En glädjespridande, impulsiv, envis, drömmande, livsnjutande, cykeltokig art director, med ett &-tecken intatuerat i nacken och en överdriven fascination för typsnitt, reklam och sociala medier.
Jag är lycklig. Ni vet så där bubblig och pirrig som om jag hade kolsyra i blodet och fjärilar i magen på samma gång. Jag ser slutet på min parentes och början på något nytt. I fredags satte jag min namnteckning på ett papper. Den står där tillsammans med två andra. Som ett bevis på att vi knutit ett avtal.
Jag har fått jobb tänker du. Och det har jag, men inte som du eller någon annan tror. Och det är därför det behövs det ett blogginlägg för att förklara.
Jag har fått en chans. En möjlighet att skifta bana. Att till viss del släppa det jag jobbat med de senaste 10 åren för att nu få jobba med något nytt, något jag verkligen brinner för.
Jag har träffat ett företag som tror på mig. Som ser styrkan i den kunskap och det formseende reklambranschen givit mig, och som förstår potentialen i hur vi tillsammans kan använda det för att skapa något bra. De letar efter en content creator som även kan sociala medier. Men för att kunna jobba som det behöver jag digitaliseras ytterligare. Så de kommer att utbilda mig under tre månader. I Google Analytics, sökmotorsoptimering, Epi-server, AB-testing, och allt det där andra jag just nu saknar för att kunna flyga själv. Och sedan om allt går som planerat kommer jag att fortsätta hos dem. Som fastanställd. På en tjänst jag tidigare bara kunnat drömma om att få, men som nu ser ut att bli verklighet.
Jag kommer att få jobba med att skapa innehåll på nätet. Bild och text. Dels på webbsidor, men även i sociala medier, för att hjälpa våra uppdragsgivare att bli ännu bättre. Att synas ännu mer, och kunna kommunicera ännu starkare med sina kunder.
Så på måndag om en vecka tar jag hissen upp till 6e våningen på Östra Hamngatan 16 och går in genom dörren till Knowit för att börja min nya bana. Och jag är så lycklig. För det är det här jag vill göra. Och det är det här jag vill jobba med. Och Knowit ger mig den chansen.
Andreas Sjöström uttryckte det under sin session på Webbdagarna flera gånger. Att det krävs att man brinner för något för att kunna lyckas och för att kunna skapa något bra. Det krävs glädje och passion. Och det har jag. Till den grad att det finns viss risk för överslag.
Så jag ser fram mot den här tiden. Tre månaders djupdykning i ny kunskap som ger mig redskapen att ta klivet in i en ny tid, och förhoppningsvis också ett nytt jobb. Och jag är taggad och laddad till tusen. Och samtidigt livrädd. Men det är en bra kombination. Den håller mig ödmjuk och alert inför min utmaning.
Och sen, när jag är färdig, när jag lärt mig stegen och förstår hur musiken bör flöda, då ska jag dra upp volymen till max och dansa. För dammit
Det är fredag och jag sitter på Bushuset i Mölndal. Ett försök att göra mina barn lyckliga samtidigt som jag kan smygsurfa på ett öppet wifi man hittar i närheten. Ett litet fönster till den värld jag älskar att vara i.
Det är nästan inga här. Och det är inte så konstigt. Det är ju fredag, mitt på dagen och de flesta jobbar. Min dotter är äldst av de lekande barnen. Skolan är stängd så hon fick möjlighet att följa med. Min son är ledig fredagar för att han ska slippa gå hem mitt i leken veckans övriga dagar. Han går ju på dagis på nåder. De timmar han får. Sen får han vara hemma. Med mig.
Så mysigt tänker ni. Men det är inte så mysigt. Inte när det inte är självvalt. Inte när det blir varje dag. När man tvingas hitta på saker för att kunna stimulera. Inte bli galen. Men visst är jag lycklig över att jag har deras sällskap. De är ju de finaste jag har i livet. Mina ädelstenar.
Så idag blev det Bushuset. Jag och alla hemmamammor som är här med sina småbarn. Och det gör ont. För det känns så orättvist, och jag avundas er andra. För jag borde inte vara här. Jag borde sitta på ett kontor, lite fredagsmysig och bubblig, och längta till kvällen och helgens ledighet. Lagom mosig efter en veckas jobb. Så som de flesta av mina fredagar sett ut. Så som jag saknar dem. Så som de bör vara.
