Häromdagen fyllde jag tre år på Twitter, och två dagar tidigare passerade jag det, för mig, makalösa antalet 50 000 tweets. Jag har svårt att föreställa mig hur de här tre åren som gått skulle sett ut utan mitt älskade nätverk. För det har delvis förändrat mig. Och förändrat det liv jag lever. Och mycket är tack vare er.
Älskade twittrare. Ni är så många av mina skratt och mina leenden. Ni är mitt sällskap på bussen på morgnarna, min lunchdate då jag äter ensam, och de kvällar då jag sitter uppkrupen i soffan och inväntar natten. Ni är min inspiration och mina förebilder. Mitt mod när jag tvekar. Och ni pushar mig till beslut jag annars inte vågar ta.
Ni har svaren på mina frågor när tankarna knyter sig. Och mina ord när meningarna stockar sig i halsen. Ni torkar mina tårar när de grumlar min blick. Och ni tar emot mig de gånger jag faller.
Ni är mina vädergudar och stilpoliser. Mina träningskamrater och mitt pepp. Och ni finns alltid där som ett skönt mummel i feeden, även de stunder då jag är tyst.
Ni har blivit och är mina vänner. Vissa närmare än andra. Och några av er kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det skulle vara tomt utan er. Tack för att ni finns. Jag älskar er alla.
För ett par veckor sedan blev jag pingad av en vän på Instagram. Det gällde budskapet i en bild, och meningen löd ”Det här är kanske något för dig @sa_na_si?” Bilden visade nedräkningen till ett Instameet. En tweetup för folk som förälskat sig i, och använder Instagram. Det skulle ske lördagen den 29 september här i Göteborg. Öppet för vem som helst. Och självklart blev jag nyfiken.
Jag gillar Instagram. Har gjort det sedan appen kom, och använder den dagligen. Mina bilder är blandade. Jag har ingen direkt strategi eller tanke bakom det jag fotar och postar. Många bilder är på mig själv, och de flesta morgnar postar jag en #dagensoutfit. För mig är Instagram små glimtar ur min vardag, som jag visar med bilder. Ett komplement till min Twitter och Facebook. Och det känns som många av de jag följer på Instagram använder tjänsten på samma sätt. Som små fönster till verkligheten.
I dagsläget följer jag 187 konton. Nästan alla är personer jag lärt känna genom Twitter, och flertalet av dem är även mina vänner på Facebook. Bara två av dem jag följer är vänner jag haft länge. De är också de enda två som inte jobbar inom media eller med reklam. De två finns inte heller på Twitter. Det är mina ”outsiders” i ett annars rätt homogent, och till viss del självcentrerat, instagramflöde.
Men så i lördags för en vecka sedan mötte jag upp Deeped som var i stan, då denna helg sammanföll med bokmässan. Och lite nyfikna på vilka andra Göteborgstwittrare vi skulle möta där, traskade vi dit. Men ingen av oss var beredda på vad vi sedan skulle få vara med om.
Vi skulle samlas på Centralstationen. Och redan när vi kom märkte vi att något var annorlunda. Det satt redan ett trettiotal personer på Cafét vi skulle utgå ifrån, och det märkliga var att vi inte kände igen en enda av dem. Inte någon. Men de verkade känna varandra rätt väl. Vi var outsiders.
Majoriteten av Instagramarna var från Göteborg, men ett par av dem hade rest hit från Malmö, och det var även ett gäng som kommit från Norge och Danmark. Till det här instameetet, enbart för att umgås, prata med varandra, och gå en fotorunda ett par timmar i Göteborg.
Och efter ett tag började vi inse. Att de är många. Instagramarna. Att det är en hel community som bildats och vuxit sig stora via en app. Och att de rör sig enbart där. Instagram är deras hem, deras spelplan. Det är där de verkar. Och det är där de lär känna varandra.
Det här är personer som jag antagligen inte stött på i mina vanliga nätverk. De använder inte Instagram så som jag är van vid att se det användas. De behöver inte jobba med reklam, media, webben eller med sociala medier. Utan de har andra jobb, och andra liv, utanför mediebubblan. Få av dem har twitterkonton. Och de som har det följer ingen av oss, vi som tenderar att följa varandra, i den lilla ankdamm jag inser att jag faktiskt befinner mig i.
