Klockan var strax efter åtta på lördagsmorgonen när vi öppnade ytterdörren till stugan vi hyrde och rullade ut cyklarna på grusgården. Det var fortfarande kyligt och fuktigt i luften, och tunna skira moln hindrade solens strålar från att värma upp dagen. Jag huttrade i mina tunna cykelkläder, dels av den tidiga timmen, men också av att jag var så pirrig och förväntansfull. Dessutom började jag nu att bli riktigt nervös.
För tredje året i rad skulle jag cykla de 95 kilometerna i skogen mellan Sälen och Mora. Samma sträcka (nåja, nästan i alla fall) som Gustav Vasa kört på skidor en vargavinter 1521. Men nu skulle sträckan köras med mountainbike. Jag, tillsammans med mina twittervänner, Lotta, Henrik, och Håkan, och de övriga 8996 dårarna som var anmälda.
Det var ungefär en mil till starten därifrån vi bodde och cyklarna låg som ett pärlhalsband nerför den långa backe som binder samman Lindvallens stugbyar med samhället nedanför berget och Vasaloppsstarten. Det är något visst med att susa ner för den där backen tillsammans med hundratals andra cyklister, och den första milen till starten blir som ett slags förspel. En mental uppladdning där huvud och kropp förbereder sig på vad som komma skall. 95 kilometer terrängcykling i skog.
Det vimlade av folk nere i starten när vi kom dit. Musik dånade ur högtalarna. Cyklister och cyklar vart än man såg. Startfållorna hade börjat fyllas på och en förväntan låg i luften, så stark att den nästan gick att ta på. 9.00. Ungefär samtidigt som solen sprack igenom molntäcket, gick starten för tävlingsklassen. 2 tim 47 min 20 sek senare skulle segraren gå i mål på en galet snabb tid.
Jag startade i stargrupp 10. 45 minuter efter eliten. En rysning av eufori gick genom kroppen när jag tog de första tramptagen på väg mot Mora. Den första milen av CykelVasan går uppför. En stigning som gör att den stora startklungan glesas ur. Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt. De finns de som kör slut på sig själva redan i första backen, och jag ville inte vara en av dem. Sen väl uppe på toppen svänger vägen av in i skogen, och det är då det riktigt roliga börjar. Det är då man själv och cykeln får bekänna färg. För efter det så är det grusvägar och skogsstigar som gäller, bortsätt från någon kort bit på asfalt. Underlaget hädanefter är hoppigt, skakigt och underbart ojämnt.
De första milen passerade relativt snabbt. Benen var med mig, kroppen lika så. Den totala glädje jag ofta känner när jag cyklar höll i sig rätt länge. Och jag cyklade nog de första 6,5 milen med ett leende på läpparna.
Strax efter Risberg hamnade jag bakom en tatuerad vad. En stor svart sol som jag hakade på och som triggade mig att hålla samma tempo. Gissar att ägaren av vaden var några år äldre än jag, och han höll rätt bra fart. Det är skönt att ha draghjälp, och vi hade sällskap ett tag, jag och den där vaden. Men sedan körde jag om honom i en uppförsbacke där han inte orkade hålla tempot uppe. Det kändes rätt gott.
Något som har slagit mig alla tre åren är hur magiskt vackert Dalarna är. Vissa delar av CykelVasan är så förtrollande att man nästan tappar andan. Stora sjöar som ligger spegelblanka, kantas av små faluröda stugor. Skogspartier av tätaste trollskog som viskar av hemligheter när man susar förbi. Gräsängar som böljande öppnar upp landskapet. Man cyklar med gåshud, och stundtals gör omgivningen att man glömmer bort hur långt det är man egentligen ska köra.
De första timmarna flöt på riktigt bra. Jag kände mig stark och att cykla har sällan känts så enkelt. Men strax före Oxberg, då man har ungefär två mil kvar, där vände det. Någon kilometer före depåstoppet möts man av en backe från helvetet. Den tar liksom aldrig slut. En lång seg grusbacke där solen står rätt på och gassar. En backe som suger musten ur en, och där benen, när man når toppen, värker och pulserar så av mjölksyra att man bara har lust att skrika rätt ut.
Hur än jag försökte kunde jag inte bli av med smärtan i låren efter Oxbergsbacken. Så i år blev de sista milen överjävliga. De körs på ett rätt sandigt underlag och cykeln får liksom inget grepp. Hjulen slirar och det känns ungefär som att cykla med punktering. Jag hade inga krafter kvar, och tröttheten efter närmare fyra timmar i sadeln slog till med råge. Allt såg plötsligt likadant ut och det kändes som om jag passerade samma granar och talldungar om och om igen. Vartenda parti som inte lutade nerför blev ett krig mellan kroppens önskan om att sakta ner, och huvudets envishet som mantrade att förra årets tid kunde slås.
Illamåendet var nu konstant. Huvudet dunkade i takt med pulsslagen. Benen skrek av mjölksyra. I uppförsbackarna där man tvingades trycka på så flimrade det nästan framför ögonen. Men ännu en bit till var jag tvungen att cykla. Ett tag till var jag tvungen att pressa tramporna nedåt och tvinga cykeln framåt på det sandiga underlaget.
Jag hade glömt att kilometrar kunde vara så långa, att backar kunde kännas så sega, och att kroppen kunde göra så ont. Människan har en fantastisk förmåga att förtränga. Jag antar att jag var precis lika urlakad på kraft och energi den sista biten förra året. Men nu kändes det som om jag aldrig hade varit så här trött förut.
När cykeln tillslut nådde den asfalt som leder in mot mål fick jag tårar i ögonen. När jag passerade mållinjen kände jag hur de rann utefter kinderna. Trött, darrig, och lycklig körde jag under den skylt som kommit att symbolisera Gustav Vasas hjältedåd, och som nu agerar som målinje. 4 tim 21 min och 11 sek efter det att jag startat i Sälen. Tretton minuter snabbare än året innan. Och fy fan vad det kändes bra.
Tillägg 1.
Hur gick det då för de andra? Alla tre kom i mål på suveräna tider. Ett extra stort grattis till Lotta som cyklade Vasan för första gången. Jag är så sjukt stolt över dig, min vän.
Tillägg 2.
Tack alla ni masar och kullor som stod längs spåret och hejade på. Tack för att ni ger oss den extra lilla uppmuntran som gör att vi orkar trampa ett tag till. Tack alla ni som delar ut sportdryck, saltgurkor och bananer i depåerna. Jag trodde inte att saltgurka kunde smaka så gudomligt gott. Tack Vasaloppet för att ni är en sådan fantastisk organisation och för att era anställda alltid har ett leende på läpparna. Tack alla ni. Ni gör skillnad.
Tillägg 3.
Tre cykelvasor i rad. Tre omgångar med magiskt väder och perfekta förhållanden. Tre år med konstant förbättrade tider. Går det att toppa en fjärde gång? Jag vet inte. Just nu känns det inte så. Startplatserna till 2013 släpps i september. De tar slut samma dag. Då måste jag ha bestämt mig. Får se om jag tänkt om tills dess.