Den här tiden. Jag vill se den som en parentes. En parentes som förklarar att något blivit fel. Som ett hack i en skiva. Det hoppar till. Musiken skär sig för en kort stund, men fortsätter sen, precis som den ska. Och när det händer. Då lovar jag er, att då fan ska jag dansa.
Det susade i öronen och klumpen i magen vägrade att försvinna. Varför hade jag gått med på det här? Varför hade jag svarat ja? För stunden kändes det som den sämsta idén i världen, och jag ville helst av allt bara försvinna därifrån. Göra det som instinkten nu sa åt mig att göra. Att fly.
Jag visste att jag var förberedd. Kunde mitt manus nästan utantill. Jag hade övat mig hes dagarna före. Visste att jag skulle hålla mig inom tidsramarna. Att mina slides var bra och lagom informativa. Men ändå. Jag tittade på fusklapparna jag hade i handen. Orden flöt ihop, blev grumliga, svåra att läsa. Och fjärilarna i magen slogs om det trånga utrymmet.
Jag såg mig omkring i rummet. Trots att det var rätt mörkt där inne, kunde jag snabbt konstatera att där satt någonstans mellan 200–250 personer. Alla med blickarna vända mot scenen, koncentrerade på Niclas som med briljans och trovärdighet presenterade före mig. En talare vars ord landade precis där han ville. I varje åhörares medvetande. Klokheter och insikter. Framtidsprognoser om vart vi nu var på väg. Små gyllene ledtrådar och svar. Och jag såg hur hans lyssnare nickade i samförstånd.
Ingen lade märke till mig. Ingen kunde gissa att jag satt där i mörkret, vimmelkantig och illamående av nervositet, och räknade ner minuterna tills det var dags för mig att gå upp och hålla min session. Och jag fick räkna fort. För tiden verkade rusade fram, som om den hade extra bråttom just då. Och jag skrek inom mig att den skulle stanna. Bara för en sekund. Så att jag kunde få andas igen.
Herregud. Jag hade inte hållit föredrag sedan gymnasiet. Och nu detta. Jävulen inom mig hånskrattade. Och jag tänkte, att ska man lämna avtryck är det lika bra att göra det storskaligt. Och större scen än den här, var i stunden svår att hitta.
Jag rycktes ur mina tankar när rummet plötsligt expolderade i applåder. Ljudet rullade och studsade mot väggarna. Ökade till ett crescendo. Bekräftelsen från en nöjd publik efter en lyckad halvtimme. Niclas såg glad ut. Han log.
Det var dags. Nu eller aldrig. Eller, ja, aldrig existerade inte, det var nu det gällde. Och jag bad inom mig att rösten skulle hålla. Att orden skulle flyta på utan att stocka sig i halsen. Att jag inte skulle göra mig själv besviken. Att… Jag svalde hårt.
På skakiga ben reste jag mig och gick mot scenen. Det var fyra trappsteg upp. Fyra trappsteg mellan mörkrets trygghet och strålkastarnas sken.
Fyra. Små. Steg.
Så tog jag ett djupt andetag, blickade ut över rummet, och började tala.
(Och vet ni. Det var det roligaste jag har gjort på mycket länge.)
600 personer med samma intressen och passion har flytt göteborgssolen och indiansommaren för att nerda ner sig i det digitala och försöka få klarhet i den nutid och framtid som väntar oss.
Två dagar med energi. Två dagar med fantastiska möten. En kokande gryta med intressanta talare, inspirerande föreläsningar, och massor med nya utmaningar och tankar. Webbdagarna har pågått i Clarion Post Hotels fantastiska lokaler, och jag har varit där. Dessutom hade jag äran att vara en av talarna. Och i tisdags höll jag en session i det sociala mediespåret. På en scen. Inför massor av smarta hjärnor.
Är du nyfiken på Pinterest och vad jag pratade om, kan du läsa mitt manus här. Annars kan du scrolla längst ner på sidan och se presentationen i sin helhet som YouTube-klipp.
Hej allihop
Jag heter Sarah Bernhardt. Jobbar som ad och formgivare, och har jobbat i reklambranschen i snart 10 år. Några av er har jag träffat förut, och några av er kanske känner mig från twitter. Sa_na_si heter jag där.
Förutom min fetisch för bilder och typsnitt, så älskar jag reklam och all form av kommunikation på nätet. Jag lever med en fot i Göteborg och en fot i sociala medier. Jag är mer eller mindre beroende av Facebook och Twitter, och det måste man väl erkänna om man på 3 år hunnit med över 48 000 tweets. Men det känns rätt okej att erkänna det här, eftersom jag vet att jag inte är den enda i det här rummet med samma beroende.