De är early adopters av ett nätverk. Och de kallar sig Igers, eller Instagramers, och finns över hela världen. I 330 länder närmare bestämt. Organiserade både på nätet och på Facebook. Deras centralhub är en webbsida med länkar till respektive land, och där man kan hitta allt matnyttigt som rör Instagram. Vilka appar man kan använda. Hur du editerar bilder på bästa sätt. Hur du kommunicerar under bilderna. Och vilka Igers som är stora och bra att följa.
Men samtidigt som det är bilderna som binder dem samman, är det inte val av motiv, eller hur bilden ser ut som är det centrala. Bilderna tenderar i vissa fall bara att agera som inkastare, och under dem följer långa konversationer. Om vädret, om dagen, eller om hur man mår för stunden. De använder Instagram som jag använder Twitter. För att umgås, för att knyta kontakter och för att hitta nya vänner.
Bilderna taggas inom communityn. Som #igers, #igersgotheborg, #igersmalmoe, #igersoslo, #igersdenmark. Eller som under träffen, #photowalk, #photowalk_gbg2012 eller #photowalk_scandinavia. Ibland taggas bilderna också med vilka fotoappar man använt. Väldigt sällan berör taggarna motivet. Utan taggarna är där så att man ska kunna hitta varandra i communityn. För att bindas samman.
Det verkar inte heller finnas några regler för hur en bra bild bör se ut. Man får lov att efterberarbeta bilderna hur mycket man vill. Förvränga och förvanska. Gärna genom flera olika typer av appar. Trolla till. Experimentera. Det uppskattas bara. Konstnärlig kreativitet som tas till vara. Att man vågar testa. Och jag gillar det. Det blir så opretantiöst. För det är inte viktiga. Det viktiga för dem är vänskapen och sammanhållningen. Kommunikation och tillhörighet. Och sen bilden.
Och för mig var detta något helt nytt. Något jag är glad över att jag ramlat på. För det ger mig en helt ny dimension i hur jag ser på sociala medier. För det har verkligen blivit mainstream. Och om Instagrammarna vuxit sig stora utan att någon av de jag följer upptäckt det, hur många andra communities finns det som rör sig i andra cirklar som inte upptäckts? För jag kan inte påminna mig om att jag sett en enda tweet, eller en enda bloggpost som berört Instagrammers. Så jag tror att det är dags att kanske öppna ögonen och leta på nya ställen. Prata med de som inte jobbar med samma sak, eller rör sig i samma kretsar. För jag lovar att då kommer vi att upptäcka att det finns öar där ute vi inte har någon aning om. Och visst är det häftigt!
Vill du läsa mer ingående om instagram och Instagrammers så läs @deepeds bloggpost där han gör en djupdykning i hur han ser på det.
Några bilder från Instameetet, tagna av andra, kan du se här.
Och några av mina bilder jag tog under dagen kommer här.
Jag är lycklig. Ni vet så där bubblig och pirrig som om jag hade kolsyra i blodet och fjärilar i magen på samma gång. Jag ser slutet på min parentes och början på något nytt. I fredags satte jag min namnteckning på ett papper. Den står där tillsammans med två andra. Som ett bevis på att vi knutit ett avtal.
Jag har fått jobb tänker du. Och det har jag, men inte som du eller någon annan tror. Och det är därför det behövs det ett blogginlägg för att förklara.
Jag har fått en chans. En möjlighet att skifta bana. Att till viss del släppa det jag jobbat med de senaste 10 åren för att nu få jobba med något nytt, något jag verkligen brinner för.
Jag har träffat ett företag som tror på mig. Som ser styrkan i den kunskap och det formseende reklambranschen givit mig, och som förstår potentialen i hur vi tillsammans kan använda det för att skapa något bra. De letar efter en content creator som även kan sociala medier. Men för att kunna jobba som det behöver jag digitaliseras ytterligare. Så de kommer att utbilda mig under tre månader. I Google Analytics, sökmotorsoptimering, Epi-server, AB-testing, och allt det där andra jag just nu saknar för att kunna flyga själv. Och sedan om allt går som planerat kommer jag att fortsätta hos dem. Som fastanställd. På en tjänst jag tidigare bara kunnat drömma om att få, men som nu ser ut att bli verklighet.
