Kategoriarkiv: Blogg100

Vissa dagar

Postat av
6

Dear life

 

Vissa dagar börjar fel. På alla sätt. Och hur än du försöker vända på dem så fortsätter de som de börjat. Aviga och trilska. Som om de slagit knut på sig själva och vägrar lösas upp. Idag var en sådan dag. Måndag dessutom.

Morgonen som började som en kalldusch. En väckarklocka som inte ringde. En frukost som aldrig hanns med att ätas, och en buss som självklart körde ifrån mig när jag precis hunnit fram.

Det kändes som det hade räckt där. Men självklart fortsatte dagen i moll. Och det verkade som allt på jobbet beslutat sig för att strula. Datorn ville inte starta till en början. Tidsredovisningen vägrade att gå igenom. Och ett mail jag var säker på att jag skickat i fredags, visade sig ha fastnat i utkorgen.

Men det var när webbplatsen jag hjälper till att administrera ville ha hjälp med en uppdatering som bägaren rann över. Ingenting ville. Absolut ingenting. Och till en början visste jag inte om det berodde på mig, eller om jag hade fått felaktigt material.

När man är relativt ny vill man inte att saker och ting ska gå fel. Man vill att allt ska flyta på. Inte behöva göra om och fundera på om man gör rätt. Och man vill absolut inte bli sittandes framför datorn och känna hur tvivlet smyger på. För det är då som tårarna kommer.

Jag hatar dom. Hatar att de rinner utan att kunna stoppas. Visserligen tårar av frustration, men hur ska de jag jobbar med veta det. Det ser ju bara att jag är ledsen. Tur är att jag har världens bästa arbetskamrater som ställer upp och hjälper till. Visar, så att man gör rätt. Men det är svårt att be om hjälp. Svårt att erkänna att man inte förstår.

Idag tog den där uppdateringen lite mer än en halv dag. Något som borde gjorts på någon timme eller två. Tiden kan jag ta. Jag får se den som utbildning. Jag lär mig fortfarande. Men att jag grinade är oförlåtligt. Och än mer att andra såg att jag gjorde det.

Det blev en väldigt lång dag. Och längre blev den eftersom jag inte ville annat än att den skulle ta slut. Det är dagar som dessa man bara vill glömma. Radera och låtsas som om de aldrig hänt. Tyvärr är det svårt. De sätter spår. Eller river upp gamla. Oavsett, är den här dagen nästan över nu. Tur de kommer så sällan nuförtiden.

 

Inlägg #20 #Blogg100

 

Hur gör du med Blogg100?

Postat av
19

Hur gör du med Blogg100?

Jag klarar det inte. Vill så gärna. Men varje gång jag ska skriva ett inlägg är det så svårt. Och jag förstår inte varför det ska vara det.

För att du gör det svårt Sarah.
För att du inte tillåter dig ha kul med bloggen.

Men hur kommer jag dit?

För att du tänker mer på att folk läser än att du skriver för att det är kul. För att du oroar dig för vad andra ska tycka om det du skriver istället för att skriva om det du tycker.
För att du jämför dig med mig och med andra. Jämför dig med dig själv.

Jag trodde på allvar att det skulle släppa. Efter 10–12 inlägg sådär. Det gjorde det inte. Det blev bara svårare. Och kanske är det så. Jag började bry mig om siffrorna. På att se att folk faktiskt läste det jag skrev. Var rädd att jag skulle svika dem med mina kanske mer banala inlägg.

Exakt. Men du. Varför startade vi bloggen?

För jag ville så gärna se mig själv som bloggare. För att jag gillar att skriva. För jag hade så många inlägg i huvudet men ingenstans att göra av dem.

Ingenstans finns där ”för att jag ville att folk skulle tycka om mig, för att jag skulle verka smartare än jag är.”

Är det så? Är det det jag vill? Nä. Eller, jag vet inte. Jag läste era bloggar. Läste det ni skrev. Klokheter och tankar, och kände att jag också skulle vilja vara där. Testa om jag kunde. Gillade tanken. Men prestationsångesten kom i vägen. Gav mig skrivkramp. Jag är inte där. Är inte som ni. Det är tungt att inse det.

Ok. Hoppa av #blogg100 då. Men innan du gör det, titta på vad det är folk skriver om. Så kan du väl ändå inse att dina banaliteter många gånger är grymt mycket bättre än de? Vi gör alla misstag. Vi skriver saker snabbt. Men vi skriver. Till skillnad mot en mängd andra.

Du är så snäll. Och jag tar din tid och dina ord. Men jag hoppar inte av. Inte ännu. Jag kämpar ett tag till. Och du… Tack för att du finns.

Inlägg #19 #Blogg100

Ouch

Postat av
2

HSS
Nätet. Det finns så mycket jag behöver lära mig. Så mycket som hänt i det förgångna som jag inte vet om. Så många turer, diskussioner och viktiga ämnen som flammat upp, försökt få fäste men urvattnats och fallit i glömska. Och det gör att jag ibland trampar i klaveret när jag uttalar mig.

