför dagen hade vi fått en uppgift. Vi skulle göra en presentation om oss själva på tre minuter.
Tre minuter. Det är en hel evighet, och ett ögonblick. Och det fick mig att fundera. Vem är jag egentligen.
Enligt min bio är jag en glädjespridande, impulsiv, envis, drömmande, kontrollberoende, livsnjutande, springtokig, konflikträdd, cyklandes, mamma, fru och socialamedienerd.
Och visst stämmer det. Men det är ju bara en del av mig. Den delen jag bestämmer att ni ska få se. Den del jag är trygg med att visa. Men om man nu får i uppgift att berätta om sig själv i tre minuter. Då vill väl de som lyssnar få veta det de inte redan vet. Det där man aldrig skyltar med.
Så vad är ok att berätta och vad ska man hålla inne med? Ska man visa alla de glada dagarna. Livets guldkorn och fina bilder på familjen, huset och barnen. Eller ska man vara transparent och berätta varför just jag är jag.
Vi har ju blivit de vi är på grund av att vi har gått igenom en hel massa händelser och skeenden i livet. Både positiva och negativa. Skeenden som likt kedjereaktioner bidragit till att skapa våra personligheter. Är det de händelserna som är intressanta att veta? Är det det mina tre minuter ska handla om?
Ska jag berätta att jag föddes 7 veckor för tidigt, liten som en fågelunge och var tvungen till att passas dygnet runt den första tiden för att mitt hjärta inte skulle sluta slå?
Är det intressant att veta att jag tillbringade hela min uppväxt i en gymnatisksal, närmare bestämt 22 timmar i veckan, och aldrig såg Beverly Hills, Dynastin, Dallas och alla de andra serierna mina klasskompisar såg, för att jag hade som mål att komma med i landslaget och få tävla landskamper?
Och ska jag då berätta att en axelskada satte stopp för den karriären när den precis börjat. Och att jag som straff mot min egen kropp valde att börja röka. Eftersom kroppen hade svikit mig.
Är det viktigt att veta att jag varit blyg och osäker ända sedan jag var ung. Att jag ständigt tvingar mig själv till saker jag helst av allt skulle vilja slippa göra, för att rädslan att misslyckas eller att inte räcka till är så stor. Att jag många gånger visar ett yttre som döljer vad jag egentligen känner och tänker.
Ska jag, eller ska jag inte, berätta att jag likt många andra unga tjejer hoppade över skolluncher och middagar. För att jag var övertygad om att lyckan var tre kilo mindre på vågen. Och om jag berättar, ska jag då hoppa över att berätta att jag blev lite för bra på just det där.
Bör jag nämna att jag började läsa internationell ekonomi i Lund, för att det var det man skulle göra. Men att jag sen blev hals över huvudet förälskad i en kille som läste industridesign, hoppade av och började läsa på konstskola. Eftersom han förförde mig med sitt prat och sin passion för föremål och dess former.
Talar man om att man blir odräglig och grinig om man inte får träna. Att eufori kan innebära blodsmak i munnen och yrsel efter ett lite för hårt träningspass. Att träning är ett sätt att överleva, och att hålla tankarna i schack.
Eller håller man inne med sådant?
Istället berättar om stunder där man skrattar så att man kiknar för att man busar med familjen. Att kuddkrig en söndagsmorgon kan ge en energi för hela veckan. Och att man smälter varje gång en liten hand smyger sig in i ens egen och kramar hårt, för att man som förälder är ett barns trygghet och kärlek. Att barnens födelse är det absolut största man upplevt och att kärleken till dem är större än allt.
Berättar man att man precis likt många andra svenska familjer äter räkor och dricker vitt vin på fredagskvällar, och sedan somnar i soffan för att man är fredagstrött. Att man har underbara vänner man älskar att umgås med. Att somrarna spenderas på landet med båtutflykter och krabbfiske. Och att man varje år försöker ta sig norrut för en veckas skidåkning.
Låter man de där tre minuterna bara visa allt det där man är lycklig och tacksam över. Guldkornen. Och då dölja allt det där andra, trots att man vet att hade man inte gått igenom de händelserna hade man aldrig befunnit sig på den plats i livet där man faktiskt är.
Mina tre minuter kommer att berätta hela min historia. För att kunna förstå mig, måste du se helheten. Och lika viktigt som inläggets sista stycke är. Lika viktigt tycker jag det är att berätta allt det där andra. Det där som inte är lika polerat och inte syns på ytan. För det säger en del om min personlighet, och varför jag är som jag är. Och kan du inte ta det – ledsen, men då är det ditt problem.
Inlägg #8 #Blogg100
