Författararkiv: Sanasi

Om Sanasi

En glädjespridande, impulsiv, envis, drömmande, livsnjutande, cykeltokig art director, med ett &-tecken intatuerat i nacken och en överdriven fascination för typsnitt, reklam och sociala medier.

Det går som på räls – vilket jävla uttryck

Postat av
Svara

Kontakt

Klockan är 15:40 när vagnarna sakta börjar rulla ut från Göteborgs centralstation och min tre timmar långa resa ner mot Malmö startar.

Tåget är slitet och luften i vagnen redan tjock och syrefattig. Det luktar instängt och gammal korv. Vagnen är överfull av vinterjacksklädda halvstressade människor som i det rullande tåget ännu inte har lyckats sätta sig ner. Inte en ledig plats så långt jag kan se. Och flera gånger får folk resa på sig då de inte bokat platsbiljett.

Jag är glad över att jag betalat de extra kronorna för att få bokat säte, och har dessutom turen att få platsen inne vid fönstret och tillgång till ett miniatyrbord.

Min plan är att jobba undan en del under de tre timmar jag är fast på tåget. Jag har en föreläsning tillsammans med Niclas på Creative Day i morgon, och behöver dels slipa på presentationen och dessutom göra ett antal nya slides.

Plockar upp telefonen, datorn och dubbla laddsladdar och böjer mig ner för att hitta kontaktuttagen. Där finns inga. Kryper ännu längre ner på golvet för att se om de är placerade under sätet. Där är tomt. För en sekund slår tanken mig att tåget kanske är för gammalt för att ha elkontakter, och det går en rysning genom kroppen. Jag har varken tillräckligt med batteri i telefonen, eller i datorn för att ta mig förbi Halmstad ens. Men sen ser jag lyckligt nog att eluttagen är placerade i taket.

Med en lättnadens suck stoppar jag i de båda kontakterna och väntar på darrningen som säger att telefonen laddas. Inget händer. Telefonen ligger död i min hand. Vickar lite på kontakten för att få ström. Fortfarande ingenting. Nomofobiskt inser jag att det är något som är fel. Eluttagen är lika döda som i ett ödehus.

Längre bort i vagnen har konduktören börjat klippa biljetterna. Jag följer hans vandring med blicken och väntar tålmodigt på att han ska nå min plats. Med två telefoner i ena handen, sladden i den andra, datorn och en tredje telefon placerade i knät (ja, jag vet att det är lite väl många gadgets) lyckas jag tråckla fram min biljett och räcker honom den.

Jag tittar på honom, ler, och frågar om det inte är meningen att det ska vara ström i kontakterna. Han tittar inte ens upp. Fortsätter bläddra i den pappersbunt han håller i handen och svarar att ”de har elfel och att det finns ett fungerande kontaktuttag borta vid toaletten”.

Vid toaletten?! I gången under spegeln skymtar jag det som ska vara den fungerande väggkontakten. Ett berg av väskor och reser sig på andra sidan den smala passagen. Det är alltså där jag ska ”jacka in” min dator.

Jag tittar återigen på konduktören. Ska jag stå och jobba i tre timmar, undrar jag lätt? Inte ens den här gången möter han min blick. Han vänder sig bortåt, rycker lite nonchalant på axlarna och säger matt ”Nu är det så, och det finns inget jag kan göra åt det”.

Jag suckar och viker upp min dator. 35% batteri kvar. Det räcker en stund i alla fall. Men jag känner hur klumpen i magen växer av stress över det förändrade schemat.

Samtidigt är jag inte förvånad. Varför skulle det fungerat? Det är ju snarare ett undantag än en regel att tågresor går smärtfritt idag. Jag åker ju faktiskt ner kvällen före just för att jag inte litar på att tåget ska komma fram i tid. Jag har haft alldeles för många missade möten och andan-i-halsen -entréer för att våga chansa. Jag är inte gjord för det längre.

Sen är ju frågan varför vi bara ska acceptera att det är så. Att undermåligt blir good enough. Att jag ska tvingas stå för en extra hotellnatt, bara för att vara säker på att komma fram i tid.

