En bloggpost – vad är det jag ska göra nu?

Jag är lycklig. Ni vet så där bubblig och pirrig som om jag hade kolsyra i blodet och fjärilar i magen på samma gång. Jag ser slutet på min parentes och början på något nytt. I fredags satte jag min namnteckning på ett papper. Den står där tillsammans med två andra. Som ett bevis på att vi knutit ett avtal.

Jag har fått jobb tänker du. Och det har jag, men inte som du eller någon annan tror. Och det är därför det behövs det ett blogginlägg för att förklara.

Jag har fått en chans. En möjlighet att skifta bana. Att till viss del släppa det jag jobbat med de senaste 10 åren för att nu få jobba med något nytt, något jag verkligen brinner för.

Jag har träffat ett företag som tror på mig. Som ser styrkan i den kunskap och det formseende reklambranschen givit mig, och som förstår potentialen i hur vi tillsammans kan använda det för att skapa något bra. De letar efter en content creator som även kan sociala medier. Men för att kunna jobba som det behöver jag digitaliseras ytterligare. Så de kommer att utbilda mig under tre månader. I Google Analytics, sökmotorsoptimering, Epi-server, AB-testing, och allt det där andra jag just nu saknar för att kunna flyga själv. Och sedan om allt går som planerat kommer jag att fortsätta hos dem. Som fastanställd. På en tjänst jag tidigare bara kunnat drömma om att få, men som nu ser ut att bli verklighet.

Jag kommer att få jobba med att skapa innehåll på nätet. Bild och text. Dels på webbsidor, men även i sociala medier, för att hjälpa våra uppdragsgivare att bli ännu bättre. Att synas ännu mer, och kunna kommunicera ännu starkare med sina kunder.

Så på måndag om en vecka tar jag hissen upp till 6e våningen på Östra Hamngatan 16 och går in genom dörren till Knowit för att börja min nya bana. Och jag är så lycklig. För det är det här jag vill göra. Och det är det här jag vill jobba med. Och Knowit ger mig den chansen.

Andreas Sjöström uttryckte det under sin session på Webbdagarna flera gånger. Att det krävs att man brinner för något för att kunna lyckas och för att kunna skapa något bra. Det krävs glädje och passion. Och det har jag. Till den grad att det finns viss risk för överslag.

Så jag ser fram mot den här tiden. Tre månaders djupdykning i ny kunskap som ger mig redskapen att ta klivet in i en ny tid, och förhoppningsvis också ett nytt jobb. Och jag är taggad och laddad till tusen. Och samtidigt livrädd. Men det är en bra kombination. Den håller mig ödmjuk och alert inför min utmaning.

Och sen, när jag är färdig, när jag lärt mig stegen och förstår hur musiken bör flöda, då ska jag dra upp volymen till max och dansa. För dammit

…it’s going to be like playing in a rock band.

 

Då fan ska jag dansa

Det är fredag och jag sitter på Bushuset i Mölndal. Ett försök att göra mina barn lyckliga samtidigt som jag kan smygsurfa på ett öppet wifi man hittar i närheten. Ett litet fönster till den värld jag älskar att vara i.

Det är nästan inga här. Och det är inte så konstigt. Det är ju fredag, mitt på dagen och de flesta jobbar. Min dotter är äldst av de lekande barnen. Skolan är stängd så hon fick möjlighet att följa med. Min son är ledig fredagar för att han ska slippa gå hem mitt i leken veckans övriga dagar. Han går ju på dagis på nåder. De timmar han får. Sen får han vara hemma. Med mig.

Så mysigt tänker ni. Men det är inte så mysigt. Inte när det inte är självvalt. Inte när det blir varje dag. När man tvingas hitta på saker för att kunna stimulera. Inte bli galen. Men visst är jag lycklig över att jag har deras sällskap. De är ju de finaste jag har i livet. Mina ädelstenar.

Så idag blev det Bushuset. Jag och alla hemmamammor som är här med sina småbarn. Och det gör ont. För det känns så orättvist, och jag avundas er andra. För jag borde inte vara här. Jag borde sitta på ett kontor, lite fredagsmysig och bubblig, och längta till kvällen och helgens ledighet. Lagom mosig efter en veckas jobb. Så som de flesta av mina fredagar sett ut. Så som jag saknar dem. Så som de bör vara.

