Kategoriarkiv: Livet

Hur gör ni

Postat av
10


Ibland undrar jag, hur ni orkar. Ni som är mina förebilder. Ni som verkar springa fortare än utvecklingen och alltid ligger där på randen till framtiden.

Hur får ni tiden att räcka till? Och lusten, att inte svika? Till allt det där andra ni också hinner med utöver alla måsten.

Jag försöker. Vill lära, komma ikapp. Eller åtminstone känna att jag har koll. Att jag kan hantera verkligheten med mina krav och mina förväntningar.

Så jag stannar uppe tills fönstren på gatan lyser svarta och nattens tystnad ekar i månskenet. Jag stannar uppe och läser. Varenda bloggpost jag kan komma över. Varenda länk jag kan följa. För att ytterligare kunna. Samla information om allt det där nya jag brinner för att förstå. För att veta lite mer. Vara lite bättre. Och för att döva rädslan om att inte räcka till.

Varenda kväll bestiger jag mitt berg av krav som ständigt växer.

Men huvudet sviker, och ögonen, och orken. Orden flyter ihop till en gröt lika mosig som hjärnan. Tröttheten gör sig påmind. Sömnen hägrar. Och sängen. Ångesten kommer smygande, viskar om lathet. Och alla borden som inte blir gjorda hänger tunga på mina axlar.

Så snälla berätta er hemlighet för mig. Hur gör ni? Hur hinner ni allt? Hur klarar ni att rusa i detta tempo? Jag fascineras av ert driv och av er kunskap. Önskar att jag vore mer som er. Ni som är mina förebilder.

 

50 000 tweets fyllda med kärlek

Postat av
1

Häromdagen fyllde jag tre år på Twitter, och två dagar tidigare passerade jag det, för mig, makalösa antalet 50 000 tweets. Jag har svårt att föreställa mig hur de här tre åren som gått skulle sett ut utan mitt älskade nätverk. För det har delvis förändrat mig. Och förändrat det liv jag lever. Och mycket är tack vare er.

Älskade twittrare. Ni är så många av mina skratt och mina leenden. Ni är mitt sällskap på bussen på morgnarna, min lunchdate då jag äter ensam, och de kvällar då jag sitter uppkrupen i soffan och inväntar natten. Ni är min inspiration och mina förebilder. Mitt mod när jag tvekar. Och ni pushar mig till beslut jag annars inte vågar ta.

Ni har svaren på mina frågor när tankarna knyter sig. Och mina ord när meningarna stockar sig i halsen. Ni torkar mina tårar när de grumlar min blick. Och ni tar emot mig de gånger jag faller.

Ni är mina vädergudar och stilpoliser. Mina träningskamrater och mitt pepp. Och ni finns alltid där som ett skönt mummel i feeden, även de stunder då jag är tyst.

Ni har blivit och är mina vänner. Vissa närmare än andra. Och några av er kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det skulle vara tomt utan er. Tack för att ni finns. Jag älskar er alla.

<3

 

 

En bloggpost – vad är det jag ska göra nu?

Postat av
25

Jag är lycklig. Ni vet så där bubblig och pirrig som om jag hade kolsyra i blodet och fjärilar i magen på samma gång. Jag ser slutet på min parentes och början på något nytt. I fredags satte jag min namnteckning på ett papper. Den står där tillsammans med två andra. Som ett bevis på att vi knutit ett avtal.

Jag har fått jobb tänker du. Och det har jag, men inte som du eller någon annan tror. Och det är därför det behövs det ett blogginlägg för att förklara.

Jag har fått en chans. En möjlighet att skifta bana. Att till viss del släppa det jag jobbat med de senaste 10 åren för att nu få jobba med något nytt, något jag verkligen brinner för.

Jag har träffat ett företag som tror på mig. Som ser styrkan i den kunskap och det formseende reklambranschen givit mig, och som förstår potentialen i hur vi tillsammans kan använda det för att skapa något bra. De letar efter en content creator som även kan sociala medier. Men för att kunna jobba som det behöver jag digitaliseras ytterligare. Så de kommer att utbilda mig under tre månader. I Google Analytics, sökmotorsoptimering, Epi-server, AB-testing, och allt det där andra jag just nu saknar för att kunna flyga själv. Och sedan om allt går som planerat kommer jag att fortsätta hos dem. Som fastanställd. På en tjänst jag tidigare bara kunnat drömma om att få, men som nu ser ut att bli verklighet.

