Plötsligt händer det…

Det som man hela tiden går och väntar på när man som jag söker nytt jobb. Det där mailet. Det där samtalet som berättar att man är intressant. Att man lockat någon till nyfikenhet och att de vill träffa en.

För visst är det så. Att varje gång som den lilla röda pricken på mailboxen indikerar nytt mail. Eller när telefonen ringer. Visst är det så att en tanke hinner flyga genom huvudet, att nu kanske?

Häromdagen hände det. Jag upptäckte jag att jag missat ett telefonsamtal från ett nummer jag inte kände igen. Ett växelnummer härifrån Göteborg. Någon hade sökt mig, och någon hade dessutom lämnat ett meddelande.

Med en blandning av nyfikenhet, förväntan och nervositet knappade jag in numret till telefonsvararen. Det pep till och en kvinna i andra änden presenterade sig. Det visade sig mycket riktigt vara från ett av företagen där jag sökt jobb. Jag kände hur pulsen rusade och jag höll andan.

Ett telefonsamtal. Inget mail. Ett telefonsamtal! Hjärtat gjorde ett volt…och ramlade sedan ner i källaren. Hon ville tala med mig eftersom jag var lämnad som referens för en vän som sökt samma tjänst. Episkt, eller hur?

För en sekund så dog jag…

Men samtidigt som ögonen grumlades av besvikelsen över att samtalet varit så rätt, men ändå så fel, kunde jag inte göra annat än att le. Min vän, den absolut bästa adn jag känner. En fantastiskt formgivare med en idérikedom och ett kreativt spectra få förunnat. Hur kan jag göra annat än att lämna de absolut bästa referenser en vän kan få.

Så företag X. Stort grattis till er. Anställ min vän. Ni kan inte få någon bättre på den tjänsten. (Bortsett från mig själv då ;))