Olyckligt – javisst. Medvetet – aldrig.

Och när det händer känns det som att det är lika bra att hålla tyst. För då riskerar man ju… ja, ingenting. Men å andra sidan lär man ju sig då aldrig någonting heller.

 

Inlägg #18 #Blogg100

I say cheese and you like me

Postat av
2

Idag hade jag och Deeped vår tredje och avslutande föreläsning med Creative Day. Vi har varit på Börshuset i Malmö, på Brewhouse i Göteborg och idag befann vi oss på Garnisonen i Stockholm. Och vi har pratat digitala trender och sociala medier för säkert över 600 personer sammanlagt.

För mig har det varit en fantastiskt lärorik och utmanande tid. Att jag dessutom fått möjlighet att föreläsa tillsammans med en av mina nära vänner, men också förebilder och influenser, är obetalbart.

Men det är inte helt enkelt att föreläsa ihop med någon. Man ställs inför nya utmaningar. Främst roliga sådana, men också prövningar som man (läs jag) fått lov att brottas med under resans gång. Sömnlösa nätter, otaliga timmar stirrandes in i skärmen, och en del tårar, när ångesten om att inte lyckas leverera på en tillräcklig hög nivå har krupit på en.

Jag har lärt mig saker jag inte visste. En del nya digitala kunskaper, men också om hur jag själv fungerar som person. Om uppladdningar, kontrollbehov och förmågan att försöka bibehålla lugnet, trots ändringar i både slides och manus minuterna innan vi ska upp på scen. Något som för mig har rört upp ett kaos på insidan. Jag som vill planera allt minutiöst och helst vara helt klar ett par dagar före dragning.

Niclas har också fått sin beskärda del av prövningar. Honom har jag tvingat skriva manus. Något han är ovan vid. Och dessutom försökt få honom att lova att hålla sig till det. Vilket han förstås inte har gjort. Och jag har tålamodstestat honom till den milda grad att han nästan gått i taket, innan han resignerat för mina ibland banala önskemål och påstridiga frågor. Och så har han fått lära sig att det är bäst att hålla sig för skratt när jag har vankat av och an, djupt koncentrerad, för att repetera mitt manus tills att jag kunnat det i sömnen.

Men det har gått bra. Vi har kört våra föreläsningar och fått fin respons på Twitter. Tydligen fungerar vi väldigt bra ihop på scen. Kompletterar varandra med våra olikheter och likheter. Niclas pratar meta och jag pratar hands-on. Från det stora och ibland lite komplicerade, till det mer specifika som du faktiskt kan ta med dig hem och direkt applicera i din vardag.

Det har varit väldigt givande. För oss, men också för de som har lyssnat. Framförallt har vi haft oerhört roligt. Och det har synts. Vi har skrattat mycket under den här tiden. Jag vet att jag i alla fall har haft otroligt kul. Och jag vågar nästan skriva under på att Niclas också upplevt det samma.

Det skulle väl i så fall vara det här med den där musikvideon jag prompt skulle ha in i presentationen. För jag lovar er, att får Niclas höra Gagnam style en gång till tror jag att han kommer att strypa mig. Oooop oooop !

Oooop

Inlägg #17 #Blogg100

Tillägg:
Vill dessutom ge en extra guldstjärna till Niclas som, trots hög feber och influensafrossa, stod jämte mig på scenen idag och genomförde föreläsningen. En heroisk insats. *Tack*

Skrivkramp

Postat av
3

By Marc Johns

 

Det gick inte idag. Det tog stopp. Orden vägrade flyta, så det blir inget blogginlägg. Men jag lämnar er med en bild. En bild som kanske förklarar varför just det här med blogg100 är så svårt. Och kanske beskriver just den anledning till att nästan hälften av de som hoppade på utmaningen har droppat av efter bara 16 dagar.

Det blev ett tvång. Ett måste. Och ur måsten skapas inga underverk. Don’t forget to play. Det är hemligheten. Jag behöver hitta tillbaka dit igen.

 
Inlägg #16 #Blogg100

( BILD MARC JOHNS)

 

När det hatas på en företagssida

Postat av
6

Fail

 

Tittade som så många andra på Uppdrag Granskning idag, och deras program om näthat. Jag är fortfarande chockad över hur vissa människor kan skriva så vidriga kommentarer om och till andra. Och skäms över mänskligheten. Men det inlägget skrev jag igår. Idag funderar jag snarare på vilka skyldigheter företag har när dessa kommentarer och hot hamnar i trådar i deras sociala kanaler.

Det jag fascineras och upprörs över är H&Ms reaktion, eller snarare icke reaktion, på den tråd som skapades på deras Facebooksida efter att 21-åriga Julia ifrågasatt varför de sålde ett av företagets produkter.

