För i helvete, berätta inte för mig att jag äter.

 

#smcgbg. Sociala medieklubben i Göteborg har lunchträff. Månadens höjdpunkt för mig som ofta sitter ensam på jobbet. En fantastisk stund med underbara människor, god mat och intressanta diskussioner.

Idag pratade vi PR och nätet. Åsikterna och engagemanget bland deltagarna vibrerade på Incontro. Vi var ca 70 personer där som alla delar samma passion. Kommunikation på webben. Det var en bra lunch. I alla fall början av den.

Jag satt vid ett trevligt bord. Vi skrattade och pratade. Åt gott. Diskuterade massor. Tiden gick fort. Maten slank ner. Sedan var det dags för kaffe och efterrätt. Vanligtvis brukar det bara bli kaffe. Det brukar räcka så. Men idag kände jag att jag ville ta en bit Tiramisu. Lunchen hade varit grönsaksfylld och jag skulle cykla till landet efter jobbet. Ca 5 mil. Behövde energin.

Så jag gick till dessertbordet. Det stod en kypare i fyrtioårsåldern på andra sidan bordet och vek servetter. Han följde mina rörelser. Jag fyllde min kopp och plockade sedan upp serveringsskeden och skar en liten bit Tiramisu som jag la på min tallrik. Sen kom det…

”Jag ser att du tänker unna dig efterrätt.”

Jag ryckte till som om jag fått en stöt. Pratade han med mig? Bevisligen, då det bara var jag där, och hans ord träffade mig i magen som ett knytnävsslag. Jag hade lust att säga något tillbaka. Något syrligt. Att han inte hade med saken att göra. Att han borde låta bli att kommentera vad folk äter. Att han…

Men det gjorde jag inte. Jag var bara tyst, medan orden pulserade i blodet och fyllde mig med skam. ”Unna mig efterrätt”, hur hade jag tänkt? Jag tittade ner på min tallrik där den lilla biten Tiramisu nu hade vuxit sig större. Flutit ut över hela asietten och runnit ner på golvet. Som en stor, fet, dallrandes, slemmig snigel. Brunaktig och kaffeluktandes.

Och jag stod mitt i denna sörja och kände hur paniken växte. Ville bara försvinna därifrån. Han pratade fortfarande men hans ord nådde inte längre mina öron. Bruset inifrån dånade och dränkte omvärlden. Tallriken brände i mina händer.

Jag tror jag log mot honom när jag gick därifrån tillbaka till mitt bord. Efterätten ställde jag bakom en blomma på väg ner för trappan. På betryggande avstånd. Hoppades på att ingen annan sett de brott jag varit så nära att begå.

Funderar på om det var han som hittade den sen. Tallriken. Kanske undrade hur den hamnat där. Eventuellt svor han över otacksamma gäster som tar och inte äter upp. För hur kunde han veta att hans ord hade gjort skada. Han ville ju bara kommunicera lite.