Ni vet de här morgnarna när klockan ringer och det känns som man precis alldeles sekunden innan slöt ögonen för att somna. Hur ljudet av väckarklockan skär genom rummet, och man rycks brutalt ur sin sköna dvala. Bara tanken på att vara tvungen att gå upp är förlamande och hela ens existentiella väsen skriker om att få somna om.
Så var det i morse.
Min första reaktion var att dra täcket över huvudet, göra en 180 graders vändning och återvända till drömmen. Det blev inte bättre av att regnet utanför piskade mot rutorna och luften i rummet kändes kall och oinbjudande. Men vuxen och ansvarsfull som man är så tvingar man ju sig ur den varma sängen varje morgon.
Jag vet inte hur många gånger genom åren jag har funderat på att bara skita i allt. Bara för en dag. Skolka. Och göra just det där som lockar för stunden. Stänga av larmet, bulla upp kudden, kura in mig i det varma täcket igen och låta John Blund lotsa mig tillbaka till lala land. Någon gång ska det ske. Någon gång ska jag göra det. Men hittills har jag varit för feg. Haft för mycket vuxensamvete.
I stället brukar jag lova mig själv att ”i kväll ska jag lägga mig i tid. Inte sitta uppe med datorn i knät och scrolla bloggar tills dagen blir imorgon och idag blir till igår.” Men lika förbaskat gör jag det.
Som nu. Minuterna före midnatt. Skriver på ett inlägg. För att jag har utmanat mig själv till att skriva hundra inlägg på hundra dagar. Kanske utmaningen i stället skulle varit att komma i säng i tid, hundra dagar i sträck. Någonstans tror jag nästan att det hade varit en större prestation.
För även om varje blogginlägg fortfarande värks fram. Och även om jag fortfarande väntar på att skrivkrampen ska släppa. Så har jag nog svårare att släppa taget om dagen och inse att det är dags att gå och lägga sig.
Så det är kanske dags för ännu en ny utmaning när dessa hundra blogginlägg är skrivna? Den här med att komma i säng i tid. Vad tror ni om det? Är det någon som hänger på?
Inlägg #13 #Blogg100