Så uttrycket ”det går som på räls”, vi kan väl komma överens om att vi skrotar det. Eller hur? För smidigt, enkelt och bekvämt är det definitivt inte att åka tåg.

Och inte var det smidigt och enkelt att skriva blogginlägg nummer två heller. Så det blev som det blev. Men det är ju dumt att misslyckas redan andra dagen. Så jag gör precis som konduktören gjorde. Rycker lite lätt på axlarna och säger ”Nu är det så, och det finns inget jag kan göra åt det”.

 

Och för er som vill veta. Så var det en dam som hade en katt med sig på tåget, instängd i en kattbur. Den jamade oavbrutet i 3 timmar och 10 minuter. Och det gjorde inte saken bättre.

 

Inlägg #2 – #blogg100

Att hoppa i galen tunna

Postat av
1

keep-calm-and-write-a-blog-11Ibland hoppar man på projekt eller utmaningar där man vet att oddsen att man ska klara av att genomföra dem är usla, men där det finns något som lockar fram tävlingsinstinkten inom en, så att man trots de usla utsikterna går med på att åtminstone försöka.

Igår gjorde jag det. Jag hoppade på #blogg100. En utmaning i att skriva en bloggpost per dag i hundra dagar. Utmaningen är initierad av @bisonblog och startar idag.

Min främsta utmanare och en av anledningarna till att jag hoppar på detta är @deeped. Han har sedan i våras hjälp mig att administrera sanasi.se och jag känner att jag är skyldig både honom och bloggen det här. Att jag sedan har alla odds mot mig – det är en annan femma.

Reglerna är enkla.

Regler-blogg-100Så från och med idag kommer jag att skriva några rader här varje dag. Om hundra dagar är det den 3 maj, förhoppningsvis vår och varmt i luften. Då hoppas jag också att orden flödar lättare och att den skrivkramp jag har idag är som bortblåst.

Men om det är något jag har lärt mig det senaste året är att det är bättre att försöka och misslyckas, än att inte försöka alls. So here goes – bloggpost nummer nr 1 av #100.

Game is on!

 

Är det fult att älska julen

Postat av
3

Första december. Det är bitande kyligt ute och hela himlen skiftar i blekkalla färger. Jag smyger upp. Tänder värmeljus i hela huset, fixar frukost innan jag väcker resten av familjen, och ställer en adventskalender på var barns stol.

Jag älskar december månad. Kylan som på riktigt greppar tag om dagarna och får andedräkten att bilda små rökmoln när man pratar. Människor som kurar ihop sig i överdimensionerade halsdukar, och in under storstickade mössor som dragits allt för långt ner över öronen i ett försök att hålla värmen. Caféerna som svämmar över av fikasugna som för en stund flyr polarvindarna för att tina upp.

Och mörkret kvällstid. Som förändrar allt runtomkring. Bäddar in världen i svartaste sammet och suddar ut alla konturer. Mörkret som ger oss anledning att sätta upp ljusslingor och adventsljusstakar i varje fönster och gör att bostadsområdena ser ut som stjärnhimlar nattetid.

I stan har julskyltningen kommit igång på riktigt. Julgranskulor, glitter och julpynt i överflöd. Lukten av glögg och pepparkakor. Jullåtarna vi älskar att hata vävs in i varandra i en enda kavalkad av dålig smak och vulgärcovers. Och allt toppas av hetsen över att hinna klart innan lucka 24 öppnas.

Jag älskar det. Älskar att vandra omkring och frossa i julförväntningar. Äta pepparkakor och se på julkalendern på tv. Att planera de julklappar jag vill köpa, och hoppas på att jag lyckas pricka in just rätt present. Att mysa i förväntningarna inför ledighet och lata dagar. Så som det brukar vara. Som det alltid har varit.

Men så loggar jag in på min Facebook och läser feeden. Eller skummar de hundratals tweets som rusar i mitt flöde. Och allt som oftast ser jag inlägg om hur man hatar julen. Äcklas över den konsumtionshets och högtidsfascismen som råder. Och ibland kommer det inlägg som hävdar att det är fel på oss som tramsar med och bidrar till helgcirkusen. Att vi är vidriga som gillar julen.