Jag kommer att få jobba med att skapa innehåll på nätet. Bild och text. Dels på webbsidor, men även i sociala medier, för att hjälpa våra uppdragsgivare att bli ännu bättre. Att synas ännu mer, och kunna kommunicera ännu starkare med sina kunder.

Så på måndag om en vecka tar jag hissen upp till 6e våningen på Östra Hamngatan 16 och går in genom dörren till Knowit för att börja min nya bana. Och jag är så lycklig. För det är det här jag vill göra. Och det är det här jag vill jobba med. Och Knowit ger mig den chansen.

Andreas Sjöström uttryckte det under sin session på Webbdagarna flera gånger. Att det krävs att man brinner för något för att kunna lyckas och för att kunna skapa något bra. Det krävs glädje och passion. Och det har jag. Till den grad att det finns viss risk för överslag.

Så jag ser fram mot den här tiden. Tre månaders djupdykning i ny kunskap som ger mig redskapen att ta klivet in i en ny tid, och förhoppningsvis också ett nytt jobb. Och jag är taggad och laddad till tusen. Och samtidigt livrädd. Men det är en bra kombination. Den håller mig ödmjuk och alert inför min utmaning.

Och sen, när jag är färdig, när jag lärt mig stegen och förstår hur musiken bör flöda, då ska jag dra upp volymen till max och dansa. För dammit

…it’s going to be like playing in a rock band.

 

Då fan ska jag dansa

Postat av
3

Det är fredag och jag sitter på Bushuset i Mölndal. Ett försök att göra mina barn lyckliga samtidigt som jag kan smygsurfa på ett öppet wifi man hittar i närheten. Ett litet fönster till den värld jag älskar att vara i.

Det är nästan inga här. Och det är inte så konstigt. Det är ju fredag, mitt på dagen och de flesta jobbar. Min dotter är äldst av de lekande barnen. Skolan är stängd så hon fick möjlighet att följa med. Min son är ledig fredagar för att han ska slippa gå hem mitt i leken veckans övriga dagar. Han går ju på dagis på nåder. De timmar han får. Sen får han vara hemma. Med mig.

Så mysigt tänker ni. Men det är inte så mysigt. Inte när det inte är självvalt. Inte när det blir varje dag. När man tvingas hitta på saker för att kunna stimulera. Inte bli galen. Men visst är jag lycklig över att jag har deras sällskap. De är ju de finaste jag har i livet. Mina ädelstenar.

Så idag blev det Bushuset. Jag och alla hemmamammor som är här med sina småbarn. Och det gör ont. För det känns så orättvist, och jag avundas er andra. För jag borde inte vara här. Jag borde sitta på ett kontor, lite fredagsmysig och bubblig, och längta till kvällen och helgens ledighet. Lagom mosig efter en veckas jobb. Så som de flesta av mina fredagar sett ut. Så som jag saknar dem. Så som de bör vara.

Den här tiden. Jag vill se den som en parentes. En parentes som förklarar att något blivit fel. Som ett hack i en skiva. Det hoppar till. Musiken skär sig för en kort stund, men fortsätter sen, precis som den ska. Och när det händer. Då lovar jag er, att då fan ska jag dansa.

 

Where the magic happens

Postat av
10

Det susade i öronen och klumpen i magen vägrade att försvinna. Varför hade jag gått med på det här? Varför hade jag svarat ja? För stunden kändes det som den sämsta idén i världen, och jag ville helst av allt bara försvinna därifrån. Göra det som instinkten nu sa åt mig att göra. Att fly.

Jag visste att jag var förberedd. Kunde mitt manus nästan utantill. Jag hade övat mig hes dagarna före. Visste att jag skulle hålla mig inom tidsramarna. Att mina slides var bra och lagom informativa. Men ändå. Jag tittade på fusklapparna jag hade i handen. Orden flöt ihop, blev grumliga, svåra att läsa. Och fjärilarna i magen slogs om det trånga utrymmet.