Jag kommer att få jobba med att skapa innehåll på nätet. Bild och text. Dels på webbsidor, men även i sociala medier, för att hjälpa våra uppdragsgivare att bli ännu bättre. Att synas ännu mer, och kunna kommunicera ännu starkare med sina kunder.
Så på måndag om en vecka tar jag hissen upp till 6e våningen på Östra Hamngatan 16 och går in genom dörren till Knowit för att börja min nya bana. Och jag är så lycklig. För det är det här jag vill göra. Och det är det här jag vill jobba med. Och Knowit ger mig den chansen.
Andreas Sjöström uttryckte det under sin session på Webbdagarna flera gånger. Att det krävs att man brinner för något för att kunna lyckas och för att kunna skapa något bra. Det krävs glädje och passion. Och det har jag. Till den grad att det finns viss risk för överslag.
Så jag ser fram mot den här tiden. Tre månaders djupdykning i ny kunskap som ger mig redskapen att ta klivet in i en ny tid, och förhoppningsvis också ett nytt jobb. Och jag är taggad och laddad till tusen. Och samtidigt livrädd. Men det är en bra kombination. Den håller mig ödmjuk och alert inför min utmaning.
Och sen, när jag är färdig, när jag lärt mig stegen och förstår hur musiken bör flöda, då ska jag dra upp volymen till max och dansa. För dammit
Det är fredag och jag sitter på Bushuset i Mölndal. Ett försök att göra mina barn lyckliga samtidigt som jag kan smygsurfa på ett öppet wifi man hittar i närheten. Ett litet fönster till den värld jag älskar att vara i.
Det är nästan inga här. Och det är inte så konstigt. Det är ju fredag, mitt på dagen och de flesta jobbar. Min dotter är äldst av de lekande barnen. Skolan är stängd så hon fick möjlighet att följa med. Min son är ledig fredagar för att han ska slippa gå hem mitt i leken veckans övriga dagar. Han går ju på dagis på nåder. De timmar han får. Sen får han vara hemma. Med mig.
Så mysigt tänker ni. Men det är inte så mysigt. Inte när det inte är självvalt. Inte när det blir varje dag. När man tvingas hitta på saker för att kunna stimulera. Inte bli galen. Men visst är jag lycklig över att jag har deras sällskap. De är ju de finaste jag har i livet. Mina ädelstenar.
Så idag blev det Bushuset. Jag och alla hemmamammor som är här med sina småbarn. Och det gör ont. För det känns så orättvist, och jag avundas er andra. För jag borde inte vara här. Jag borde sitta på ett kontor, lite fredagsmysig och bubblig, och längta till kvällen och helgens ledighet. Lagom mosig efter en veckas jobb. Så som de flesta av mina fredagar sett ut. Så som jag saknar dem. Så som de bör vara.
Den här tiden. Jag vill se den som en parentes. En parentes som förklarar att något blivit fel. Som ett hack i en skiva. Det hoppar till. Musiken skär sig för en kort stund, men fortsätter sen, precis som den ska. Och när det händer. Då lovar jag er, att då fan ska jag dansa.
Det susade i öronen och klumpen i magen vägrade att försvinna. Varför hade jag gått med på det här? Varför hade jag svarat ja? För stunden kändes det som den sämsta idén i världen, och jag ville helst av allt bara försvinna därifrån. Göra det som instinkten nu sa åt mig att göra. Att fly.
Jag visste att jag var förberedd. Kunde mitt manus nästan utantill. Jag hade övat mig hes dagarna före. Visste att jag skulle hålla mig inom tidsramarna. Att mina slides var bra och lagom informativa. Men ändå. Jag tittade på fusklapparna jag hade i handen. Orden flöt ihop, blev grumliga, svåra att läsa. Och fjärilarna i magen slogs om det trånga utrymmet.
