Klockan är 15:40 när vagnarna sakta börjar rulla ut från Göteborgs centralstation och min tre timmar långa resa ner mot Malmö startar.

Tåget är slitet och luften i vagnen redan tjock och syrefattig. Det luktar instängt och gammal korv. Vagnen är överfull av vinterjacksklädda halvstressade människor som i det rullande tåget ännu inte har lyckats sätta sig ner. Inte en ledig plats så långt jag kan se. Och flera gånger får folk resa på sig då de inte bokat platsbiljett.

Jag är glad över att jag betalat de extra kronorna för att få bokat säte, och har dessutom turen att få platsen inne vid fönstret och tillgång till ett miniatyrbord.

Min plan är att jobba undan en del under de tre timmar jag är fast på tåget. Jag har en föreläsning tillsammans med Niclas på Creative Day i morgon, och behöver dels slipa på presentationen och dessutom göra ett antal nya slides.

Plockar upp telefonen, datorn och dubbla laddsladdar och böjer mig ner för att hitta kontaktuttagen. Där finns inga. Kryper ännu längre ner på golvet för att se om de är placerade under sätet. Där är tomt. För en sekund slår tanken mig att tåget kanske är för gammalt för att ha elkontakter, och det går en rysning genom kroppen. Jag har varken tillräckligt med batteri i telefonen, eller i datorn för att ta mig förbi Halmstad ens. Men sen ser jag lyckligt nog att eluttagen är placerade i taket.

Med en lättnadens suck stoppar jag i de båda kontakterna och väntar på darrningen som säger att telefonen laddas. Inget händer. Telefonen ligger död i min hand. Vickar lite på kontakten för att få ström. Fortfarande ingenting. Nomofobiskt inser jag att det är något som är fel. Eluttagen är lika döda som i ett ödehus.

Längre bort i vagnen har konduktören börjat klippa biljetterna. Jag följer hans vandring med blicken och väntar tålmodigt på att han ska nå min plats. Med två telefoner i ena handen, sladden i den andra, datorn och en tredje telefon placerade i knät (ja, jag vet att det är lite väl många gadgets) lyckas jag tråckla fram min biljett och räcker honom den.

Jag tittar på honom, ler, och frågar om det inte är meningen att det ska vara ström i kontakterna. Han tittar inte ens upp. Fortsätter bläddra i den pappersbunt han håller i handen och svarar att ”de har elfel och att det finns ett fungerande kontaktuttag borta vid toaletten”.

Vid toaletten?! I gången under spegeln skymtar jag det som ska vara den fungerande väggkontakten. Ett berg av väskor och reser sig på andra sidan den smala passagen. Det är alltså där jag ska ”jacka in” min dator.

Jag tittar återigen på konduktören. Ska jag stå och jobba i tre timmar, undrar jag lätt? Inte ens den här gången möter han min blick. Han vänder sig bortåt, rycker lite nonchalant på axlarna och säger matt ”Nu är det så, och det finns inget jag kan göra åt det”.

Jag suckar och viker upp min dator. 35% batteri kvar. Det räcker en stund i alla fall. Men jag känner hur klumpen i magen växer av stress över det förändrade schemat.

Samtidigt är jag inte förvånad. Varför skulle det fungerat? Det är ju snarare ett undantag än en regel att tågresor går smärtfritt idag. Jag åker ju faktiskt ner kvällen före just för att jag inte litar på att tåget ska komma fram i tid. Jag har haft alldeles för många missade möten och andan-i-halsen -entréer för att våga chansa. Jag är inte gjord för det längre.

Sen är ju frågan varför vi bara ska acceptera att det är så. Att undermåligt blir good enough. Att jag ska tvingas stå för en extra hotellnatt, bara för att vara säker på att komma fram i tid.

Så uttrycket ”det går som på räls”, vi kan väl komma överens om att vi skrotar det. Eller hur? För smidigt, enkelt och bekvämt är det definitivt inte att åka tåg.

Och inte var det smidigt och enkelt att skriva blogginlägg nummer två heller. Så det blev som det blev. Men det är ju dumt att misslyckas redan andra dagen. Så jag gör precis som konduktören gjorde. Rycker lite lätt på axlarna och säger ”Nu är det så, och det finns inget jag kan göra åt det”.

Och för er som vill veta. Så var det en dam som hade en katt med sig på tåget, instängd i en kattbur. Den jamade oavbrutet i 3 timmar och 10 minuter. Och det gjorde inte saken bättre.

Inlägg #2 – #blogg100