Det gör mig ledsen. På så många plan. Jag kan förstå att ni som haft mörka barndomsjular med ledsamma minnen helst av allt skulle slippa att bli påminda om dem år efter år. Och att ni våndas inför uppesittarkvällar som i unga år spårat ur på grund av alkoholens baksidor. Jag kan förstå att ni helst av allt skulle vilja sluta ögonen i början av december, och hålla dem stängda ända tills att det är januari och ett nytt år.

Men jag har haft tur. Jag vuxit upp med fina jular. Där december varit en enda lång förväntansfull längtan till julafton. Inget överdådigt, men fulla av mys och skratt. Så som jular bör vara. Och det sitter i. Alla dessa varma minnen mina föräldrar gav mig som gör att jag fortfarande älskar julen lika mycket som jag gjorde när jag växte upp.

Och min önskan är att få ge samma minnen till mina barn. Och jag är lycklig över att jag kan. För jag hoppas att de en vacker dag också kan älska julen utan att skämmas. Precis som jag gör.

 

Hur gör ni

Postat av
10


Ibland undrar jag, hur ni orkar. Ni som är mina förebilder. Ni som verkar springa fortare än utvecklingen och alltid ligger där på randen till framtiden.

Hur får ni tiden att räcka till? Och lusten, att inte svika? Till allt det där andra ni också hinner med utöver alla måsten.

Jag försöker. Vill lära, komma ikapp. Eller åtminstone känna att jag har koll. Att jag kan hantera verkligheten med mina krav och mina förväntningar.

Så jag stannar uppe tills fönstren på gatan lyser svarta och nattens tystnad ekar i månskenet. Jag stannar uppe och läser. Varenda bloggpost jag kan komma över. Varenda länk jag kan följa. För att ytterligare kunna. Samla information om allt det där nya jag brinner för att förstå. För att veta lite mer. Vara lite bättre. Och för att döva rädslan om att inte räcka till.

Varenda kväll bestiger jag mitt berg av krav som ständigt växer.

Men huvudet sviker, och ögonen, och orken. Orden flyter ihop till en gröt lika mosig som hjärnan. Tröttheten gör sig påmind. Sömnen hägrar. Och sängen. Ångesten kommer smygande, viskar om lathet. Och alla borden som inte blir gjorda hänger tunga på mina axlar.

Så snälla berätta er hemlighet för mig. Hur gör ni? Hur hinner ni allt? Hur klarar ni att rusa i detta tempo? Jag fascineras av ert driv och av er kunskap. Önskar att jag vore mer som er. Ni som är mina förebilder.

 

Instagram goes webb

Postat av
1

Att bilder har kommit att betyda mycket för oss när vi kommunicerar i de sociala kanalerna kan väl knappast undgått någon. Bildtjänster som Instagram har på mycket kort tid lyckats växa sig riktigt stora. Alldeles nyligen fyllde Instagram 2 år och kunde då konstatera att de inte bara har närmare 100 miljoner användare, utan också gått om Twitter när det kommer till daglig användning från mobilen.

Fram tills nu har Instagram varit ”mobile only”. En av de få stora sociala nätverk som inte haft någon egen plattform på nätet. Som instagrammare har man fått förlita sig på tredjepartstjänster som Extragram och Statigram (som i dagsläget har över en miljon användare) för att se sina och andras bilder på nätet.

I kväll annonserade Instagram att de i dagarna rullar ut möjligheten att ha profilsidor på nätet. I och med detta befäster Instagram ytterligare sin starka position som bildnätverk. Och med möjligheten att nu visuellt kunna ”branda” sin profilsida blir ju incitamentet för företag att jobba med Instagram ännu starkare.

Profilsidan kommer att blir slående lik den man är bekant med på Facebook. En stor header, din avatar infälld i nedre vänstra hörnet., en ”follow” knapp, statistik på antal följare och dina bilder i ett flöde under.

Till en början kommer profilsidorna att sakna sökfunktion och bildflöde av de konton du följer. Du blir alltså tvungen att manuellt skriva in användarnamnet i url:en, alternativt klicka på en bild någon postat på antingen Twitter eller Facebook för att nå någon annans profilsida. Du kommer initialt inte heller kunna söka bilder efter #-taggar. Men gissningsvis dröjer det inte särskilt länge förrän vi får se de möjligheterna också.