Jag såg mig omkring i rummet. Trots att det var rätt mörkt där inne, kunde jag snabbt konstatera att där satt någonstans mellan 200–250 personer. Alla med blickarna vända mot scenen, koncentrerade på Niclas som med briljans och trovärdighet presenterade före mig. En talare vars ord landade precis där han ville. I varje åhörares medvetande. Klokheter och insikter. Framtidsprognoser om vart vi nu var på väg. Små gyllene ledtrådar och svar. Och jag såg hur hans lyssnare nickade i samförstånd.
Ingen lade märke till mig. Ingen kunde gissa att jag satt där i mörkret, vimmelkantig och illamående av nervositet, och räknade ner minuterna tills det var dags för mig att gå upp och hålla min session. Och jag fick räkna fort. För tiden verkade rusade fram, som om den hade extra bråttom just då. Och jag skrek inom mig att den skulle stanna. Bara för en sekund. Så att jag kunde få andas igen.
Herregud. Jag hade inte hållit föredrag sedan gymnasiet. Och nu detta. Jävulen inom mig hånskrattade. Och jag tänkte, att ska man lämna avtryck är det lika bra att göra det storskaligt. Och större scen än den här, var i stunden svår att hitta.
Jag rycktes ur mina tankar när rummet plötsligt expolderade i applåder. Ljudet rullade och studsade mot väggarna. Ökade till ett crescendo. Bekräftelsen från en nöjd publik efter en lyckad halvtimme. Niclas såg glad ut. Han log.
Det var dags. Nu eller aldrig. Eller, ja, aldrig existerade inte, det var nu det gällde. Och jag bad inom mig att rösten skulle hålla. Att orden skulle flyta på utan att stocka sig i halsen. Att jag inte skulle göra mig själv besviken. Att… Jag svalde hårt.
På skakiga ben reste jag mig och gick mot scenen. Det var fyra trappsteg upp. Fyra trappsteg mellan mörkrets trygghet och strålkastarnas sken.
Fyra. Små. Steg.
Så tog jag ett djupt andetag, blickade ut över rummet, och började tala.
(Och vet ni. Det var det roligaste jag har gjort på mycket länge.)
600 personer med samma intressen och passion har flytt göteborgssolen och indiansommaren för att nerda ner sig i det digitala och försöka få klarhet i den nutid och framtid som väntar oss.
Två dagar med energi. Två dagar med fantastiska möten. En kokande gryta med intressanta talare, inspirerande föreläsningar, och massor med nya utmaningar och tankar. Webbdagarna har pågått i Clarion Post Hotels fantastiska lokaler, och jag har varit där. Dessutom hade jag äran att vara en av talarna. Och i tisdags höll jag en session i det sociala mediespåret. På en scen. Inför massor av smarta hjärnor.
Är du nyfiken på Pinterest och vad jag pratade om, kan du läsa mitt manus här. Annars kan du scrolla längst ner på sidan och se presentationen i sin helhet som YouTube-klipp.
Hej allihop
Jag heter Sarah Bernhardt. Jobbar som ad och formgivare, och har jobbat i reklambranschen i snart 10 år. Några av er har jag träffat förut, och några av er kanske känner mig från twitter. Sa_na_si heter jag där.
Förutom min fetisch för bilder och typsnitt, så älskar jag reklam och all form av kommunikation på nätet. Jag lever med en fot i Göteborg och en fot i sociala medier. Jag är mer eller mindre beroende av Facebook och Twitter, och det måste man väl erkänna om man på 3 år hunnit med över 48 000 tweets. Men det känns rätt okej att erkänna det här, eftersom jag vet att jag inte är den enda i det här rummet med samma beroende.
När jag fick frågan av Magnus för ett par månader sedan om jag ville hålla en session på Webbdagarna så kände jag ”Åh vad roligt”. Det är ju fantastiskt kul att få stå här tillsammans med er och prata om något jag brinner för. Nämligen bilder och då också Pinterest.
Jag har alltid samlat på bilder. Alltid varit fascinerad av bilder. Så länge tillbaka jag kan minnas. Jag kan inte ha varit mycket äldre än 5 år när jag fick mina första bokmärken. De var de första bilder jag samlade. Jag minns att jag kunde sitta i timmar och titta på och ordna bland mina bokmärken. Efter det samlade jag på gnuggisar, Garbage Pale Kids, My little Pony, och de här receptkorten man fick i brevlådan.