Jag såg mig omkring i rummet. Trots att det var rätt mörkt där inne, kunde jag snabbt konstatera att där satt någonstans mellan 200–250 personer. Alla med blickarna vända mot scenen, koncentrerade på Niclas som med briljans och trovärdighet presenterade före mig. En talare vars ord landade precis där han ville. I varje åhörares medvetande. Klokheter och insikter. Framtidsprognoser om vart vi nu var på väg. Små gyllene ledtrådar och svar. Och jag såg hur hans lyssnare nickade i samförstånd.

Ingen lade märke till mig. Ingen kunde gissa att jag satt där i mörkret, vimmelkantig och illamående av nervositet, och räknade ner minuterna tills det var dags för mig att gå upp och hålla min session. Och jag fick räkna fort. För tiden verkade rusade fram, som om den hade extra bråttom just då. Och jag skrek inom mig att den skulle stanna. Bara för en sekund. Så att jag kunde få andas igen.

Herregud. Jag hade inte hållit föredrag sedan gymnasiet. Och nu detta. Jävulen inom mig hånskrattade. Och jag tänkte, att ska man lämna avtryck är det lika bra att göra det storskaligt. Och större scen än den här, var i stunden svår att hitta.

Jag rycktes ur mina tankar när rummet plötsligt expolderade i applåder. Ljudet rullade och studsade mot väggarna. Ökade till ett crescendo. Bekräftelsen från en nöjd publik efter en lyckad halvtimme. Niclas såg glad ut. Han log.

Det var dags. Nu eller aldrig. Eller, ja, aldrig existerade inte, det var nu det gällde. Och jag bad inom mig att rösten skulle hålla. Att orden skulle flyta på utan att stocka sig i halsen. Att jag inte skulle göra mig själv besviken. Att… Jag svalde hårt.

På skakiga ben reste jag mig och gick mot scenen. Det var fyra trappsteg upp. Fyra trappsteg mellan mörkrets trygghet och strålkastarnas sken.

Fyra. Små. Steg.

Så tog jag ett djupt andetag, blickade ut över rummet, och började tala.

 

 

(Och vet ni. Det var det roligaste jag har gjort på mycket länge.)

 

 

När barnen drabbas

Postat av
14

På en skolgård någonstans i Sverige, lite vid sidan av, men ändå mitt i myllret av efter-sommarlovet-glada barn, står en sexårig flicka. Hon har precis börjat i nollan. I en helt ny skola. Känner ingen. Allt är nytt. Nya fröknar, nya rutiner, nya klasskompisar. Nya salar att hitta rätt i och nya spelregler att lära sig tolka för att sedan försöka rätta sig efter. Hon är inte blyg. Har aldrig varit. Men allt detta nya känns lite läskigt. Och hon kramade sin mammas hand hårt när hon gick dit i morse.

Detta är starten på en ny etapp i livet. Här ska hon knyta kontakter med nya kompisar. Hitta en bästa vän. Fnittra över killars tokigheter, ha hemligheter och känna sig hemma. Här ska hon gå i 10 år. Det här är det nya nuet. Och det är nu plattformen för hennes självförtroende ska byggas. Det är här hon ska skapa sig en trygghet tillsammans med fröknar och klasskompisar.

Men hennes mamma är utan jobb. Blev varslad precis före sommaren, då arbetsbrist gjorde att hennes arbetsgivare inte hade råd att ha henne kvar. Och därför får flickan inte gå på fritids. För så är det bestämt. Även om flickan inte vill något hellre än att vara precis som de andra barnen och få stanna kvar och leka när skoldagen är slut. Fritids är till för barn som lever i en vardag där båda jobbar. Inte för någon vars mamma just nu är hemma, fast att mamman inte valt det själv. För då måste man gå hem. Trots att man är ny. Trots att det är före och efter skolan som de riktiga vänskapsbanden knyts. När det är lektid, då man får busa och skoja lite som man vill.

Men älskade dotter, du ska veta att dina blanka ögon krossar mitt hjärta när jag hämtar dig, och du vänder dig om och vinkar hejdå till dina klasskompisar, som hand i hand och kiknade av skratt rusar iväg för att leka. Och jag önskar så att situationen var annorlunda. Att du också fick springa iväg och plocka hallon i skogen, få blåmärken på knäna, leta efter grodor och leka jage.