När jag fick frågan av Magnus för ett par månader sedan om jag ville hålla en session på Webbdagarna så kände jag ”Åh vad roligt”. Det är ju fantastiskt kul att få stå här tillsammans med er och prata om något jag brinner för. Nämligen bilder och då också Pinterest.
Jag har alltid samlat på bilder. Alltid varit fascinerad av bilder. Så länge tillbaka jag kan minnas. Jag kan inte ha varit mycket äldre än 5 år när jag fick mina första bokmärken. De var de första bilder jag samlade. Jag minns att jag kunde sitta i timmar och titta på och ordna bland mina bokmärken. Efter det samlade jag på gnuggisar, Garbage Pale Kids, My little Pony, och de här receptkorten man fick i brevlådan.
Och så har det fortsatt.
Som AD ingår det ju i jobbet att samla. Man behöver hitta inspiration. Få idéer. Så allt snyggt jag har stött på genom åren har sparats. Bra annonskampanjer. Snygga posters. Logotyper. Ikoner. Och liknande. Ni har säkert gjort samma sak. Skärmdumpat och lagt i mappar på skrivbordet. Och jag gissar att ni precis som jag inte haft någon direkt strukturerad ordning på ert sparande. Hos mig hamnade det mesta nog i någon mapp döpt till typ ”Snygga saker”.
Problemet med att skärmdumpa är ju att man tar en bild ur sin kontext. Och sen har man ingen aning om vem som gjort den, när den gjorts och i vilket sammanhang. Och det är ju synd. De gånger jag hittat något som varit riktigt bra så har jag mailat det till mig själv, för att kunna ha kvar länken och veta dess ursprung. Senast jag tittade låg det någonstans över 400 mail i den mappen.
Det var lite samma problematik som grundarna till Pinterest upptäckt, och det var också så idén till Pinterest började att växa fram. Så i Mars 2010 lanserades det som skulle visa sig bli ett av de snabbast växande sociala nätverken vi har haft de senaste åren. Detta trots att det har varit invites only, fram till augusti i år då de släppte på det.
Vad är då Pinterest
Tänk dig att du stiger in i en stor godisaffär. Vart än du ser, från golv till tak är det staplat med godis. Alla sorter, sorterade efter smak. Och du kan plocka precis vad du vill. Hur mycket du vill. Blanda dina egna påsar. Dela med dig av dina favoriter. Och det tar aldrig slut. Visst låter det bra.
Byt nu ut godiset mot bilder, och godisaffären mot webben. Och du har Pinterest.
Pinterests hela grundidé bygger på bilder. Du som användare skapar dina egna digitala anslagstavlor där du sedan kan du ladda upp, organisera och dela med dig av bilder du gillar. Pinterest är dessutom ett öppet nätverk där du som användare kan följa vem du vill. Och som kopplar ihop folk efter intressen, och inte efter att man känner varandra.
Lite siffror och Pinterest
Pinterest har ca 1,36 miljoner användare inne på siten varje dag.
Medelpinnaren tillbringar ungefär 15.8 minuter / dag på siten. Det är längre tid än vad man spenderar inne på Facebook och Twitter. Och lika länge som man stannar inne på YouTube.
50 % av de som pinnar har barn.
80% av pinnarna är kvinnor.
De flesta bilder är repins. Dvs bilder som redan är inne i nätverket. Resterande laddas upp mha Pinmarklet (kommer in på det sen) eller från en användares dator eller telefon.
Störst åldersgrupp är mellan 25–34 år 27.4 %. Och åldersgruppen 25-55 är så hög som 66%.
Inkommande trafik från Pinterest till din site är större än både Youtube, Google+ och LinkedIn kombinerat.
Sedan Augusti i år kan man pinna videoklipp.
De fem största företagen är Amerikanska. Det kan vara intressant att se hur de använder Pinterest.
I maj 2012 var det ungefär 40 000 svenska användare.
Hur funkar det
När du loggar in på Pinterest kommer du att mötas av ett enormt flöde av bilder. Detta är bilder som användarna på Pinterest en gång har laddat upp. Och som nu flödar i underordnade i kategorier som Pinterest förutbestämt.
Var och en av dessa bilder kan
gillas
kommenteras
och eller repinnas
(Att repinna en bild innebär att du tar bilden och lägger upp den på en av dina anslagstavlor. Och den visas för de personer som följer dig.)