Och så har det fortsatt.
Som AD ingår det ju i jobbet att samla. Man behöver hitta inspiration. Få idéer. Så allt snyggt jag har stött på genom åren har sparats. Bra annonskampanjer. Snygga posters. Logotyper. Ikoner. Och liknande. Ni har säkert gjort samma sak. Skärmdumpat och lagt i mappar på skrivbordet. Och jag gissar att ni precis som jag inte haft någon direkt strukturerad ordning på ert sparande. Hos mig hamnade det mesta nog i någon mapp döpt till typ ”Snygga saker”.
Problemet med att skärmdumpa är ju att man tar en bild ur sin kontext. Och sen har man ingen aning om vem som gjort den, när den gjorts och i vilket sammanhang. Och det är ju synd. De gånger jag hittat något som varit riktigt bra så har jag mailat det till mig själv, för att kunna ha kvar länken och veta dess ursprung. Senast jag tittade låg det någonstans över 400 mail i den mappen.
Det var lite samma problematik som grundarna till Pinterest upptäckt, och det var också så idén till Pinterest började att växa fram. Så i Mars 2010 lanserades det som skulle visa sig bli ett av de snabbast växande sociala nätverken vi har haft de senaste åren. Detta trots att det har varit invites only, fram till augusti i år då de släppte på det.
Vad är då Pinterest
Tänk dig att du stiger in i en stor godisaffär. Vart än du ser, från golv till tak är det staplat med godis. Alla sorter, sorterade efter smak. Och du kan plocka precis vad du vill. Hur mycket du vill. Blanda dina egna påsar. Dela med dig av dina favoriter. Och det tar aldrig slut. Visst låter det bra.
Byt nu ut godiset mot bilder, och godisaffären mot webben. Och du har Pinterest.
Pinterests hela grundidé bygger på bilder. Du som användare skapar dina egna digitala anslagstavlor där du sedan kan du ladda upp, organisera och dela med dig av bilder du gillar. Pinterest är dessutom ett öppet nätverk där du som användare kan följa vem du vill. Och som kopplar ihop folk efter intressen, och inte efter att man känner varandra.
Lite siffror och Pinterest
Pinterest har ca 1,36 miljoner användare inne på siten varje dag.
Medelpinnaren tillbringar ungefär 15.8 minuter / dag på siten. Det är längre tid än vad man spenderar inne på Facebook och Twitter. Och lika länge som man stannar inne på YouTube.
50 % av de som pinnar har barn.
80% av pinnarna är kvinnor.
De flesta bilder är repins. Dvs bilder som redan är inne i nätverket. Resterande laddas upp mha Pinmarklet (kommer in på det sen) eller från en användares dator eller telefon.
Störst åldersgrupp är mellan 25–34 år 27.4 %. Och åldersgruppen 25-55 är så hög som 66%.
Inkommande trafik från Pinterest till din site är större än både Youtube, Google+ och LinkedIn kombinerat.
Sedan Augusti i år kan man pinna videoklipp.
De fem största företagen är Amerikanska. Det kan vara intressant att se hur de använder Pinterest.
I maj 2012 var det ungefär 40 000 svenska användare.
Hur funkar det
När du loggar in på Pinterest kommer du att mötas av ett enormt flöde av bilder. Detta är bilder som användarna på Pinterest en gång har laddat upp. Och som nu flödar i underordnade i kategorier som Pinterest förutbestämt.
Var och en av dessa bilder kan
gillas
kommenteras
och eller repinnas
(Att repinna en bild innebär att du tar bilden och lägger upp den på en av dina anslagstavlor. Och den visas för de personer som följer dig.)
När du skapar ett konto
Så det är det första du gör när du loggar in som ny användare, att skapa dig ett antal anslagstavlor. Du kommer att få några förslag på ämnen att samla på (de populäraste) av Pinterest, men det är väldigt enkelt att byta namn på dessa, så att de passar din verksamhet.
Du väljer sedan en en övergripande kategori på din board, i dagsläget finns det 33 olika kategorier att välja mellan. Gör detta. Det ger dig bättre synlighet när användare söker efter nya bilder. För det är under den kategorin dina bilder kommer att flöda när de pinnas och repinnas.