Kommer den nya tjänsten att få användare att lämna Statigram och andra tredjepartstjänster till förmån för Instagram på webben? Jag tror inte det. Men för många Instagramanvändare som är mindre bekanta med tredjepartsalternativen kommer den nya möjligheten att bli en självklarhet. Lyckas de däremot att göra tjänsten snyggare, mer användarvänlig, med möjlighet att se statistik och att monitorera tävlingar, kan det bli kärvare för alternativen. Och väljer de att göra som Twitter, att stänga sitt Api, då kommer tredjepartsalternativen att få det riktigt svårt.

Redan nu kan man gå in och registrera sitt konto och sina användaruppgifter – gå till instagram.com/[användarnamn] – och sedan är det bara att hålla koll och vänta. Instagram räknar med att alla profilsidor ska finnas tillgängliga på nätet inom den närmsta tiden.

Jag tycker att det ska bli vansinnigt spännande att se vart det här landar. Och är ni nyfikna på mina bilder så kommer ni att hitta mig på http://instagram.com/sa_na_si.

 

50 000 tweets fyllda med kärlek

Postat av
1

Häromdagen fyllde jag tre år på Twitter, och två dagar tidigare passerade jag det, för mig, makalösa antalet 50 000 tweets. Jag har svårt att föreställa mig hur de här tre åren som gått skulle sett ut utan mitt älskade nätverk. För det har delvis förändrat mig. Och förändrat det liv jag lever. Och mycket är tack vare er.

Älskade twittrare. Ni är så många av mina skratt och mina leenden. Ni är mitt sällskap på bussen på morgnarna, min lunchdate då jag äter ensam, och de kvällar då jag sitter uppkrupen i soffan och inväntar natten. Ni är min inspiration och mina förebilder. Mitt mod när jag tvekar. Och ni pushar mig till beslut jag annars inte vågar ta.

Ni har svaren på mina frågor när tankarna knyter sig. Och mina ord när meningarna stockar sig i halsen. Ni torkar mina tårar när de grumlar min blick. Och ni tar emot mig de gånger jag faller.

Ni är mina vädergudar och stilpoliser. Mina träningskamrater och mitt pepp. Och ni finns alltid där som ett skönt mummel i feeden, även de stunder då jag är tyst.

Ni har blivit och är mina vänner. Vissa närmare än andra. Och några av er kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det skulle vara tomt utan er. Tack för att ni finns. Jag älskar er alla.

<3

 

 

De kallar sig #igers

Postat av
1

För ett par veckor sedan blev jag pingad av en vän på Instagram. Det gällde budskapet i en bild, och meningen löd ”Det här är kanske något för dig @sa_na_si?” Bilden visade nedräkningen till ett Instameet. En tweetup för folk som förälskat sig i, och använder Instagram. Det skulle ske lördagen den 29 september här i Göteborg. Öppet för vem som helst. Och självklart blev jag nyfiken.

Jag gillar Instagram. Har gjort det sedan appen kom, och använder den dagligen. Mina bilder är blandade. Jag har ingen direkt strategi eller tanke bakom det jag fotar och postar. Många bilder är på mig själv, och de flesta morgnar postar jag en #dagensoutfit. För mig är Instagram små glimtar ur min vardag, som jag visar med bilder. Ett komplement till min Twitter och Facebook. Och det känns som många av de jag följer på Instagram använder tjänsten på samma sätt. Som små fönster till verkligheten.

I dagsläget följer jag 187 konton. Nästan alla är personer jag lärt känna genom Twitter, och flertalet av dem är även mina vänner på Facebook. Bara två av dem jag följer är vänner jag haft länge. De är också de enda två som inte jobbar inom media eller med reklam. De två finns inte heller på Twitter. Det är mina ”outsiders” i ett annars rätt homogent, och till viss del självcentrerat, instagramflöde.

Men så i lördags för en vecka sedan mötte jag upp Deeped som var i stan, då denna helg sammanföll med bokmässan. Och lite nyfikna på vilka andra Göteborgstwittrare vi skulle möta där, traskade vi dit. Men ingen av oss var beredda på vad vi sedan skulle få vara med om.