Den här tiden. Jag vill se den som en parentes. En parentes som förklarar att något blivit fel. Som ett hack i en skiva. Det hoppar till. Musiken skär sig för en kort stund, men fortsätter sen, precis som den ska. Och när det händer. Då lovar jag er, att då fan ska jag dansa.

 

Hej Arbetsförmedlingen – 1900-talet ringde och ville ha tillbaka sin verksamhet.

Nu har jag varit där. På arbetsförmedlingen. Ett ställe jag naivt nog trodde jag aldrig skulle behöva besöka. Jag är ju en ambitiös person. Som har studerat, 5 år närmare bestämt. Ingen spikrak univeritetsutbildning, men ändå. Varit plikttrogen. Lagt ner min själ på de arbetsplatser där jag varit. Nästan inga sjukdagar. Och nu, mellan jobb, som det så fint heter.

Så i tisdags traskade jag dit. På baksidan av ett fult tegelhus byggt på åttiotalet låg det. En liten rostig skylt vittnade om att jag kommit rätt. Ordet Arbetsförmedling var avskavt på sina ställen och skylten såg ut att ha hängt där i evigheter. Jag öppnade dörren och gick in, och det var som att kliva tillbaka 20 år i tiden. Nu har jag aldrig varit på arbetsförmedlingen förut, och jag gissar att inte alla kontor ser ut som det här, men här hade tiden verkligen stannat.

Direkt innanför dörren möttes jag av ett litet trångt, rätt så klaustrofobiskt, väntrum. Gulnade tapeter, slitet platsgolv, ett vulgärstort broschyrställ i trä på väggen. Det stod en kornblå fuskskinnsoffa på höger sida, obekvämt inknödd. Två mindre kantstötta skrivbord med, vad jag sedan fick erfara, var sin PC på, och en skrivare som var inkopplad till dessa. Hela rummet andades fult och gammalt.

Längst in i rummet, avskärmandes början av en korridor, stod ytterligare ett skrivbord upphissat till ståhöjd. Det fanns en dator på det bordet också, och ett virrevarr av trassliga sladdar hängde likt ett vattenfall ner mot golvet. Bakom virrevarret stod den tjej jag skulle prata med för att skriva in mig.

Där (?!) mitt i det lilla klaustrofobiska rummet, bland alla andra som väntade. Inget som avskärmar. Ingenting som kan kallas privat sfär. Inga växter i vägen eller annat som döljer mig från nyfikna ögon och öron. Utan blottad och naken får man snällt svara på frågor om uppsägning, varsel, a-kassa, socialstatus, ekonomibehov och annat känsligt. Fy fan.

Jag kan inte låta bli att undra hur de tänker? Räcker det inte att man redan innan man stiger in genom dörren har ångest över att behöva vara där. Borde inte atmosfären vittna om ljus och framtidshopp? Vara öppen och inbjudande? En plats som trots allt känns ok att gå till. I stället för att som nu, vara dyster och mörk, med luft som gör det svårt att andas.

När får vi se en arbetsförmedling som är verklighetsuppdaterad och i framkant? Där man hämtar sin information från nätverk som LinkedIn, och synkroniserar sina plattformar så allt blir färdigifyllt med ett knapptryck. En arbetsförmedling där de kan ta hand om oss mittilivetmedhögskoleutbildningsarbetslösa, som redan har datorvana, ett bra cv, och en gedigen utbildning. Vi som redan innan vi ens klivit innanför dörren, fyllt i vår profil, registrerat oss på alla rekryteringsfirmor som finns, sökt de jobb som ligger ute på marknaden och uppdaterat våra cvn på nätet.

Det är dags för arbetsförmedlingen att komma in i matchen och ta klivet in i 2000-talet, med allt vad det vill säga. Så att ett besök hos dem inte känns som ytterligare ett nederlag. Utan som det faktisk är menat att arbetsförmedlingen ska vara, en hjälp, en trygghet, och någon att kunna luta sig mot, när man plötsligt befinner sig mitt i ett gungande hav utan land i sikte.

 

 

 

Ps. Hur gick det då? Jo, det gick bra. Jag är inskriven. Ska gå på mitt första informationsmöte den 3e juli(?) och fick färdigifyllt hela min profil. Det enda jag faktiskt hade problem med, bortsett från atmosfär-chocken, var att hitta @-tecknet på PCn. Tur då, att jag har mitt underbara nätverk på twitter att fråga.

 

Tillägg. Den här bilden dök upp i mitt Facebookflöde häromdagen.