Sedan ett tag tillbaka har du även möjlighet att bestämma dragbild till varje board. Den är viktig. Se det som omslaget till en bok eller en tidning. Den ska locka till nya följare och spegla innehållet på din board bra.
Som följare kan du välja att antingen följa ett helt konto, och då också alla de boards det kontot har. Om det kontot gör nya boards kommer du automatiskt följa dessa. Eller du kan välja att enbart följa vissa boards, de som intresserar dig.
(Mitt tips är att gå in och tryck ”follow” på ett konto. Klicka sedan ur de boards som inte intresserar dig. På så sätt kommer du automatiskt att följa de nya boards som den användaren skapar. Ngt som missas om man bara följer enstaka boards.)
Glöm inte att fylla i din bio ordentligt, och det här låter som en självklarhet. Men pinsamt många företag slarvar med att tala om vad de gör. ”Detta är Företaget X officiella sida” är inte en bra bio. Inte heller bara en webbadress. Även om det är snäppet bättre än de som inte skriver in någon webbadress över huvudtaget.
Se ditt Pinterestkonto som ett skyltfönster. Du vill att personer ska bli nyfikna på er verksamhet och klicka sig vidare till er webbsida/blogg/e-handel eller vart du nu vill att de ska hamna.
När du sedan hittar bilder i flödet som du gillar och vill lägga upp på en av dina boards, klickar du helt enkelt på den. Där har du förutom att du kan skriva kommentarer till den som tidigare pinnat bilden (det är ju trots allt ett socialt nätverk och de riktigt stora pinnarna kan ha långa diskussioner under sina bilder) möjlighet dela bilden direkt till Twitter och Facebook.
När du först skapar ditt konto kommer du att få frågan om du vill koppla ihop ditt Pinterestkonto med din Facebook och din Twitter. Gör det. Det gör att dina vänner kan se vad du pinnar även utanför Pinterest. Och du får ytterligare en spridning av bilder utanför nätverket. Dessutom kommer de bilder du pinnar att dyka upp i dina vänners ”ticker” på Facebook, och de kan se vad du pinnar även om de inte är en del av nätverket.
Välj sedan vilken board du vill lägga upp din bild på. Tagga den med de ord du vill ska vara sökbara. Det finns nämligen en riktigt bra sökfunktion på Pinterest. Den använder jag när jag vill hitta nya bilder. Är bilden redan taggad, låt de taggarna vara kvar och lägg i så fall till egna taggar om du tycker att det behövs.
Pinna. Och sedan är det klart. Din bild hamnar hos dig och kommer att visas för dina följare i deras flöde. Dessutom kommer den åter igen att hamna i flödet under den kategori som du bestämt att din board ska tillhöra. Svårare än så är det inte.
Pinmarklet
Nästa sak du bör göra att installera Pinmarklet till din webbläsare. Pinmarklet är ett hjälpmedel som gör att du kan pinna vilken bild du vill från vilken sida du vill på webben och lägga den på någon av dina boards på Pinterest.
Två styrkor med det.
Du tillför bilder till Pinterest. Antingen dina egna och eller andras. Och ditt pinnande blir mycket roligare. Nu har du ju hela webben att utgå ifrån. Men det finns en copyrightfråga att ta hänsyn till. Pinterest har nämligen friskrivit sig allt ansvar när det gäller copyright och stämningar. Och det är du som enskild pinnare, som har ansvaret för att den bild du pinnar är ok.
Och när du pinnar med hjälp av Pinmarklet bäddas urlen automatiskt in i bilden, och skapar en länk mellan din sida och Pinterest. Så att när någon klickar på din bild inne i Pinterest slussas personen sedan tillbaka till den sida bilden är pinnad ifrån. Och det är ju detta man vill åt. Att driva trafik in till sin sida/verksamhet. Att du dessutom skapar en länk mellan dina två plattformar är ju en fantastisk bonus. För länkar är bra och väger tungt. Och vem gillar länkar? Jo, Google, när du söker.