En tråd med flera tusen kommentarer. Hatiska, kränkande och direkt hotfulla mot Julia. Varför gör man inget? Varför går man inte in som företag och tar bort inlägget? Eller raderar alla inlägg med hotfull ton med en gång. Hur kommer det sig att man som företag i H&Ms storlek, låter en tråd med den här sortens hatiskt innehåll, som dessutom riktas mot en människa, växa sig stor på företagets sida.

Är man inte rädd om sitt varumärke? Känner man inte med den person som drabbas? Eller hur tänker man? Jag undrar om de hade agerat på samma sätt om det varit irl?

Är det så att man resonerar att det inte är lika farligt om det är på nätet hoten och kränkningarna sker? Som om nätet inte är på riktigt? Som om hot på nätet bara är tomma luftslott. Som inte skrämmer eller gör ont.

Självklart har man som företag skyldighet att direkt gå in och moderera och agera i en situation som i H&Ms och Julias fall. Alltid, och direkt. Inte bara av etiska skäl, eller för att skydda varumärket. Utan man har dessutom skyldighet att göra det enligt Personuppgiftslagen. Det får inte publiceras kränkande personuppgifter om andra på företags bloggar eller Facebooksidor. Man kan som företag bli skadeståndsskyldig.

Och jag tycker att det både är pinsamt och märkligt att H&M lät inlägget och kommentarerna ligga kvar på Facebooksidan i över en månad. Och först idag när Uppdrag Granskning tar upp fallet i sitt program, lägger upp en ursäkt. Självklart genererar ursäkten, som enbart kommer som en reaktion på programmet, en mängd kritiska kommentarer och frågor till H&M. Något som hade kunnat undvikas om H&M hade agerat korrekt redan i första stund.

Uppdrag Granskning ifrågasatte H&Ms agerande i sin granskning. Svaret som gavs kändes varken genuint eller äkta, utan snarare som en blek bortförklaring. Och återigen tycker jag att H&M hanterar hela situationen på fel sätt. Låter den tjej som är ansvarig för deras sociala medier möta reportern.

Fallet som uppkommit är så mycket större än så. Det borde varit någon från ledningen som mött journalisten och förklarat varför de valde att handla på de sätt de gjorde. För hamnar man som företag i blåsväder av den här kalibern, bör man direkt lyfta fråga högre upp. Låta ledningen besluta om hur man ska agera och bemöta situationen. För det är så mycket mer än bara situationen i sig. Det handlar om etik, moral och om företagspolicy. Och i H&Ms fall om hur man faktiskt, ser på, och behandlar andra människor.

 

Inlägg #15 #Blogg100

Jag hoppas att någon knullar sönder dig med ett baseballträ

Postat av
12

Det har cirkulerat en video på Facebook och Twitter idag. En video där 12 kvinnor läser utdrag ur mail, kommentarer och brev de har mottagit på nätet. Kommentarer som är så fulla av hat och avsky att det är svårt att ta in att någon annan faktiskt kan skriva så här till, och om, en annan människa.

Kvinnornas brott? Att de vågat ta plats, synas och höras i samhällsdebatten.

Orden är hårda, hotande, och vittnar om en kategori människor vars raseri, ilska och människosyn inte har några spärrar. Logiken hos dessa människor är skrämmande. Att de kan anse sig ha rätt att kränka, nedvärdera och hota en annan människa på det här sättet.

Jag ser filmen och skäms. Skäms över dessa personer som skrivit det här. Och samtidigt blir jag rädd. För jag är övertygad om att dessa män till vardags är pappor, bröder, äkta män och söner. Att de har döttrar, systrar, fruar och mammor. Och jag kan inte låta bli att undra varför de hatar så. Vad som hänt i deras liv som gör att de kan hata så.

Vad är det som utspelar sig i dessa människors huvuden. Hur ser deras vardag ut. Och vad är det som gör att de går ifrån tanke till handling och faktiskt sätter sig ner och skriver något sådant här avskyvärt till en annan person. För att förnedra, skrämma och hota denna.

Vad är det de uppnår? Vad i den här handlingen gör att de känner sig mäktiga, och maktfulla?

Jag minns att jag, när jag var väldigt ung, hörde ett dokumentärprogram på radio där de berättade om mobbning på arbetsplatser. Det tog upp en situation där en, i det här fallet, kvinnlig chef hade fått ett vadderat kuvert med avföring adresserat till sig.

Jag minns hur journalisten ville att vi skulle föreställa oss hur en anställd tar med sig ett kuvert in på toaletten, drar ner sina byxor, hukar sig ner, håller det adresserade kuvertet under rumpan, krystar och bajsar i det. För att sedan försegla det, och leverera det till sin mottagare.

Journalisten undrade vad som kan driva någon till att göra det här. Och hur den människan i den situationen känner tillfredsställelse. När denne i själva verket under denna akt inte kan agera så mycket lägre som människa.

Ett vadderat kuvert är ganska harmlöst jämfört med de hot och kränkningar de här kvinnorna fått mottaga. Men handlingen är lika låg. Lika skrämmande. Och lika ofattbar.

Videon är 6 minuter lång. Se den.

 

Inlägg #14 #Blogg100