Startfältet i årets final i Melodifestivalen har precis blivit färdigt. Och det är med besvikelse och lite ont i magen som det blir klart att av tio bidrag i finalen, så är det bara ett av dem som framförs av en kvinna. Louise Hoffsten.

Visst är det vi, folket, som röstat. Och visst har vi kommit fram till resultatet på ett rättvist sätt. Det säger jag ingenting om. Men jag kan ändå tycka att det är synd. För omedvetet skickar det ut signaler. Signaler som antingen felaktigt visar en skev samhällsbild. Eller ännu värre, signaler som faktiskt speglar den tid vi lever i. Där vi någonstans lurar oss själva, när vi försöker övertyga oss om att vi är någorlunda jämställda när det kommer till kön.

Men min fyraåring reagerade på att det nästan bara var killar i finalgenomgången. Och tyvärr är det är inte första gången han noterar något sådant här. Det var nämligen samma utgång i finalen av favoritbarnprogrammet Rampljus, där sju finalbidrag framfördes, och inte ett enda av en tjej. Då konstaterade han helt sonika att ”Mamma, det finns inga grymma tjejer.”

Och det finns fler vågskålar som slår över. I de flesta jurygrupper i tävlingsprogrammen på tv är det en majoritet av två eller tre män, plus en kvinna. Förutom i Sveriges mästerkock, där juryn bara består av män. Och detta för att det inte finns några duktiga kvinnliga kockar. Eller?

Och i dotterns tennis delar ledarna upp de åtta barnen i två grupper. Fyra killar på den ena tennisbanan och fyra tjejer på den andra. Här pratar vi om sexåringar. De är glada om de lyckas träffar bollen. Så grupperna har ingenting med kunskapsnivå att göra. Och jag tror inte att ledarna gör det medvetet. Det har bara otur när de tänker.

Vi har ett felaktigt ”mind set”. På default. Och tyvärr präntar vi medvetet och omedvetet in det i våra barn. Redan från unga år. Och jag tror tyvärr inte att melodifestivalens startfält i år kommer att göra saken bättre. Oavsett hur det kom till.

För egen del hoppas jag att Yohio vinner. Mycket för att han vågar gå sin egen väg. Vara stolt över sig själv och det han tror på. Att han sedan har den bästa rösten och låten i starfältet, och dessutom har stora möjligheter att ta Eurovisionsfelstivalen med storm, ser jag som en riktig bonus.

Inlägg #39 #Blogg100

Och jag är ingen kvinnosakskvinna och feminist. Jag gillar olika, blandningen och dynamiken. Och kommer man hem till oss och ser barnens sovrum, är det inte särskilt svårt att lista ut att jag har en pojke och en flicka. Där finns nämligen ett blått rum och ett rosa rum. Men i båda rummen hittar du innebandyklubbor, bollar, nallar, tennisracket, dödskallar och pärlplattor.