Vi skulle samlas på Centralstationen. Och redan när vi kom märkte vi att något var annorlunda. Det satt redan ett trettiotal personer på Cafét vi skulle utgå ifrån, och det märkliga var att vi inte kände igen en enda av dem. Inte någon. Men de verkade känna varandra rätt väl. Vi var outsiders.

Majoriteten av Instagramarna var från Göteborg, men ett par av dem hade rest hit från Malmö, och det var även ett gäng som kommit från Norge och Danmark. Till det här instameetet, enbart för att umgås, prata med varandra, och gå en fotorunda ett par timmar i Göteborg.

Och efter ett tag började vi inse. Att de är många. Instagramarna. Att det är en hel community som bildats och vuxit sig stora via en app. Och att de rör sig enbart där. Instagram är deras hem, deras spelplan. Det är där de verkar. Och det är där de lär känna varandra.

Det här är personer som jag antagligen inte stött på i mina vanliga nätverk. De använder inte Instagram så som jag är van vid att se det användas. De behöver inte jobba med reklam, media, webben eller med sociala medier. Utan de har andra jobb, och andra liv, utanför mediebubblan. Få av dem har twitterkonton. Och de som har det följer ingen av oss, vi som tenderar att följa varandra, i den lilla ankdamm jag inser att jag faktiskt befinner mig i.

De är early adopters av ett nätverk. Och de kallar sig Igers, eller Instagramers, och finns över hela världen. I 330 länder närmare bestämt. Organiserade både på nätet och på Facebook. Deras centralhub är en webbsida med länkar till respektive land, och där man kan hitta allt matnyttigt som rör Instagram. Vilka appar man kan använda. Hur du editerar bilder på bästa sätt. Hur du kommunicerar under bilderna. Och vilka Igers som är stora och bra att följa.

Men samtidigt som det är bilderna som binder dem samman, är det inte val av motiv, eller hur bilden ser ut som är det centrala. Bilderna tenderar i vissa fall bara att agera som inkastare, och under dem följer långa konversationer. Om vädret, om dagen, eller om hur man mår för stunden. De använder Instagram som jag använder Twitter. För att umgås, för att knyta kontakter och för att hitta nya vänner.

Bilderna taggas inom communityn. Som #igers, #igersgotheborg, #igersmalmoe, #igersoslo, #igersdenmark. Eller som under träffen, #photowalk, #photowalk_gbg2012 eller #photowalk_scandinavia. Ibland taggas bilderna också med vilka fotoappar man använt. Väldigt sällan berör taggarna motivet. Utan taggarna är där så att man ska kunna hitta varandra i communityn. För att bindas samman.

Det verkar inte heller finnas några regler för hur en bra bild bör se ut. Man får lov att efterberarbeta bilderna hur mycket man vill. Förvränga och förvanska. Gärna genom flera olika typer av appar. Trolla till. Experimentera. Det uppskattas bara. Konstnärlig kreativitet som tas till vara. Att man vågar testa. Och jag gillar det. Det blir så opretantiöst. För det är inte viktiga. Det viktiga för dem är vänskapen och sammanhållningen. Kommunikation och tillhörighet. Och sen bilden.

Och för mig var detta något helt nytt. Något jag är glad över att jag ramlat på. För det ger mig en helt ny dimension i hur jag ser på sociala medier. För det har verkligen blivit mainstream. Och om Instagrammarna vuxit sig stora utan att någon av de jag följer upptäckt det, hur många andra communities finns det som rör sig i andra cirklar som inte upptäckts? För jag kan inte påminna mig om att jag sett en enda tweet, eller en enda bloggpost som berört Instagrammers. Så jag tror att det är dags att kanske öppna ögonen och leta på nya ställen. Prata med de som inte jobbar med samma sak, eller rör sig i samma kretsar. För jag lovar att då kommer vi att upptäcka att det finns öar där ute vi inte har någon aning om. Och visst är det häftigt!

 

Vill du läsa mer ingående om instagram och Instagrammers så läs @deepeds bloggpost där han gör en djupdykning i hur han ser på det.

 

Några bilder från Instameetet, tagna av andra, kan du se här.

Och några av mina bilder jag tog under dagen kommer här.