När du skapar ett konto
Så det är det första du gör när du loggar in som ny användare, att skapa dig ett antal anslagstavlor. Du kommer att få några förslag på ämnen att samla på (de populäraste) av Pinterest, men det är väldigt enkelt att byta namn på dessa, så att de passar din verksamhet.
Du väljer sedan en en övergripande kategori på din board, i dagsläget finns det 33 olika kategorier att välja mellan. Gör detta. Det ger dig bättre synlighet när användare söker efter nya bilder. För det är under den kategorin dina bilder kommer att flöda när de pinnas och repinnas.
Sedan ett tag tillbaka har du även möjlighet att bestämma dragbild till varje board. Den är viktig. Se det som omslaget till en bok eller en tidning. Den ska locka till nya följare och spegla innehållet på din board bra.
Som följare kan du välja att antingen följa ett helt konto, och då också alla de boards det kontot har. Om det kontot gör nya boards kommer du automatiskt följa dessa. Eller du kan välja att enbart följa vissa boards, de som intresserar dig.
(Mitt tips är att gå in och tryck ”follow” på ett konto. Klicka sedan ur de boards som inte intresserar dig. På så sätt kommer du automatiskt att följa de nya boards som den användaren skapar. Ngt som missas om man bara följer enstaka boards.)
Glöm inte att fylla i din bio ordentligt, och det här låter som en självklarhet. Men pinsamt många företag slarvar med att tala om vad de gör. ”Detta är Företaget X officiella sida” är inte en bra bio. Inte heller bara en webbadress. Även om det är snäppet bättre än de som inte skriver in någon webbadress över huvudtaget.
Se ditt Pinterestkonto som ett skyltfönster. Du vill att personer ska bli nyfikna på er verksamhet och klicka sig vidare till er webbsida/blogg/e-handel eller vart du nu vill att de ska hamna.
När du sedan hittar bilder i flödet som du gillar och vill lägga upp på en av dina boards, klickar du helt enkelt på den. Där har du förutom att du kan skriva kommentarer till den som tidigare pinnat bilden (det är ju trots allt ett socialt nätverk och de riktigt stora pinnarna kan ha långa diskussioner under sina bilder) möjlighet dela bilden direkt till Twitter och Facebook.
När du först skapar ditt konto kommer du att få frågan om du vill koppla ihop ditt Pinterestkonto med din Facebook och din Twitter. Gör det. Det gör att dina vänner kan se vad du pinnar även utanför Pinterest. Och du får ytterligare en spridning av bilder utanför nätverket. Dessutom kommer de bilder du pinnar att dyka upp i dina vänners ”ticker” på Facebook, och de kan se vad du pinnar även om de inte är en del av nätverket.
Välj sedan vilken board du vill lägga upp din bild på. Tagga den med de ord du vill ska vara sökbara. Det finns nämligen en riktigt bra sökfunktion på Pinterest. Den använder jag när jag vill hitta nya bilder. Är bilden redan taggad, låt de taggarna vara kvar och lägg i så fall till egna taggar om du tycker att det behövs.
Pinna. Och sedan är det klart. Din bild hamnar hos dig och kommer att visas för dina följare i deras flöde. Dessutom kommer den åter igen att hamna i flödet under den kategori som du bestämt att din board ska tillhöra. Svårare än så är det inte.
Pinmarklet
Nästa sak du bör göra att installera Pinmarklet till din webbläsare. Pinmarklet är ett hjälpmedel som gör att du kan pinna vilken bild du vill från vilken sida du vill på webben och lägga den på någon av dina boards på Pinterest.
Två styrkor med det.
Du tillför bilder till Pinterest. Antingen dina egna och eller andras. Och ditt pinnande blir mycket roligare. Nu har du ju hela webben att utgå ifrån. Men det finns en copyrightfråga att ta hänsyn till. Pinterest har nämligen friskrivit sig allt ansvar när det gäller copyright och stämningar. Och det är du som enskild pinnare, som har ansvaret för att den bild du pinnar är ok.
Och när du pinnar med hjälp av Pinmarklet bäddas urlen automatiskt in i bilden, och skapar en länk mellan din sida och Pinterest. Så att när någon klickar på din bild inne i Pinterest slussas personen sedan tillbaka till den sida bilden är pinnad ifrån. Och det är ju detta man vill åt. Att driva trafik in till sin sida/verksamhet. Att du dessutom skapar en länk mellan dina två plattformar är ju en fantastisk bonus. För länkar är bra och väger tungt. Och vem gillar länkar? Jo, Google, när du söker.