Förlåt min ängel, för att min situation gör att du måste gå hem när skolan är slut. Förlåt min ängel för att jag jobbar i en bransch där jobben inte finns i överflöd. Förlåt min ängel för att jag inte kan få dig att förstå att jag inte väljer att hämta dig efter skolan, när allt du vill är att få stanna kvar och leka med dom som ska bli dina nya vänner. Förlåt min ängel för att jag inte kan ge dig den starten på ditt nya liv som jag önskar. Det är inget jag väljer. Det är andra som bestämt att det ska vara så. Att ni barn ska drabbas för att en vardag plötsligt inte är som en vardag brukar vara. Förlåt min ängel.

Jag älskar dig.

 

Tillägg Mån 24 augusti.

Hade ett samtal med fröknarna på fritids där jag berättade om mina känslor och farhågor. De är fantastiska, och efter att ha pratat med rektorn gör de nu ett undantag för vår dotter. Hon får stanna tom fikan på em, och en dag i veckan fram till 15.00 då de ska gå till skogen. Hela hon blev som solsken och fågelkvitter när jag berättade det. Och jag blev alldeles tårögd. *Tack skola X för att ni förstår*  <3

 

18 000 vader, en tatuerad sol och 95 km mountainbike.

Postat av
2

Klockan var strax efter åtta på lördagsmorgonen när vi öppnade ytterdörren till stugan vi hyrde och rullade ut cyklarna på grusgården. Det var fortfarande kyligt och fuktigt i luften, och tunna skira moln hindrade solens strålar från att värma upp dagen. Jag huttrade i mina tunna cykelkläder, dels av den tidiga timmen, men också av att jag var så pirrig och förväntansfull. Dessutom började jag nu att bli riktigt nervös.

För tredje året i rad skulle jag cykla de 95 kilometerna i skogen mellan Sälen och Mora. Samma sträcka (nåja, nästan i alla fall) som Gustav Vasa kört på skidor en vargavinter 1521. Men nu skulle sträckan köras med mountainbike. Jag, tillsammans med mina twittervänner, Lotta, Henrik, och Håkan, och de övriga 8996 dårarna som var anmälda.

Det var ungefär en mil till starten därifrån vi bodde och cyklarna låg som ett pärlhalsband nerför den långa backe som binder samman Lindvallens stugbyar med samhället nedanför berget och Vasaloppsstarten. Det är något visst med att susa ner för den där backen tillsammans med hundratals andra cyklister, och den första milen till starten blir som ett slags förspel. En mental uppladdning där huvud och kropp förbereder sig på vad som komma skall. 95 kilometer terrängcykling i skog.

Det vimlade av folk nere i starten när vi kom dit. Musik dånade ur högtalarna. Cyklister och cyklar vart än man såg. Startfållorna hade börjat fyllas på och en förväntan låg i luften, så stark att den nästan gick att ta på. 9.00. Ungefär samtidigt som solen sprack igenom molntäcket, gick starten för tävlingsklassen. 2 tim 47 min 20 sek senare skulle segraren gå i mål på en galet snabb tid.

Jag startade i stargrupp 10. 45 minuter efter eliten. En rysning av eufori gick genom kroppen när jag tog de första tramptagen på väg mot Mora. Den första milen av CykelVasan går uppför. En stigning som gör att den stora startklungan glesas ur. Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt. De finns de som kör slut på sig själva redan i första backen, och jag ville inte vara en av dem. Sen väl uppe på toppen svänger vägen av in i skogen, och det är då det riktigt roliga börjar. Det är då man själv och cykeln får bekänna färg. För efter det så är det grusvägar och skogsstigar som gäller, bortsätt från någon kort bit på asfalt. Underlaget hädanefter är hoppigt, skakigt och underbart ojämnt.

De första milen passerade relativt snabbt. Benen var med mig, kroppen lika så. Den totala glädje jag ofta känner när jag cyklar höll i sig rätt länge. Och jag cyklade nog de första 6,5 milen med ett leende på läpparna.

