Nu har jag varit där. På arbetsförmedlingen. Ett ställe jag naivt nog trodde jag aldrig skulle behöva besöka. Jag är ju en ambitiös person. Som har studerat, 5 år närmare bestämt. Ingen spikrak univeritetsutbildning, men ändå. Varit plikttrogen. Lagt ner min själ på de arbetsplatser där jag varit. Nästan inga sjukdagar. Och nu, mellan jobb, som det så fint heter.
Så i tisdags traskade jag dit. På baksidan av ett fult tegelhus byggt på åttiotalet låg det. En liten rostig skylt vittnade om att jag kommit rätt. Ordet Arbetsförmedling var avskavt på sina ställen och skylten såg ut att ha hängt där i evigheter. Jag öppnade dörren och gick in, och det var som att kliva tillbaka 20 år i tiden. Nu har jag aldrig varit på arbetsförmedlingen förut, och jag gissar att inte alla kontor ser ut som det här, men här hade tiden verkligen stannat.
Direkt innanför dörren möttes jag av ett litet trångt, rätt så klaustrofobiskt, väntrum. Gulnade tapeter, slitet platsgolv, ett vulgärstort broschyrställ i trä på väggen. Det stod en kornblå fuskskinnsoffa på höger sida, obekvämt inknödd. Två mindre kantstötta skrivbord med, vad jag sedan fick erfara, var sin PC på, och en skrivare som var inkopplad till dessa. Hela rummet andades fult och gammalt.
Längst in i rummet, avskärmandes början av en korridor, stod ytterligare ett skrivbord upphissat till ståhöjd. Det fanns en dator på det bordet också, och ett virrevarr av trassliga sladdar hängde likt ett vattenfall ner mot golvet. Bakom virrevarret stod den tjej jag skulle prata med för att skriva in mig.
Där (?!) mitt i det lilla klaustrofobiska rummet, bland alla andra som väntade. Inget som avskärmar. Ingenting som kan kallas privat sfär. Inga växter i vägen eller annat som döljer mig från nyfikna ögon och öron. Utan blottad och naken får man snällt svara på frågor om uppsägning, varsel, a-kassa, socialstatus, ekonomibehov och annat känsligt. Fy fan.
Jag kan inte låta bli att undra hur de tänker? Räcker det inte att man redan innan man stiger in genom dörren har ångest över att behöva vara där. Borde inte atmosfären vittna om ljus och framtidshopp? Vara öppen och inbjudande? En plats som trots allt känns ok att gå till. I stället för att som nu, vara dyster och mörk, med luft som gör det svårt att andas.
När får vi se en arbetsförmedling som är verklighetsuppdaterad och i framkant? Där man hämtar sin information från nätverk som LinkedIn, och synkroniserar sina plattformar så allt blir färdigifyllt med ett knapptryck. En arbetsförmedling där de kan ta hand om oss mittilivetmedhögskoleutbildningsarbetslösa, som redan har datorvana, ett bra cv, och en gedigen utbildning. Vi som redan innan vi ens klivit innanför dörren, fyllt i vår profil, registrerat oss på alla rekryteringsfirmor som finns, sökt de jobb som ligger ute på marknaden och uppdaterat våra cvn på nätet.
Det är dags för arbetsförmedlingen att komma in i matchen och ta klivet in i 2000-talet, med allt vad det vill säga. Så att ett besök hos dem inte känns som ytterligare ett nederlag. Utan som det faktisk är menat att arbetsförmedlingen ska vara, en hjälp, en trygghet, och någon att kunna luta sig mot, när man plötsligt befinner sig mitt i ett gungande hav utan land i sikte.
Ps. Hur gick det då? Jo, det gick bra. Jag är inskriven. Ska gå på mitt första informationsmöte den 3e juli(?) och fick färdigifyllt hela min profil. Det enda jag faktiskt hade problem med, bortsett från atmosfär-chocken, var att hitta @-tecknet på PCn. Tur då, att jag har mitt underbara nätverk på twitter att fråga.
Tillägg. Den här bilden dök upp i mitt Facebookflöde häromdagen.