Så varför ska du som företag finnas på Pinterest
Eftersom Pinterest fortfarande är ett relativt ungt nätverk så är det här du hittar många early adopters. Framförallt inom mode, design och varor. Där kan ni hitta era influenser, och där kan ni vara med och bli sedda och också få ert varumärke spritt bland de som påverkar andra. Och är ni tidigt inne och gör ett bra jobb, kan ni också bli en influens och påverka andra inom er bransch.
Allt handlar ju om långsiktigt varumärkesbyggande. Pinterest ger er en möjlighet att visa upp ert varumärke er verksamhet på ett nytt sätt. Genom att visuellt berätta vad ni är bra på.
Genom pins kan du driva trafik till din webbsida.
Visa upp produkter eller tjänster. Vad är ni bra på? Vad säljer ni?
Använda Pinterest som en portfolio. Visa vad ni gjort tidigare. Vad har ni för produktportfölj.
Skapa större exponering och medvetenhet kring ert varumärke
Dela inspirerande bilder med andra användare. Vad inspirerar er som företag? Vad har ni för förebilder? Vad tycker ni om?
Berätta historien om ert företag med bilder. Se varje pinnad bild som omslaget på en tidning. Du vill att din läsare ska bli intresserad och slussas vidare in till din sida er verksamhet.
Fyra svenska företag på Pinterest som gör det bra
Ving
De har en väldigt attraktiv produkt. De visar bilder från sina resmål, och ökar suget att vilja åka dit. De visar hur kul barnen har på deras hotel. Och varje bild slussar dig in till deras hemsida, hotel, destination eller annan plats de förutbestämt. Dessutom har de tagit tillvara på möjligheten att pinna videofilmer som också visar bilder från deras destinationer.
Wakkaku
E-handelsföretag i Göteborg som säljer dyra designerkläder för kvinnor. De har precis börjat med Pinterest. Och de har förstått styrkan med nätverket. De har bland annat en Pin-it knapp på sin site vid alla sina varor och låter på så sätt deras kunder vara med och sprida deras varor.
Sedan lägger de upp sina kläder i inspirerande boards och får på så sätt sina kläder spridda på Pinterest, där var och en av bilderna slussar dig tillbaka till köpsidan.
Man kan dessutom följa Wakakuu på Instagram. Det visar de genom att ha en speciell board enbart för sina Instagrambilder.
Dagens Muffin
Sveriges största muffinsite med över 900 recept på 5 språk. Varje dag lägger de upp en ny bild och ett nytt muffinrecept på sin blogg. Pinnar samma bild på sin Pinterestboard och du kan genom Pinterest slussas tillbaka till bloggen och receptet.
Mat är stort på Pinterest. Så det här är prefekt om du är matbloggare. Använd dig av Pinterest som ditt skyltfönster. Där varje bild sedan slussar användaren till dina recept. Skapa länkar. Länkar gör att du syns i sökningar. Och då kan du dessutom använda dig av Pinterest widgeten genom att på din blogg visa vad du pinnar.
Handlavin.se
Och så har vi den här kille, Peder Molin. Han driver e-handelsiten handlavin.se. Han använder Pinterest genom att lägga ut vinrecensioner på de viner han säljer. När du klickar på dessa bilder slussas du vidare till ett blogginlägg om respektive vin. Det är helt briljant tycker jag.
Så fem snabba för att du som företag ska lyckas med ditt pinnande
Följ smart. Och följ många. Dina följare är dina bästa vänner. De är de som sprider ert varumärke.
Använd dig av hashtags. Tänk på att allt är sökbart. Hitta ord som trendar och använd dig av dem. Då syns du.
Pinna inte allt. Pinna det som är relevant för er målgrupp. Vad vill de se. Vad vill du att de ska se.
Länka dina egna bilder rätt. Använd Pinmarklet. Laddar du upp från din dator/tel se till att du skriver in den url dit du vill att din betraktare ska hamna om hen klickar på din bild. Skapa länkar. Länkar väger tungt och för varje repin av din bild skapas en ny länk. Fantastiskt eller hur.
Se till att ha snygga bilder. Det är ingen som vill ha fula bilder i sitt flöde. Ska du pinna se till att dina bilder håller hög kvalité.
