Det är inte ofta det händer att jag får möjlighet att vara ensam hemma. Vanligtvis sjuder huset av lekande barn, deras kompisar, eller grannar som tittar in på en fika. Och jag älskar när det är så. När omgivningen runtomkring är full av liv och rörelse. När man känner att livet pulserar.

I grund och botten är jag en social människa. Trivs bäst bland folk och det får gärna vara stimmigt. Jag är inte gjord för att vara själv. Ensamheten skrämmer mig. Gör mig orolig och rastlös. Och den kastar mig dessutom tillbaka till den tid då jag studerade i Lund. Där de flesta minnen jag har av min lilla etta är mörka, tysta och tomma. Så för det mesta brukar jag se till att jag är omgiven av folk och vänner. Jag mår som bäst då.

Men ibland kan jag längta efter att bara få vara själv. Stillheten och lugnet som blir när det är så tyst att tankarna ekar och man hör sina egna andetag.

Idag fick jag uppleva den lyxen. Ensam hemma. Jag vet inte när det hände senast. Jag, en kopp kaffe och stillheten. Jag bara var. . .länge. Och just då, den stunden när allt ljud omkring mig bara dog. Då njöt jag.

För ensamheten är en lyx – men bara när den är självvald.

Inlägg #5 #blogg100