Jag är kär. På nytt. Det var väldigt länge sedan sist. Men nu är jag fullständigt trollbunden. Knockad. Så där så att man på riktigt får svårt att andas och har gåshud över hela kroppen på samma gång.

För ungefär två veckor sedan släppte Kent sitt senaste album ”Jag är inte rädd för mörkret.” Tio nya låtar. Tio låtar att att upptäcka. Få försvinna in i. Jag äter varenda strof, varenda textrad. Lyfter med tonerna. Svävar runt. Förundrad över hur deras musik återigen berusar mig.

Det är inte ofta musik går rakt in i hjärtat. Men Kent lyckas varje gång. Kanske är det deras lite atonala, melankoliska melodier? Kanske är det de enkla textraderna som trots sin banalitet berör mig, och som kan få mig att lyssna på samma låt om och om och om igen? Oavsett så är jag överlycklig att de är tillbaka. Och att de är precis så bra som de alltid är.

Så nu sitter jag och loopar sönder deras nya album. Med tårar i ögonen och ett lyckligt leende på läpparna. Jag är kär, på nytt och det är en underbar känsla.

Jag har saknat den.