Tänk på att man kan pinna på de flesta mobila enheter. Perfekt när man sitter fast i trafiken på morgonen på väg till jobbet. Eller när man sitter och slötittar på tvn på kvällen. Eller bara när du kör fast på jobbet och känner att inspirationen tryter. Ut på Pinterest. Titta av flödet. Pinna några bilder. Och du ska se att inspirationen kommer tillbaka igen.
Och framförallt, glöm inte att ha kul. För det är roligt med bilder. Och det är vansinnigt lätt att fastna på Pinterest. Så jag hoppas att vi ses i flödet.
Tack för mig
Om du vill fördjupa dig ytterligare i ämnet har Deeped skrivit ett par riktigt bra blogginlägg på ämnet. Ett av dem hittar du här. I slutet av det hittar du dessutom länkar till de övriga inläggen. De är väl värda att läsa.
Och är du nyfiken på vilken typ av bilder jag pinnar, så hittar du min profil här.
På en skolgård någonstans i Sverige, lite vid sidan av, men ändå mitt i myllret av efter-sommarlovet-glada barn, står en sexårig flicka. Hon har precis börjat i nollan. I en helt ny skola. Känner ingen. Allt är nytt. Nya fröknar, nya rutiner, nya klasskompisar. Nya salar att hitta rätt i och nya spelregler att lära sig tolka för att sedan försöka rätta sig efter. Hon är inte blyg. Har aldrig varit. Men allt detta nya känns lite läskigt. Och hon kramade sin mammas hand hårt när hon gick dit i morse.
Detta är starten på en ny etapp i livet. Här ska hon knyta kontakter med nya kompisar. Hitta en bästa vän. Fnittra över killars tokigheter, ha hemligheter och känna sig hemma. Här ska hon gå i 10 år. Det här är det nya nuet. Och det är nu plattformen för hennes självförtroende ska byggas. Det är här hon ska skapa sig en trygghet tillsammans med fröknar och klasskompisar.
Men hennes mamma är utan jobb. Blev varslad precis före sommaren, då arbetsbrist gjorde att hennes arbetsgivare inte hade råd att ha henne kvar. Och därför får flickan inte gå på fritids. För så är det bestämt. Även om flickan inte vill något hellre än att vara precis som de andra barnen och få stanna kvar och leka när skoldagen är slut. Fritids är till för barn som lever i en vardag där båda jobbar. Inte för någon vars mamma just nu är hemma, fast att mamman inte valt det själv. För då måste man gå hem. Trots att man är ny. Trots att det är före och efter skolan som de riktiga vänskapsbanden knyts. När det är lektid, då man får busa och skoja lite som man vill.
Men älskade dotter, du ska veta att dina blanka ögon krossar mitt hjärta när jag hämtar dig, och du vänder dig om och vinkar hejdå till dina klasskompisar, som hand i hand och kiknade av skratt rusar iväg för att leka. Och jag önskar så att situationen var annorlunda. Att du också fick springa iväg och plocka hallon i skogen, få blåmärken på knäna, leta efter grodor och leka jage.
Förlåt min ängel, för att min situation gör att du måste gå hem när skolan är slut. Förlåt min ängel för att jag jobbar i en bransch där jobben inte finns i överflöd. Förlåt min ängel för att jag inte kan få dig att förstå att jag inte väljer att hämta dig efter skolan, när allt du vill är att få stanna kvar och leka med dom som ska bli dina nya vänner. Förlåt min ängel för att jag inte kan ge dig den starten på ditt nya liv som jag önskar. Det är inget jag väljer. Det är andra som bestämt att det ska vara så. Att ni barn ska drabbas för att en vardag plötsligt inte är som en vardag brukar vara. Förlåt min ängel.
Jag älskar dig.
Tillägg Mån 24 augusti.
Hade ett samtal med fröknarna på fritids där jag berättade om mina känslor och farhågor. De är fantastiska, och efter att ha pratat med rektorn gör de nu ett undantag för vår dotter. Hon får stanna tom fikan på em, och en dag i veckan fram till 15.00 då de ska gå till skogen. Hela hon blev som solsken och fågelkvitter när jag berättade det. Och jag blev alldeles tårögd. *Tack skola X för att ni förstår* <3
Klockan var strax efter åtta på lördagsmorgonen när vi öppnade ytterdörren till stugan vi hyrde och rullade ut cyklarna på grusgården. Det var fortfarande kyligt och fuktigt i luften, och tunna skira moln hindrade solens strålar från att värma upp dagen. Jag huttrade i mina tunna cykelkläder, dels av den tidiga timmen, men också av att jag var så pirrig och förväntansfull. Dessutom började jag nu att bli riktigt nervös.
