Det susade i öronen och klumpen i magen vägrade att försvinna. Varför hade jag gått med på det här? Varför hade jag svarat ja? För stunden kändes det som den sämsta idén i världen, och jag ville helst av allt bara försvinna därifrån. Göra det som instinkten nu sa åt mig att göra. Att fly.

Jag visste att jag var förberedd. Kunde mitt manus nästan utantill. Jag hade övat mig hes dagarna före. Visste att jag skulle hålla mig inom tidsramarna. Att mina slides var bra och lagom informativa. Men ändå. Jag tittade på fusklapparna jag hade i handen. Orden flöt ihop, blev grumliga, svåra att läsa. Och fjärilarna i magen slogs om det trånga utrymmet.

Jag såg mig omkring i rummet. Trots att det var rätt mörkt där inne, kunde jag snabbt konstatera att där satt någonstans mellan 200–250 personer. Alla med blickarna vända mot scenen, koncentrerade på Niclas som med briljans och trovärdighet presenterade före mig. En talare vars ord landade precis där han ville. I varje åhörares medvetande. Klokheter och insikter. Framtidsprognoser om vart vi nu var på väg. Små gyllene ledtrådar och svar. Och jag såg hur hans lyssnare nickade i samförstånd.

Ingen lade märke till mig. Ingen kunde gissa att jag satt där i mörkret, vimmelkantig och illamående av nervositet, och räknade ner minuterna tills det var dags för mig att gå upp och hålla min session. Och jag fick räkna fort. För tiden verkade rusade fram, som om den hade extra bråttom just då. Och jag skrek inom mig att den skulle stanna. Bara för en sekund. Så att jag kunde få andas igen.

Herregud. Jag hade inte hållit föredrag sedan gymnasiet. Och nu detta. Jävulen inom mig hånskrattade. Och jag tänkte, att ska man lämna avtryck är det lika bra att göra det storskaligt. Och större scen än den här, var i stunden svår att hitta.

Jag rycktes ur mina tankar när rummet plötsligt expolderade i applåder. Ljudet rullade och studsade mot väggarna. Ökade till ett crescendo. Bekräftelsen från en nöjd publik efter en lyckad halvtimme. Niclas såg glad ut. Han log.

Det var dags. Nu eller aldrig. Eller, ja, aldrig existerade inte, det var nu det gällde. Och jag bad inom mig att rösten skulle hålla. Att orden skulle flyta på utan att stocka sig i halsen. Att jag inte skulle göra mig själv besviken. Att… Jag svalde hårt.

På skakiga ben reste jag mig och gick mot scenen. Det var fyra trappsteg upp. Fyra trappsteg mellan mörkrets trygghet och strålkastarnas sken.

Fyra. Små. Steg.

Så tog jag ett djupt andetag, blickade ut över rummet, och började tala.

(Och vet ni. Det var det roligaste jag har gjort på mycket länge.)