Så varför ska du som företag finnas på Pinterest
Eftersom Pinterest fortfarande är ett relativt ungt nätverk så är det här du hittar många early adopters. Framförallt inom mode, design och varor. Där kan ni hitta era influenser, och där kan ni vara med och bli sedda och också få ert varumärke spritt bland de som påverkar andra. Och är ni tidigt inne och gör ett bra jobb, kan ni också bli en influens och påverka andra inom er bransch.
Allt handlar ju om långsiktigt varumärkesbyggande. Pinterest ger er en möjlighet att visa upp ert varumärke er verksamhet på ett nytt sätt. Genom att visuellt berätta vad ni är bra på.
Genom pins kan du driva trafik till din webbsida.
Visa upp produkter eller tjänster. Vad är ni bra på? Vad säljer ni?
Använda Pinterest som en portfolio. Visa vad ni gjort tidigare. Vad har ni för produktportfölj.
Skapa större exponering och medvetenhet kring ert varumärke
Dela inspirerande bilder med andra användare. Vad inspirerar er som företag? Vad har ni för förebilder? Vad tycker ni om?
Berätta historien om ert företag med bilder. Se varje pinnad bild som omslaget på en tidning. Du vill att din läsare ska bli intresserad och slussas vidare in till din sida er verksamhet.
Fyra svenska företag på Pinterest som gör det bra
Ving
De har en väldigt attraktiv produkt. De visar bilder från sina resmål, och ökar suget att vilja åka dit. De visar hur kul barnen har på deras hotel. Och varje bild slussar dig in till deras hemsida, hotel, destination eller annan plats de förutbestämt. Dessutom har de tagit tillvara på möjligheten att pinna videofilmer som också visar bilder från deras destinationer.
Wakkaku
E-handelsföretag i Göteborg som säljer dyra designerkläder för kvinnor. De har precis börjat med Pinterest. Och de har förstått styrkan med nätverket. De har bland annat en Pin-it knapp på sin site vid alla sina varor och låter på så sätt deras kunder vara med och sprida deras varor.
Sedan lägger de upp sina kläder i inspirerande boards och får på så sätt sina kläder spridda på Pinterest, där var och en av bilderna slussar dig tillbaka till köpsidan.
Man kan dessutom följa Wakakuu på Instagram. Det visar de genom att ha en speciell board enbart för sina Instagrambilder.
Dagens Muffin
Sveriges största muffinsite med över 900 recept på 5 språk. Varje dag lägger de upp en ny bild och ett nytt muffinrecept på sin blogg. Pinnar samma bild på sin Pinterestboard och du kan genom Pinterest slussas tillbaka till bloggen och receptet.
Mat är stort på Pinterest. Så det här är prefekt om du är matbloggare. Använd dig av Pinterest som ditt skyltfönster. Där varje bild sedan slussar användaren till dina recept. Skapa länkar. Länkar gör att du syns i sökningar. Och då kan du dessutom använda dig av Pinterest widgeten genom att på din blogg visa vad du pinnar.
Handlavin.se
Och så har vi den här kille, Peder Molin. Han driver e-handelsiten handlavin.se. Han använder Pinterest genom att lägga ut vinrecensioner på de viner han säljer. När du klickar på dessa bilder slussas du vidare till ett blogginlägg om respektive vin. Det är helt briljant tycker jag.
Så fem snabba för att du som företag ska lyckas med ditt pinnande
Följ smart. Och följ många. Dina följare är dina bästa vänner. De är de som sprider ert varumärke.
Använd dig av hashtags. Tänk på att allt är sökbart. Hitta ord som trendar och använd dig av dem. Då syns du.
Pinna inte allt. Pinna det som är relevant för er målgrupp. Vad vill de se. Vad vill du att de ska se.
Länka dina egna bilder rätt. Använd Pinmarklet. Laddar du upp från din dator/tel se till att du skriver in den url dit du vill att din betraktare ska hamna om hen klickar på din bild. Skapa länkar. Länkar väger tungt och för varje repin av din bild skapas en ny länk. Fantastiskt eller hur.
Se till att ha snygga bilder. Det är ingen som vill ha fula bilder i sitt flöde. Ska du pinna se till att dina bilder håller hög kvalité.