För tredje året i rad skulle jag cykla de 95 kilometerna i skogen mellan Sälen och Mora. Samma sträcka (nåja, nästan i alla fall) som Gustav Vasa kört på skidor en vargavinter 1521. Men nu skulle sträckan köras med mountainbike. Jag, tillsammans med mina twittervänner, Lotta, Henrik, och Håkan, och de övriga 8996 dårarna som var anmälda.
Det var ungefär en mil till starten därifrån vi bodde och cyklarna låg som ett pärlhalsband nerför den långa backe som binder samman Lindvallens stugbyar med samhället nedanför berget och Vasaloppsstarten. Det är något visst med att susa ner för den där backen tillsammans med hundratals andra cyklister, och den första milen till starten blir som ett slags förspel. En mental uppladdning där huvud och kropp förbereder sig på vad som komma skall. 95 kilometer terrängcykling i skog.
Det vimlade av folk nere i starten när vi kom dit. Musik dånade ur högtalarna. Cyklister och cyklar vart än man såg. Startfållorna hade börjat fyllas på och en förväntan låg i luften, så stark att den nästan gick att ta på. 9.00. Ungefär samtidigt som solen sprack igenom molntäcket, gick starten för tävlingsklassen. 2 tim 47 min 20 sek senare skulle segraren gå i mål på en galet snabb tid.
Jag startade i stargrupp 10. 45 minuter efter eliten. En rysning av eufori gick genom kroppen när jag tog de första tramptagen på väg mot Mora. Den första milen av CykelVasan går uppför. En stigning som gör att den stora startklungan glesas ur. Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt. De finns de som kör slut på sig själva redan i första backen, och jag ville inte vara en av dem. Sen väl uppe på toppen svänger vägen av in i skogen, och det är då det riktigt roliga börjar. Det är då man själv och cykeln får bekänna färg. För efter det så är det grusvägar och skogsstigar som gäller, bortsätt från någon kort bit på asfalt. Underlaget hädanefter är hoppigt, skakigt och underbart ojämnt.
De första milen passerade relativt snabbt. Benen var med mig, kroppen lika så. Den totala glädje jag ofta känner när jag cyklar höll i sig rätt länge. Och jag cyklade nog de första 6,5 milen med ett leende på läpparna.
Strax efter Risberg hamnade jag bakom en tatuerad vad. En stor svart sol som jag hakade på och som triggade mig att hålla samma tempo. Gissar att ägaren av vaden var några år äldre än jag, och han höll rätt bra fart. Det är skönt att ha draghjälp, och vi hade sällskap ett tag, jag och den där vaden. Men sedan körde jag om honom i en uppförsbacke där han inte orkade hålla tempot uppe. Det kändes rätt gott.
Något som har slagit mig alla tre åren är hur magiskt vackert Dalarna är. Vissa delar av CykelVasan är så förtrollande att man nästan tappar andan. Stora sjöar som ligger spegelblanka, kantas av små faluröda stugor. Skogspartier av tätaste trollskog som viskar av hemligheter när man susar förbi. Gräsängar som böljande öppnar upp landskapet. Man cyklar med gåshud, och stundtals gör omgivningen att man glömmer bort hur långt det är man egentligen ska köra.
De första timmarna flöt på riktigt bra. Jag kände mig stark och att cykla har sällan känts så enkelt. Men strax före Oxberg, då man har ungefär två mil kvar, där vände det. Någon kilometer före depåstoppet möts man av en backe från helvetet. Den tar liksom aldrig slut. En lång seg grusbacke där solen står rätt på och gassar. En backe som suger musten ur en, och där benen, när man når toppen, värker och pulserar så av mjölksyra att man bara har lust att skrika rätt ut.
Hur än jag försökte kunde jag inte bli av med smärtan i låren efter Oxbergsbacken. Så i år blev de sista milen överjävliga. De körs på ett rätt sandigt underlag och cykeln får liksom inget grepp. Hjulen slirar och det känns ungefär som att cykla med punktering. Jag hade inga krafter kvar, och tröttheten efter närmare fyra timmar i sadeln slog till med råge. Allt såg plötsligt likadant ut och det kändes som om jag passerade samma granar och talldungar om och om igen. Vartenda parti som inte lutade nerför blev ett krig mellan kroppens önskan om att sakta ner, och huvudets envishet som mantrade att förra årets tid kunde slås.
