Strax efter tjugotiden ikväll snörade jag på mig mina löparskor. Klädde mig i dubbla lager, satte mössan på huvudet och tände pannlampan.

Mörkret hade lagt sig och himlen var täckt av stjärnor. Luften var så där vintrig och krispig som den bara är den här tiden på året, och asfalten glittrade som om någon strösslat den med diamanter.

Jag älskar att springa kvällstid. Älskar tystnaden. De tomma gatorna. Mörkret som förändrar den värld man är van vid att se. Gör den mystisk och trolsk. Träd och husfasader kastar sina skuggor i svarta mönster på den väg man springer. Och ljuskäglan av pannlampan dansar i takt med varje löpsteg.

Jag är sällan rädd trots den sena timmen. Utan njuter av ensamheten. Stunden jag får tillsammans med mina tankar. Den är som bomull för själen.

Och nätterna när jag varit ute och sprungit samma kväll. De nätterna sover jag extra djupt. Som om hjärnspökena för stunden fått ro och stillar sig. Som om de också sover.

Jag älskar verkligen mina löpturer.

Inlägg #37 #Blogg100