Strax efter Risberg hamnade jag bakom en tatuerad vad. En stor svart sol som jag hakade på och som triggade mig att hålla samma tempo. Gissar att ägaren av vaden var några år äldre än jag, och han höll rätt bra fart. Det är skönt att ha draghjälp, och vi hade sällskap ett tag, jag och den där vaden. Men sedan körde jag om honom i en uppförsbacke där han inte orkade hålla tempot uppe. Det kändes rätt gott.

Något som har slagit mig alla tre åren är hur magiskt vackert Dalarna är. Vissa delar av CykelVasan är så förtrollande att man nästan tappar andan. Stora sjöar som ligger spegelblanka, kantas av små faluröda stugor. Skogspartier av tätaste trollskog som viskar av hemligheter när man susar förbi. Gräsängar som böljande öppnar upp landskapet. Man cyklar med gåshud, och stundtals gör omgivningen att man glömmer bort hur långt det är man egentligen ska köra.

De första timmarna flöt på riktigt bra. Jag kände mig stark och att cykla har sällan känts så enkelt. Men strax före Oxberg, då man har ungefär två mil kvar, där vände det. Någon kilometer före depåstoppet möts man av en backe från helvetet. Den tar liksom aldrig slut. En lång seg grusbacke där solen står rätt på och gassar. En backe som suger musten ur en, och där benen, när man når toppen, värker och pulserar så av mjölksyra att man bara har lust att skrika rätt ut.

Hur än jag försökte kunde jag inte bli av med smärtan i låren efter Oxbergsbacken. Så i år blev de sista milen överjävliga. De körs på ett rätt sandigt underlag och cykeln får liksom inget grepp. Hjulen slirar och det känns ungefär som att cykla med punktering. Jag hade inga krafter kvar, och tröttheten efter närmare fyra timmar i sadeln slog till med råge. Allt såg plötsligt likadant ut och det kändes som om jag passerade samma granar och talldungar om och om igen. Vartenda parti som inte lutade nerför blev ett krig mellan kroppens önskan om att sakta ner, och huvudets envishet som mantrade att förra årets tid kunde slås.

Illamåendet var nu konstant. Huvudet dunkade i takt med pulsslagen. Benen skrek av mjölksyra. I uppförsbackarna där man tvingades trycka på så flimrade det nästan framför ögonen. Men ännu en bit till var jag tvungen att cykla. Ett tag till var jag tvungen att pressa tramporna nedåt och tvinga cykeln framåt på det sandiga underlaget.

Jag hade glömt att kilometrar kunde vara så långa, att backar kunde kännas så sega, och att kroppen kunde göra så ont. Människan har en fantastisk förmåga att förtränga. Jag antar att jag var precis lika urlakad på kraft och energi den sista biten förra året. Men nu kändes det som om jag aldrig hade varit så här trött förut.

När cykeln tillslut nådde den asfalt som leder in mot mål fick jag tårar i ögonen. När jag passerade mållinjen kände jag hur de rann utefter kinderna. Trött, darrig, och lycklig körde jag under den skylt som kommit att symbolisera Gustav Vasas hjältedåd, och som nu agerar som målinje. 4 tim 21 min och 11 sek efter det att jag startat i Sälen. Tretton minuter snabbare än året innan. Och fy fan vad det kändes bra.

 

Tillägg 1.
Hur gick det då för de andra? Alla tre kom i mål på suveräna tider. Ett extra stort grattis till Lotta som cyklade Vasan för första gången. Jag är så sjukt stolt över dig, min vän.

 

Tillägg 2.
Tack alla ni masar och kullor som stod längs spåret och hejade på. Tack för att ni ger oss den extra lilla uppmuntran som gör att vi orkar trampa ett tag till. Tack alla ni som delar ut sportdryck, saltgurkor och bananer i depåerna. Jag trodde inte att saltgurka kunde smaka så gudomligt gott. Tack Vasaloppet för att ni är en sådan fantastisk organisation och för att era anställda alltid har ett leende på läpparna. Tack alla ni. Ni gör skillnad.

 

Tillägg 3.
Tre cykelvasor i rad. Tre omgångar med magiskt väder och perfekta förhållanden. Tre år med konstant förbättrade tider. Går det att toppa en fjärde gång? Jag vet inte. Just nu känns det inte så. Startplatserna till 2013 släpps i september. De tar slut samma dag. Då måste jag ha bestämt mig. Får se om jag tänkt om tills dess.