Man märker det nog inte till att börja med. Eller så är det helt enkelt så att man vet, men medvetet väljer att slå bort tankarna då det är lättast så. Tänker att det inte är så farligt. Att det bara är en övergående fas och att det är man själv som för stunden väljer att ha det så här. Och så lovar man sig själv att så fort den här perioden är över så ska allt gå tillbaka till det normala igen.
Det normala?! Vad det normala var har man glömt. Man har fastnat i beteendet som från början var undantaget. Undantaget blev oftare och oftare och gled över till regeln. Och så blir regeln en vana. Eller snarare en ovana som lindar in. En trygghet där man själv styr eftersom kaoset utanför är för svårt att greppa. En regel som är skadlig. Och om den fortgår, rent av kan vara förödande.
Och man vet med sig att det är fel. Innerst inne. Men orkar inte ta tag i det. Så man slår undan tanken. Lurar sig själv att allt är bra. Låter sig förföras av lögnen.
Så bryter man med vännerna som lägger sig i. Som undrar hur man mår. Säger att de är oroliga. För de förstår inte. Det är ju bara nu. Bara ett undantag. Bara ett litet tag till. Och jag kan bryta beteendet bara jag vill. Förändra verkligheten och gå tillbaka till det normala. Det där jag glömt hur det var. För visst kan jag gå tillbaka. Eller kan jag det?
För vissa kan det handla om att jobba för mycket. Eller tvinga sig själva till gymet, eller ut i löparspåret. Kanske vet man med sig att man lite för många kvällar i veckan hittar anledningar till att ta ett par glas vin efter jobbet. Eller att återigen tar den där Alvedonen som lindar in.
Jag har varit där. Det är många år sedan nu. Och då handlade det om att kontrollera ett ätande, eller valet av att inte äta. En av mina hundra bloggposter ska handla om det. Men jag är inte riktigt redo ännu. Men snart…
#blogg100 Inlägg 04
