…på riktigt. Det blev ingen skidåkning idag. Inte för mig i alla fall. De andra sju i stugan har varit ute sedan niotiden i morse. Istället för att susa ner för manchesterplogade pister har jag fått gå på värktabletter var 6e timme.
Ryggen brakade ihop igår efter att jag, på skidor, bogserat min sexåriga dotter uppför en backe. Jag gissar att hon iklädd full skidutrustning väger närmare 28 kg. Så i morse fick jag rulla ur sängen, med en totalförstörd rygg som skriker av varje andetag jag tar. Det fanns inget annat alternativ än att stanna hemma. Trist då solen dessutom beslutade sig för att titta fram, och dagen inifrån ut sett verkar alldeles underbar.
Men jag är vid gott mod och hoppas på att ryggen är bättre i morgon, så att jag åtminstone kan stå på skidorna under eftermiddagen. Det är en smärre pina att gå inne i en alpinredd furustuga, utan uppkoppling, med ett snölandskap badandes i solsken utanför fönstret.
Inga böcker och tidningar har jag med mig heller. Visserligen finns det böcker att låna i stugan. Böcker som Hästarnas dal, Pestens tid, och Nationens hjälte. Jag kan inte påstå att någon av titlarna lockar speciellt mycket. Det blir väl till att sätta på någon av barnens filmer för att få tiden att gå. Madagaskar 3 har jag hört ska vara en riktig höjdare.
Inlägg #42 #Blogg100