Illamåendet var nu konstant. Huvudet dunkade i takt med pulsslagen. Benen skrek av mjölksyra. I uppförsbackarna där man tvingades trycka på så flimrade det nästan framför ögonen. Men ännu en bit till var jag tvungen att cykla. Ett tag till var jag tvungen att pressa tramporna nedåt och tvinga cykeln framåt på det sandiga underlaget.
Jag hade glömt att kilometrar kunde vara så långa, att backar kunde kännas så sega, och att kroppen kunde göra så ont. Människan har en fantastisk förmåga att förtränga. Jag antar att jag var precis lika urlakad på kraft och energi den sista biten förra året. Men nu kändes det som om jag aldrig hade varit så här trött förut.
När cykeln tillslut nådde den asfalt som leder in mot mål fick jag tårar i ögonen. När jag passerade mållinjen kände jag hur de rann utefter kinderna. Trött, darrig, och lycklig körde jag under den skylt som kommit att symbolisera Gustav Vasas hjältedåd, och som nu agerar som målinje. 4 tim 21 min och 11 sek efter det att jag startat i Sälen. Tretton minuter snabbare än året innan. Och fy fan vad det kändes bra.
Tillägg 1.
Hur gick det då för de andra? Alla tre kom i mål på suveräna tider. Ett extra stort grattis till Lotta som cyklade Vasan för första gången. Jag är så sjukt stolt över dig, min vän.
Tillägg 2.
Tack alla ni masar och kullor som stod längs spåret och hejade på. Tack för att ni ger oss den extra lilla uppmuntran som gör att vi orkar trampa ett tag till. Tack alla ni som delar ut sportdryck, saltgurkor och bananer i depåerna. Jag trodde inte att saltgurka kunde smaka så gudomligt gott. Tack Vasaloppet för att ni är en sådan fantastisk organisation och för att era anställda alltid har ett leende på läpparna. Tack alla ni. Ni gör skillnad.
Tillägg 3.
Tre cykelvasor i rad. Tre omgångar med magiskt väder och perfekta förhållanden. Tre år med konstant förbättrade tider. Går det att toppa en fjärde gång? Jag vet inte. Just nu känns det inte så. Startplatserna till 2013 släpps i september. De tar slut samma dag. Då måste jag ha bestämt mig. Får se om jag tänkt om tills dess.
Ett litet tecken har letat sig in i mitt hjärta, byggt ett bo och beslutat sig för att stanna där. En vacker, böljande, snirklig form, med en början och ett slut, eller är det ett slut och en början?
En symbol som binder samman. Förenar. Ett bevis på att något hör ihop. För det är vad det betyder. I grunden. Avskalat och korrekt. Och enligt wikipedia. Men för mig har det kommit att symbolisera så mycket mer.
Balansen i ett obalanserat tecken. Det lilla som möter det stora, i en perfekt disharmoni. Sluter in och öppnar upp. Och det finns återskapat i oändligt många former. Snirkliga, smala, delikata. Feta, tunga, otympliga. Tillintetsägande, platta, tråkiga. Handskrivna, utkarvade, stämplade. Bräckliga, sköra och näst intill transparenta. Vart och ett med sin charm, och sitt uttryck. Och jag älskar dem alla.
Men de som fångar mitt öga, och som faktiskt kan få mig att bli alldeles tårögd över att de är så vackra i sin utformning, är de versioner som inte ser ut som man kanske förväntar sig. De som bryter normen och skiljer sig från det där förutbestämda som vi redan sett, och som vi tror att vi känner.
De som i formen i stället berör, då det avbildar känslan precis så som vi känner i den stund vi skriver det. Samma innebörd, samma betydelse, samma grundform, men ändå inte.
Och ibland är passionen och kärleken till något så stark att man vill att den ska finnas där för alltid. För mig blev det en tatuering i nacken. Det vackraste &-tecken jag någonsin sett och som jag nu alltid kommer att bära med mig. Euforiskt lycklig över att jag gjorde den. Och jag har ytterligare ett hängade runt halsen. En gåva från någon som känner mig väl. Som hittade precis rätt. Ett & från en gammal tryckpress. Det har hängt runt min hals sedan jag fick det, strax ovanför hjärtat. Precis där det ska vara.
&
Jag har en board på Pinterest där jag samlat en del. De kan du se om du klickar här. <3