Tänk på att man kan pinna på de flesta mobila enheter. Perfekt när man sitter fast i trafiken på morgonen på väg till jobbet. Eller när man sitter och slötittar på tvn på kvällen. Eller bara när du kör fast på jobbet och känner att inspirationen tryter. Ut på Pinterest. Titta av flödet. Pinna några bilder. Och du ska se att inspirationen kommer tillbaka igen.
Och framförallt, glöm inte att ha kul. För det är roligt med bilder. Och det är vansinnigt lätt att fastna på Pinterest. Så jag hoppas att vi ses i flödet.
Tack för mig
Om du vill fördjupa dig ytterligare i ämnet har Deeped skrivit ett par riktigt bra blogginlägg på ämnet. Ett av dem hittar du här. I slutet av det hittar du dessutom länkar till de övriga inläggen. De är väl värda att läsa.
Och är du nyfiken på vilken typ av bilder jag pinnar, så hittar du min profil här.
På en skolgård någonstans i Sverige, lite vid sidan av, men ändå mitt i myllret av efter-sommarlovet-glada barn, står en sexårig flicka. Hon har precis börjat i nollan. I en helt ny skola. Känner ingen. Allt är nytt. Nya fröknar, nya rutiner, nya klasskompisar. Nya salar att hitta rätt i och nya spelregler att lära sig tolka för att sedan försöka rätta sig efter. Hon är inte blyg. Har aldrig varit. Men allt detta nya känns lite läskigt. Och hon kramade sin mammas hand hårt när hon gick dit i morse.
Detta är starten på en ny etapp i livet. Här ska hon knyta kontakter med nya kompisar. Hitta en bästa vän. Fnittra över killars tokigheter, ha hemligheter och känna sig hemma. Här ska hon gå i 10 år. Det här är det nya nuet. Och det är nu plattformen för hennes självförtroende ska byggas. Det är här hon ska skapa sig en trygghet tillsammans med fröknar och klasskompisar.
Men hennes mamma är utan jobb. Blev varslad precis före sommaren, då arbetsbrist gjorde att hennes arbetsgivare inte hade råd att ha henne kvar. Och därför får flickan inte gå på fritids. För så är det bestämt. Även om flickan inte vill något hellre än att vara precis som de andra barnen och få stanna kvar och leka när skoldagen är slut. Fritids är till för barn som lever i en vardag där båda jobbar. Inte för någon vars mamma just nu är hemma, fast att mamman inte valt det själv. För då måste man gå hem. Trots att man är ny. Trots att det är före och efter skolan som de riktiga vänskapsbanden knyts. När det är lektid, då man får busa och skoja lite som man vill.
Men älskade dotter, du ska veta att dina blanka ögon krossar mitt hjärta när jag hämtar dig, och du vänder dig om och vinkar hejdå till dina klasskompisar, som hand i hand och kiknade av skratt rusar iväg för att leka. Och jag önskar så att situationen var annorlunda. Att du också fick springa iväg och plocka hallon i skogen, få blåmärken på knäna, leta efter grodor och leka jage.
Förlåt min ängel, för att min situation gör att du måste gå hem när skolan är slut. Förlåt min ängel för att jag jobbar i en bransch där jobben inte finns i överflöd. Förlåt min ängel för att jag inte kan få dig att förstå att jag inte väljer att hämta dig efter skolan, när allt du vill är att få stanna kvar och leka med dom som ska bli dina nya vänner. Förlåt min ängel för att jag inte kan ge dig den starten på ditt nya liv som jag önskar. Det är inget jag väljer. Det är andra som bestämt att det ska vara så. Att ni barn ska drabbas för att en vardag plötsligt inte är som en vardag brukar vara. Förlåt min ängel.
Jag älskar dig.
Tillägg Mån 24 augusti.
Hade ett samtal med fröknarna på fritids där jag berättade om mina känslor och farhågor. De är fantastiska, och efter att ha pratat med rektorn gör de nu ett undantag för vår dotter. Hon får stanna tom fikan på em, och en dag i veckan fram till 15.00 då de ska gå till skogen. Hela hon blev som solsken och fågelkvitter när jag berättade det. Och jag blev alldeles tårögd. *Tack skola X för att ni förstår* <3
